HasseA wrote:
Vad är det för skillnad, ljudmässigt, på en 5E3 och en 5E5 krets i försteget? Varför har man på en 5E5 Pro inga motstånd på gallret tex? 4 st exakt lika inputs. Men vad händer om man stoppar i en telepropp i den "nedre" ingången? Dvs man har (i mitt fall) gitarren instoppad i den "övre" ingången och "öppnar" den andra med en propp utan instrument.
Jag funderar på att bygga en Deluxe med 6L6:or, i princip en Pro, men undrar över dess input konfig. Onödigt att stoppa in ett extra rör till ingen nytta. Skulle tro att den är avsedd för flera instrument samtidigt? Alla de 4 förstegen delar dessutom samma katodmotstånd...
Hasse.
Tanken var verkligen att man skulle kunna ha flera instrument inkopplade samtidigt, i praktiken som små PA-anläggningar och levde vidare i black- och silverface (där kanalerna blev ännu mer separerade.)
Antalet rör i förstärkaren var noga deklarerat i försäljningsmaterialet och fler rör innebar en "lyxigare" förstärkare, ett försäljningsargument.
De första flerkanaliga förstärkarna hade inte katodbias för förstegsrören. Istället använde man en annan form av bias. Man hade "grid leak bias" dvs direktjordad katod och grinden negativ genom en gallerläcka isolerad med en avkopplingskondensator. Då är det mer nödvändigt att varje ingång får sin egen triod, eftersom isolationsmotstånd mellan två ingångar till en gemensam triod skulle påverka rörets bias och ingångsimpedansen. Man skall också komma ihåg att mycket av det man förväntades koppla in i förstärkarna vid den här tiden som mikrofoner, hade i sin tur relativt höga utgångsimpedanser kanske på flera megaohm.
Alla klassiska Fenderförstärkare med oktalförsteg hade <i>grid leak bias"]. I Pro:s fall innebär detta 5C5 något år innan mitten av 50-talet. Och kanske är layout:en i 5D5 och 5E5 Pro ett arv från tidigare modeller eftersom alla har en väldigt gemensam grundstruktur kretsmässigt?
I vilket fall: Med en unik triod för varje ingång behövs inga 68k-isolationsmotstånd i serie med grinden.
Kopplar man in sig i den övre ingången på en av kanalerna i en 5E5 Pro får förstegsröret för den kanalen byglade grindar. Ingångsimpedansen blir 1 megaohm och signalen driver båda rörhalvorna effektivt; katod-, anodmotstånd och avkopplingskondensatorn är gemensamma.
Lägger man sedan till en lös kortsluten teleplugg i den undre ingången ger det med den lösa telepluggen kortsluten signal på en triodhalva med halverad ingångsimpedans, effektivt sett samma som att använda den undre ingången. Med en lös teleplugg som inte är kortsluten i den undre ingången får man förutom en del extra brum ett fasfel mellan ingångarna då den ena trioden får 1 megaohm i serie med grinden samtidigt som den andra har noll ohm.
Kopplar man istället in sig i den undre ingången utan något anslutet i den övre har man signal på en triodhalva samtidigt som ingångsimpedansen halveras.
Och med ett instrument i varje ingång på samma kanal bestäms den undre ingångens ingångsimpedans i slutändan av fasen och utgångsimpedansen på det som är inkopplat i den övre ingången. Det blir i varierande grad alltid "crosstalk" mellan båda ingångarna.
En fördel med att ha en triod per ingång som 5E5 är ju att man lättare kan variera kanalerna genom att använda olika förstegsrör i respektive kanal, exempelvis en 12AY7-kanal och en 12AX7-kanal, eller en oktal- och en triodkanal osv. Man kan också tänka sig att man separerar katoderna bara för att ge olika värden på katodkopplingen, eller kopplar "grid leak bias" på en av ingångarna eller kanalerna.
5E3 och 5E5 låter ganska "fett" och twangigt. Gillar man en mer "ingnodd" ton kan man prova 5D3/5D5. Den har en äldre typ av fasvändarkoppling som ger ett betydligt "brunare" ljud. 5D3 Deluxe har en koppling på ingångarna som är ett mellanting mellan 5E3 och 5E5.