Satt precis och tittade på intervjun och funderade på att lägga en länk här.

Såg drygt halva intervjun, 45 minuter bortåt är för lång tid tycker jag. Det jag såg var riktigt bra, blir alltid fundersam på om jag borde ha lärt mig mer teori när jag hör deras resonemang. Hade jag spelat bättre???!

Bra "reklam" för svenska musiker och utrustning, både Strandberg och True temperament diskuteras. Herr Nilsson spelar ju mycket skickligt dessutom!

Jag såg knappt halva när jag insåg att det är långt över min kunskap.

Får samla mod och kolla resten en annan dag.

Tack för tipset, jag började titta men kollade aldrig klart.
Inte pga att det var tråkigt, tvärtom jätteintressant, men jag fick annat att göra...

För vissa betyder teori mer, för andra mindre.
Bevisligen kan folk bli extremt skicklig utan teori. Jag tror det handlar om vem man är....

Jag såg hela. Saknade att de inte gick in på vad han använder sig av för prylar för att få fram sitt braiga leadsound. Verkar vara en ödmjuk man.

En helt otrolig gitarrist, overkligt bra. Så bra man kan bli.
Lite som Guthrie Govan, man blir så imponerad att man slutar lyssna.




Tveklöst. Många fler färger att måla med blir alltid bättre när man lärt sig använda dem.

/Magnus

Är det försent?

Mycket bra svar.

//Magnus

Det är ju en "samvetsfråga"! Egentligen inte, är visserligen nybliven pensionär men några år till bör det ju bli.

Jag behöver vara motiverad för att göra jobbet som jag tror krävs, och då är det att hitta de saker som jag för närvarande är intresserad av att lära mig mer om. Att spela solon till alla möjliga ackordföljder gör jag hyfsat, ( jaja...) helt utan att tänka på hur det teoretiskt hänger ihop. Jag tänker moods så att säga, hör skalorna i ackorden intuitivt och spelar utifrån det. Så det är inte solon jag vill börja med om jag ska ta tag i musikteori.

Däremot är det en sak som jag gärna skulle bli bättre på, öppna ackord på alla möjliga ställen på halsen, tänk Alex Lifeson i Rush. Det är eftersom jag spelat ett antal Rush-låtar och märkt vilka otroligt snygga saker man kan få till.

En av sönerna har några Berklee-böcker, de kanske inte är rätt upplägg för det jag efterfrågar men jag kan ju testa.

Om någon har något tips på lämplig litteratur /nätkanal etc så dela gärna med er!

Av vad du beskriver finns det två böcker du bör titta på.
Chord Chemistry
https://www.amazon.com/Ted-Greene-Chord-Chemistry/dp/0898986966
Den är en helt magisk idébank. Typ att man får alla versioner av X ackord som är möjligt att ta.

Och
Modern Chord Progressions
https://www.amazon.com/Modern-Chord-Progressions-Classical-Voicings/dp/0898986982/ref=books_amazonstores_desktop_mfs_aufs_ap_sc_dsk_1?_encoding=UTF8&pd_rd_w=Fiddd&content-id=amzn1.sym.9c9a049f-252a-49d9-a8c2-e300a1663200&pf_rd_p=9c9a049f-252a-49d9-a8c2-e300a1663200&pf_rd_r=132-7916489-7681955&pd_rd_wg=QybVd&pd_rd_r=e12feec4-2c8d-4239-9315-4ec769f6c18e
Den är en fortsättning på ovan där samma tänk omsatts till ackord följder.

Båda av magiska Ted Greene.
En kuf av guds nåde men tveklöst ett ackord geni, ofta precis såna klanger som du efterfrågar.
Inget solospel alls, bara ackord.

Kolla exempelvis (leta upp den film som dessa klipp kommer ifrån, är ett långt parti där han improviserar och leker med Mozart och Bach stil).
https://youtu.be/sgTnwxvIW9g?si=v9ScHL6mf6mIBaDj
https://youtu.be/zDuee6blvj8?si=KbMIg1Q4t22tsnyA
https://youtu.be/4DJdJi9wjKo?si=BX9f6VK6KBcmoOeS

//Magnus

Ja, Ted Greenes ”Autumn Leaves” är fantastisk.
Här är hela videon, VHS-kvalitet och allt:
https://youtu.be/DQVNLTPHaX0?is=quZTfg9Dhau4uzUJ

Tack båda för tipsen!

Böckerna är beställda, och jag har tittat en halvtimma på den långa filmen, skulle bara se lite i början men blev sittande. Väldigt avkopplande och upplysande, så länge man inte börjar titta på hans ena fot som viftar under stolen. (Troligen hans sätt att ta ut den nervositet som man ska ha för att göra ett bra framträdande.)

Som du säger Magnus, det är precis sådant här jag efterlyser, Tack igen!

Det beror på vad du menar med att spela bättre. Teori gör inte så att du spelar bättre. Men det kan hjälpa dig, det kan också stjälpa dig. Så det är inte en helt enkel fråga, tror inte det finns ett definitivt svar på det.

Men man kan konstatera att det är bättre att ha någonting och inte behöva det än att inte ha något och behöva det.

Jag har i alla fall svårt att inse hur teori kan själpa. Teori är ju i mångt och mycket bara ett sätt att sätta namn på saker och att man sedan kan kommunicera med andra.

Tack för synpunkterna!

Min förhoppning är att jag efter att ha läst en del teori förstår bättre hur jag bygger upp ackord, inte bara bankat in en massa handplaceringar.

Detta då jag vet med mig att jag inte är jättebra på att lära in och minnas 555 olika ackordpositioner, däremot har jag principerna klara för mig så kan jag tänka ut hur ett önskat ackord borde vara uppbyggt, och vilka ställen på greppbrädan jag då kan använda.

Det är ju då inte "on the fly", utan mer om man sitter och skriver musik eller tänker ut hur en låt kan spelas på ett nytt, roligare och bättre sätt.

Ska bli intressant detta...

Det här blev ju nästan lite trådkapning apropå Per Nilsson hos Rick Beato...

Det kan bromsa den kreativa processen. Ofta så är de mest banbrytande musikerna inte formellt skolade i musikteori.
Musik skapas bäst med hjälp av öronen.

Och så sitter det i fingrarna.
Även om Gibson vill få oss att tro att man spelar genuint med deras gitarrer och att Custom Shop använder extra mycket svett från älvor i limmet.
Har man det inte i fingrarna så kan man få en R9 att låta som en Bach.

I länkarna ovan får Ted Greene en telecaster att låta Bach.

Man har väl öron även om man kan teori, Beethoven undantaget. Teori handlar egentligen bara om att kunna sätta namn på det man hör och spelar.

När det gäller exempelvis Per Nilsson krävs det mer än bara feeling och fingerfärdighet för att nå den nivån. Det finns garanterat en stabil grund av kunskap bakom.

Jag har faktiskt aldrig hört någon som kan musikteori säga att den är i vägen för kreativiteten. Däremot hör man ofta att den är “onödig” från personer som själva inte kan den. Surt, sa räven.

Jag tänker ibland på något jag hörde Joe Satriani berätta. När han som grabb (han kunde spela lite) började gå till en gitarrlärare var den första uppgiften han fick att lära sig namnet på alla toner på gitarr halsen. Nästa gång blev han förhörd, "spela ett C på G-strängen". Han kunde inte svara direkt och fick komma tillbaka först när kan kunde det ordentligt. Jag önskar att jag hade börjat i den ändan, jag tror att det hade gått mycket lättare då. När man är 15 lär man sig en sådan sak på några veckor.
Sedan skulle jag lärt mig de modala moderna; hur de känns och tonerna som är mest färgande för varje mod.

Bara för att man kan sin teori betyder det inte att det man spelar per automatik blir bättre/intressantare. Men det kan bli det. Man bör alltid vara uppmärksam på hur musiken kommer ut ur instrumentet. Jag är glad för all teori jag lärt mig, men har ibland varit tvungen att så att säga "avprogramera" mig.

Det går inte att skapa musik utan att analysera musiken du skapar. Hur man gör det beror på vilka verktyg man har.

Nej, teori handlar inte alls om att kunna sätta namn på saker man gör på annat sätt än att hjälpa ens gehör (men då kan det lika gärna heta banan eller lastbil).
Gehör är identifiering, och utvecklas av man att antingen få ett namn eller en inre visualisering av det. Däremot att kunna sätta namn på vad andra gör så att man själv kan göra samma sak.

Teori är i mina ögon 4 saker.
1. En idébank att ösa ur för att komma vidare i ett solo, en komposition osv. Och i samma andra, få upp öronen för saker man annars inte kommit i kontakt med, färgningar, ackordföljder, substitut, skalor osv man annars aldrig träffat på.
Typ vad Greene böckerna jag tipsade om gör, öppnar ögonen för nya klanger man troligen aldrig annars hade upptäckt. Man lär sig en ny grej teoretiskt, ett nytt ackord, en skala, ett användande av skalan eller nått och låter det sakta sjuka in i ens spel, sen tar man en ny.

2. Att omedelbart kunna spela med, eller lira solo över, i en ackordföljd man får på ett papper utan att behöva höra det först och utan att behöva prova sig fram (och utan att behöva hoppas att allt är i samma tonart så man kan spela Ami penta över allt ihop, vilket man ju tyvärr väldigt sällan kan).

3. Att omedelbart kunna identifiera vad andra spelar så att man kan göra samma sak. Enkelt att göra på gehör om det är enkla rock/pop låtar. Klart svårare om det är mer komplex musik om man inte har namn på sakerna.

4. Det andra är kommunikation, att kunna förmedla saker till med musiker. Att kunna säga att det är exempelvis en II-V7-I i F# är klart enklare (och markant snabbare) än "först trycker jag här, 3 band, sen här, sen där osv".

Teori kan absolut vara hämmande om man tror att det är en lagbok.
Jag har också märkt att det (och notläsning) kan vara hämmande om man börjar där direkt. Alltså att öronen inte är med på resan.
Trådskaparen har spelat ett liv och är helt utan risk för att bli hämmad.

Allt det sagt, teori är vad man gör det.
En lagbok eller en karta för att komma fram snabbare eller för att kunna visa medmusiker vägen.

//Magnus

Kloka ord och lite vad jag försökte säga.
Musik handlar trots allt om att beröra och förmedla något. Det finns många som är teoretiskt bevandrade, men osvängiga, trista, som inte verkar ha vilja/förmå att spela mer än "rätt", osv. Och såklart, om man är en riktig speleman som kan sina grejor, svänger och får med sig andra människor, och dessutom är väl bevandrad i musikteori, ja då är alla planeter på rad....

Då är ju frågan om dessa var mindre trista och mer svängiga innan de blev teoretiskt bevandrade.

Jag är högst tveksam till att de var det. Har man svänget så har man det. Kan inte tänka mig att det försvinner bara för att man tillägnar sig kunskap.