Själv blev jag extremt influerad av honom och tycker han var, och är, den störste gitarristen någonsin.
Ostämt och slarvigt ibland, stämapparaten var inte uppfunnen, men glöden, passionen….
Gammal är jag och såg honom live som femtonåring, det var stort.
https://youtu.be/cumxk3-vHZQ

Avis. Fick aldrig se honom live. Håller med om att Jimi är bland absolut största någonsin.
Man kommer ihåg tiderna; när man fick hål i skallen i repan -över att tillsammans kunna 'sleeza' den här rytmen genom HELA låten. https://www.youtube.com/watch?v=-z4Ue1-jcyo
Just denna gång i Monterey; spetsad med den helt spontana, snea, bedjande slutnoten på gitarren. Bend up silent, hit strings with a fast, syncronized single string bend down and mute. Sounds simple; right? -Try to hit it just like that; is a oneway ticket to Your own personal looneyville.

-Förstå vilken nivå som krävs av en musiker; som fixar att vara intressant för de som lyssnar -fast instrumentet blev ostämt.


/ Jonken

Jag slås fortfarande av det som jag slogs av när började lyssna på hans musik i tonåren. Hans fantasi och improvisationsförmåga.
Mitt i allt det där kaosartade finns en briljans som närmar sig de större jazzmusikerna som John Coltrane.
Det finns så mycket i hans musik, att man hittar alltid något nytt. Jag kommer aldrig att tröttna på Jimi's musik och gitarrspel.

Älskar Hendrix, den störste. Har lyssnat precis hur mycket som helst på honom, ffa. på 70-talet.

Hendrix är enligt min öron den främsta gitarristen som Tellus producerat.
Det är så jävla bra så försöker man lyssna vad han gör eller förstå det så blir man nästan trött.
Det känns nästan bättre att lyssna på honom som enbart musik och inte som analytiker.

Visst är det roligt att analysera men man blir trött.

Men karln är helt klart bäst.

Iallafall det är min personliga åsikt.

Svar: Han va bra... dock ibland ett j...a oväsen samtidigt genialiskt, nydanade....
Jag är framför allt svag för hans lite udda eller "mindre" kända låtar typ Castles made of sand, If six was nine m fl

För att bara ha en 3-4 årig karriär så lämnade han otroligt avtryck.
Väldigt många efterföljande stora gitarrister och vanliga fans som inspirerats.

Han var inte bara gitarrist utan kompositör, sångare och frontman i en trio.
Hade varit intressant att följa hans utveckling om han inte gått bort så tidigt.

Såg nyligen den konserten från konserthuset 69, och det är ju märkligt att han
hela tiden är så ostämd med stratan och fipplar med det mellan varje låt.

Faktiskt att det verkar både funka bättre och låta bättre när han byter till SG Custom och Flying V.
Kanske upprör en del, men jag uppfattar det så.

Var väl inte så mycket extrema svajarmsövningar med dem.

Plus att Floyd o dyl inte var uppfunnet och att man på den tiden hade lite koll på alla subtiliteter som kan få ett vintage svaj att funka.
Plus att Hendrix dive-bombade rejält, vilket Leo Fender inte kunnat förutse, klart att han hamnade ostämt ideligen. Hendrix spel och svajteknik saknade så att säga verktyg som fungerade.

Gitarrspelet i all ära, men hans sätt att sjung har nog påverkat mig ännu mer.

Kanske som att svära i kyrkan, men för mig har inte Hendrix haft någon betydelse alls. Men jag har full respekt för alla som uppskattar hans musik!
För en gångs skull kan jag säga att jag troligen är lite för ung för att vara med när Hendrix var som störst. Dock så har man ju som dom flesta genomlidigt hundratals timmar i källare, fritidsgårdar, replokaler och spelat ändlösa jam på Henrixlåtar där tre, ibland fyra små Hendrixar samsades om att bräcka decibelskalan!

Men om man lyssnar på hans skivor idag så märks det att han hade så mycket mer musik inom sig än bara gitarrblädder! Han skrev faktiskt bra, spännande musik och kunde bygga ljudlandskap och var väl medveten om att den moderna multikanalstudion kunde realisera mycket av det han hade i huvudet!

Själv har jag "Third stone from the sun" på min ackustiska reputear !,,,,,,,,,,,Så lite har han nog ändå betytt för mig !

Grejen med Hendrix är att han är en enda musikalisk organism. Gitarrspelet, sången och låten sitter ihop som en enhet trots att det är väldigt jammigt. Plockar man ut delarna ur helheten så är det rätt sopig sång, slafsigt gitarrspel och inte särskilt många minnesvärda låtar totalt sett.

Sen måste det ju ha varit en helt annan sak att ha varit i rätt ålder då på 60-talet. Hur han revolutionerade allt saknar motstycke. Jag som är född på 70-talet gillar honom därför för vad min ingång är värd, på samma sätt som jag inte förstår storheten med Eddie Van Halen som de som var i rätt ålder när han debuterade. Så därför blir de båda jävligt coola men samtidigt lite överskattade.