Noterade att Kineserna nu börjat erbjuda CNC-smidda stall till bla PRS gitarrer. Dessa säljs bla på TEMU, AliExpress för mellan -300 -upp till +600 kr/st. En ganska markant prisskillnad -jämfört med Ex ett orginal Gen II PRS stall -för +4500 kr/st. Att flera kunder -ville veta ifall dessa kina stall skulle göra deras PRS SE gitarrer till bättre instrument; fick mig att agera i frågan. Problemet var bara; att jag inte ägde -eller har aldrig ägt en PRS-gitarr. Efter lite övertalning + hjälpsam spons; investerades det i en PRS gitarr + ett kinesiskt CNC-stall. Gitarren i fråga blev en PRS Santana SE signatur modell. (Mest för att detta var den enda gitarren med tremolo; och en tjockare halsprofil -än PRS 'vanliga' wide/thin käppar: Som jag har svårt att komma överens med.

När gitarren dök upp; började jag att spela in mig på instrumentet -i väntan på att stallet skulle dyka upp hos mig. Gitarren kändes ergonomiskt förvånansvärt bra. Mycket komfortabel och välbalanserad med axelband. Santana signatur mickarna kändes mulliga och köttiga i soundet. Typiskt Santana. Det var nästan en plåga att röra tonkontrollen -för att skära av diskant ala maestro Santana sound. Gjutjärnstallet kändes bra att svajja med. Problemet var bara att instrumentet tappade stämningen -om annat än väldigt återhållsamt svajjande utfördes. Däremot PRS bandjobb från fabrik -var bland det bästa jag upplevt inom denna prisklass. Imponerande minst sagt. Lökigt dåligt var dock att 3-lägesswitchen på gitarren började glappa och jävlas bara efter 3 dagars effektivt lirande. Det var här jag fick nog; och lödde om + uppgraderade elen i gitarren. Blev helt klart soundmässigt trevligare i stärkaren -att faktiskt kunna använda tonkontrollen som Santana själv gör; utan ljudet bara grumlar ihop.

Det blev äntligen dags för sanningens ögonblick; när stallet väl dök upp. Bottenplatta och sadlar i smitt stål -samt stallblock i smidd mässing. Förutsättningarna fans väl ändå där -för något positivt?
Kvalitén på stallet överlag var en positiv överraskning. Metallen var bra -och fräsjobbet var hyggligt utfört. Jämnt och fint: Inga vassa självmordskanter. Däremot var svajarmen helt 'prutt'. Knäppt, onaturligt vinklad. Tjockleken + konstruktionen påminde mer om ett Floyd svaj -än ett PRS svaj. Höjdjusteringsskruvarna för stall sadlarna var för höga; och skulle sticka upp ur stall sadlarna -monterat PRS-style. Och så skall det ju inte behöva vara tyckte jag. Bestämde mig därför -att plocka isär och bygga om stallet lite; genom att plocka över delar från orginal stallet på gitarren.

Svajarmen, svajarmens inpluggning -samt sadlarnas samtliga höjdjusteringsskruvar från orginalstallet flyttades över till det nya CNC-stallet. Detta möjligt; då jängorna (otroligt nog) passade. Svajarmens inplugning av plast krävde lite extra kärlek -innan detta passade in i CNC-mässingblocket. De nya stallmonteringsskruvarna lite för tunna -jämfört med de fabriksborrade hålen i kroppen; så det blev till att även återanvända orginal monteringsskruvarna.

PRS-style skruvar funkar likt Floyd Rose skruvar. De har en fräsning/klyka i skruvstjälkarna -där stallplattans egg fixeras mot. Det är ett omfattande precisionsjobb -att få sex skruvar i exakt rätt höjd -i rad: För att erhålla en korrekt up pitch + down pitch vick-funktion. Här gäller det att att ha mekar-kepsen på rätt + nerverna under kontroll för ett lyckat resultat. För detta moment går inte att mäta sig till; utan man måste göra detta systematiskt -och på känsla. Varje skruvskåra måste ligga helt jämnt i linje mot stallplattans egg.

Hade även 3 styck noiseless soft fjädrar liggandes -som jag använde istället för stallfjädrarna som följde med det nya stallet.

Har bara hunnit med att montera ihop allt i nuläget + opluggat testa svaj funktionen lite. Det håller helt klart stämningen nu + att den tightare, distinktare, stabilare + kraftfullare klangbilden i instrumentet -nu påminner mer om en Amerikansk high end PRS; än en Indonesisk SE PRS. Återkommer givetvis när jag fått möjlighet att piska gitarren lite mer genom förstärkare. Är förväntansfull och höra hur denna nya akustiska akustiska klangsignatur påverkar det mulliga och köttiga soundet i Santana mickarna.

Så här det ut i nuläget -monterat och injusterat:

Intressant. Men alltid en risk köpa kinakopior. Man vet aldrig vad man får. Men å andra sidan så fort något heter made in america är priset löjligt obefogat högt.

Nice

Undviker att köpa saker man stoppar i vägguttag , matredskap samt kläder från kina via temu, just för att de inte är så nogräknade med elsäkerhet och gifter.

Nyligen kunde man dock läsa att blanka ythandlade föremål, som smycken etc, kunde innhålla 8500 ggr så mycket kadmium som gränsvärdena föreskriver.
Dessa ser ju frästa ut utan ytbehandling iaf. vilket är bra. Tror jag passar på kromat eller guld därifrån i forsättning. Har köpt lite stämskruvar och sånt därifrån tidigare. De har funkat bra men man vet ju inte alls hur de är tillverkade.

Så då. Nu har man hunnit med att tälja lite på den här kvasten -under mer krävande omständigheter. Instrumentet är funktionellt kanon. Klangen mycket bra + stämningsstabiliteten bra. Ergonomin på gitarren är suveränt bra!
Kommer dock inte riktigt överens med karaktären i Santana S -signaturmickarna. Vi snackar om Alnco V spolar här; där stallmicken mäter över 10.6Kohm -och halsmicken 8.3Kohm. Soundet ur mickarna är -basigt, -distinkt, -dynamiskt, -och strängseparerat. Inget fel i detta. Problemet (som jag upplever det); är ju det klassiska när det kommer till Alnico V mickar: Samtliga dessa egenheter är uppdelade; och var-för-sig i micksoundet. Alla dessa egenskaper saknar helt enkelt den naturliga förmågan/egenskapen att blanda ihop detta till ett naturligt sound.

Rent låter det bra; men så fort man skall börja spräcka soundet naturligt; blir det direkt mindre kul. Den tightare och starkare AK-klangen försöker verkligen att göra sitt bästa för ge mickarna de bästa förutsättningarna. Dock efter att soundet kommer ut till stärken låter det bara artificiellt basigt och oroligt. Något som jag upplever att mina vanaste spelefingrar ej är kapabla till att tygla. Visst: Det låter visserligen Santana; men 'själen' för vad ett bra sound skall vara överstyrt; Finns tyvärr inte där mina i öron iaf. För det känns lite banalt; att plocka upp en av mina andra gitarrer; denna gång både en Flying V -samt en SG: Och direkt få ett mycket bättre och ärligare sound.

Så; 'nej' mina vänner. Det här duger tyvärr inte. Här måste det bli ett mickbyte i gitarren -för att vara med i matchen. Vi snackar givetvis och som vanligt; om återhållsammare mickar med återhållsammare magneter i PAF-tapp. Vet att Santana själv idag kör på A5-magneter i sina mickar. Men detta är definitivt inte min 'bag'. Soundet för att uppnå samma sak som Maesro Santana -kan göras på ett mycket bättre och ett mycket smartare sätt. Är övertygad om att höja polhöjderna i klassiska A2-mickar; ger Sanatanas accenterade, snabba anslagskaraktär genom en avrullad/diskant tappad tone -kontroll. Detta utan göra grundsoundet pushigt och dynamiskt sterilt.

-Back to the drawing board it is....

Kina är inte sämre på att göra grejer än någon annan. Det är bara det att de gör mycket skit där. Men det finns givetvis bra grejer man kan hitta också om man letar.



Skulle inte säga att det är obefogade priser. Det är mycket dyrare att tillverka saker där. Sedan så måste det vara till nästan 100% tillverkat i USA för att det ska få stå "Made In USA".

Vad är det du försöker göra, montera delar från Temu på en kinakopia och få det att låta som Santana som tappat tonkontrollen
Varför skaffar du inte en riktig PRS om du gillar dessa?

Mekaniskt är gitarren hur bra som helst. Med 'back to the drawing board' -syftade jag mest på; att gitarren behöver nya mickar.
Varför jag inte köper en 'riktig' PRS? Har aldrig gillat PRS gitarrer; -då dessa oftast omfattar breda spaghetti halsar. Detta med ett undantag: PRS Santana (som har en manligare halsprofil). Problemet med att köpa USA-modellen; är ju att den gitarren i nuläget kostar 64900 kr hos Tysken. Pengar som jag inte ens skulle betala för en Gibson -jag verkligen skulle vilja ha.

Hittade felet. Behövs nog inte ett mickbyte. Borde räcka med ett bladmagnetsbyte i båda mickarna.
A5 magneterna i mickarna -är av pygmé -storlek. På bilden ligger den lilla PRS Alnico V-magneten bredvid en 'normal stor' ALnico II-magnet.

Så är det. Bra att ha 'huvet med sig' -när man i sin iver beställer billigt från Kina.

Detta är ett långt inlägg. Men en hel del 'Jonkig' munväder av mig. Känner du att detta är jobbigt: Skippa till bilden -och sluta läsa här.

Mitt PRS SE Santana -modd projekt blev färdig igår. Hela gårdagen + idag; har gitarren testats -samt resultaten redovisats + dokumenterats åt kunder. Resultatet av detta projekt blev förvånande nog häpnadsväckande bra. Långt över förväntan faktiskt. Utgångsvärdet i detta projekt har egentligen varit kombinationen av ekonomi och prestanda. Går det att köpa en billigare PRS-modell; och modifiera instrumentet så att det levererar funktion + sound -mässigt närmare dess enormt mycket kostsammare storebror?

För att ta reda på detta lades en material budget på nära en sjättedel -av vad just orginalet kostar: 11000 kr. Detta omfattade alltså inköp + delar. Bygg/arbets/tech -kostnader + frakt/tull kostnader utöver detta. Tyvärr spräcktes denna budget. Men endast med 388 kr; vilket ändå sågs av beställarna som godkänt i sammanhanget.

Inköp:
- 1 styck PRS Santana SE elgitarr
- 1 styck CNC-smitt stall i stål/mässing
- 2 styck potentiometrar
- 1 styck kondning
- 1 styck 3-läges switch
- 1 styck outputjack
- Lite olika kablar + krympslang
- Diverse skruvar och brickor
- 2 styck Alnico II bladmagneter
- Ett set strängar

För att jämföra instrumentet ärligt; ordnades det att jag kunde ta mig till en studio -där en orginal PRS Santana Retro fanns. Meningen här var inte att få den här gitarren låta samma som orginalet. För det är ju en omöjlig uppgift för vem som helst. Däremot skulle denna gitarr i -spelbarhet, -sound -samt funktion iaf åka på samma vägbana. Det visade sig att dessa två instrument lät HELT OLIKA. Nu menar jag definitivt inte att ena lät bra; och den andra lät skit. Absolut inte. Dom lät bara helt olika. Kort kan man säga att orginalet lät varmt, och den här lät diskantrikt. Ungefär som att jämföra en Telecaster och en Les Paul akustiskt. Båda var som smör att spela på -och hade samma fantastiska, ergonomiska balans.

När instrumenten pluggades in; och jämfördes: Blev situationen en aning förvirrande. BÅDA instrumenten lät suveränt -på exakt samma sak. För att landa SE:n i Retro -country; var tonkontrollen ett måste och en sann vän. SE:ns diskant och anslags snappighet tyglades -för att matcha orginalet. Det var här det blev riktigt intressant! Jag tyckte att SE'n lät tightare och bättre än Retron. Jag noterade även -att studiofolket och ägaren tänkte: -Vaffan...? Som de flesta som vet sina grejjer i studion: Det är nämligen mycket enklare + smartare att addera bas -eller tappa diskant i en tightare klangbild; än att tighta till en varmare klangbild. Och detta märktes direkt av alla elefanterna i rummet. Retron fick sin näbb ur sina grynigare Alnico V-mickar; medan SE:n gjorde det som äldre vintage instrument gör: Varma, transparenta mickar som tyglar en distinktare akustik klangbild. Denna kombination ger ofta även den naturligaste dynamiken.

Carlos Santana (Mesa Boogie) bygger ju sitt sound ungefär på samma sätt som Warren Haynes (Soldano), Walter Trout (Mesa Boogie) gör. Det är en lite fetare modell av rörstärkare som används i grund: Mesa Boogie med bred och basig ljudbild. Dessa stärk matas med en grynigare, separerande och dynamisk ljudbild från Alnico V HB-mickar. För att plumpt uttrycka detta på ett högst personligt sätt: HB-mickar -med singlecoil -magneter. En stor del av kroppen/värmen i soundet -kommer från instrumentets varma akustiska klangbild. En A5 HB-mick; blir aldrig grumlig -utan mer basig när man tappar den på diskant. Tappar man en A2 PAF-mick på diskant; blir den varm -inte basig. Och har inte instrumentet en naturligt stark och distinkt AK-klang: Blir en tappad A2 PAF grumlig istället för varm.

Den akustiska klangen i PRS SE:n; var i grund noggrant genomtänkt JUST för att ge en så stark, distinkt och tight akustisk klangbild i instrumentet. Detta bla genom att stallet var helt i stål. Det enda som inte var i stål var stallblocket i mässing. Dvs: Designad att ge just en ENORMT tight AK-klang. Mickarna i gitarren var ombyggda -för att hantera detta på exakt samma sätt som ett gammalt vintage instrument gör: Dvs Erbjuda värme och naturlig transparens till den starka sträng klangen. På Retron var stallblocket och stallsadlarna i mässing. Vilket ger mer Peak -istället för jämnhet mellan anslagsklangen och den utringade/sustain Ak-klangen. I detta läge hamnade PRS Retro -gitarren i sitt case -och folk turades om att testa SE:n. Och det fanns några riktigt kompetenta och duktiga gitarrister/musiker där i studion. Det skiftades friskt mellan olika förstärkare. När jag för 2:a eller 3:e gängen hörde den som spelade på SE:n säga; -Men; det här är ju inte möjligt? Föreslog jag att vi skulle testa något lite radikalare: Låt oss låssas att SE:n är en Strata eller en Tele; och plugga in den i en Marshall av Plexi -typ: och leka lite Hendrix och SRV med halsmicken. Hur dumt detta säkert än lät för dem; ville ingen riktigt säga emot mig här. Efter en kanna med GOD kaffe; hade studioteknikerna undertiden jönsat ihop kablar och mickar -så att Marshall häcken med tillhörande låda nu stod och surrade på rejält blås -i rummet bredvid. Det var nu som världen -för alla som var där inne verkligen skulle vändas upp och ner...

Eftersom SE:n i grund hade en liknande AK-klangbild som på en riktigt bra Tele/strata; var det dags att rulla på tonkontrollen; så att ALL diskant blev elektriskt tillgängligt. Samtidigt som vi började använda volymkontrollen på SE:n -för att rulla fram alla nyanserna ur rörhäcken. Låt oss säga så här: Efter 2-timmars orgie; var jag tvungen att kapa och säga: Nu måste vi tyvärr ge oss; för att jag har en lång bilresa hem att göra. -En ville köpa gitarren. -Flera ville låna gitarren. Ägaren till PRS Retron; ville knappt förstå vad som just hänt.

Nu skall jag bygga 3 stycken exakt likadana gitarrer -som den här åt gubbarna. Swishen i mobilen har levt jävulen igår och idag -med förskottsbetalningar för instrument inköp och delar.

Summa sum i ursprungsfrågeställningen i detta Asiatiska PRS SE projekt: Är det möjligt att modifiera en PRS SE -i syfte för att få instrumentet till par -med sin storebror? Detta till en väldigt förmånligare slant ekonomiskt? Här skulle jag säga ett väldigt distikt: -Ja; det är absolut möjligt! Resultatet blir inte som orginalet. Det blir annorlunda; men jävligt bra ändå. All smak är givetvis personlig. Men personligen skulle jag faktiskt hävda: Att denna typ av modifiering ger nog ett instrument; med en bredare palett -än orginalet för 65-papp. Men 15 16-papp då? Detta i runda slängar -inklusive allt för en fjärdedel av priset. Är det värt det? -Everybodys choice.

-Vill någon Bojare själva köra detta Modd -projekt: -Hjälper och stöttar jag Er genom hela processen här. (Det är faktiskt inte allt för avancerat; som man kan tro vid första anblick.)

-Önskar alla EN GOD FORTSÄTTNING på twenty-twenty-six!

Utförligt dokumenterat och bra jobbat, en eloge, men då undrar jag om du personligen tror att det går att göra samma sak med en låt oss säga en Epi Les Paul. Det går att få dom till en bra gitarrer men det är fortfarande ingen Gibson. Tänker att inbitna PRS älskare tänker likadant det ska vara originalet. Eller har jag missuppfattat inlägget,vad var annars syftet?
Såg att Sonnemo byggde av gitarr av byggmaxvirke och det blev också en jättebra gitarr.

Tack. Uppskattar det.

Alla instrument går att uppgradera. Problemet i detta är bla att spjutspets hårdvaran som krävs för detta är väldigt dyr. Varför detta, aktuella PRS-projekt skiljer sig från det normala: Var att stallet/tremolot (hårdvaran) -som KRÄVS för att radikalt ändra instrumentets klangbild samt funktion -så radikalt; var väldigt billig.

En bättre Epiphone gitarr idag är inte lika billig som den var förr. Och ersättningshårdvaran som behövs -för att framgångsrikt uppgradera den: Är VÄLDIGT dyr. Ekonomiskt blir detta ganska samma pengar (om inte mindre) -att helt enkelt köpa en Gibson gitarr istället. Dock skulle Kineserna börja erbjuda CNC-smidda Tune-O-Matic och Nashville stall för fördelaktiga pengar; skulle innebära -att förutsättningarna/situationen hamnar i ett helt annat läge.

När det gäller för tillverkare att bygga riktiga kvalitets instrument; sä är träbiten -samt hantverket den enklare biten. Sånt gör man alltid 'in house'. Vissa tillverkar även sina egna mickar. Men vad tillverkarna INTE tillverkar själva: Är hårdvaran till sina egna instrument. Med andra ord: För tillverkare att erbjuda absolut spjutspets hårdvara i sina instrument innebär enorma extra kostnader för dem. Att förhandla förmånligare priser på bästa hårdvaran; är INTE lätt -när det gäller de absolut bästa hårdvara tillverkarna i branschen. Inte ens de dyraste custom instrumenten -hos de mer kända tillverkarna har den absolut bästa hårdvaran. Det finns en så omfattande, allmän ovetskap och missuppfattning gällande just hårdvara -hos de tilltänkta kunderna som skall köpa dessa dyra instrument. De flesta har absolut noll koll på klangegenskaper mellan; Ex -gjutjärn, -aluminium, -mässing, -stål osv. Ännu mindre om optimala tillverkningstoleranser -när det kommer till tillverkning av toppklass hårdvara. De flesta ser bara den bristfälliga informationen i specifikationerna som tillverkarna så gärna fortsätter att mata dem med. Istället har tillverkarna graviterat mot att oventande till sina kunder; erbjuda mindre bra hårdvara -i syfte att minska ner totalvikten på sina instrument. Och hos kunderna: att byta ut ett ej tillfredsställande sound i sitt instrument; handlar endast om att byta till dyra butique -mickar från de tillverkare som bäst lyckas sälja in; att just de bygger den 'rätta' PAF-micken. För de flesta tror verkligen på riktigt; att den tillverkare som kan återskapa den bäst relicerade PAF-micken gör ju alla mickar så bra. Eller att den viktmässigt lättaste Les Paul 59:an är det bästa alternativet som finns. Detta är många finsmakare till och med villiga att betala extra för. Men verkligheten är dock en helt annan: Grunden handlar inte om bransch begrepp; som 'ton' -eller 'sound'. Dessa saker tillhör ett senare stadie i ett stränginstrument. Vad det istället handlar om är 'klang' -eller 'klangbild'. Detta är hela instrumentets grund DNA -som ALLT börjar ifrån. Bra trä och allt det 'där vanliga tugget' är givetvis viktigt. Men här funderar inte ens de flesta på i vad är det egentligen som man spänner fast sina strängar i -på sitt sträng instrument? Det är i saker som: -stränghållare, -stall -och stämskruvar. Hur påverkas egentligen klangbilden i ett stränginstrument om hårdvaran som strängarna sitter fast i; verkligen optimalt -eller mindre optimalt överför denna strängklang till kroppen? Detta kombinerat med att Ex stämskruvarnas mekaniska funktion är optinal -eller mindre optimal? Här har branschen lyckats att sälja in begreppet låsbara stämskruvar till marknaden. För det blir ju inte bättre än så; eller hur? Detta till och med; till en grad/nivå; där instrument med låsbar översadel av Floyd Rose -typ, levereras från erkända fabriker med låsbara stämskruvar?! -Fundera en gång till här; för att förstå hur skevt detta i verkligheten är!? Tar vi detta vidare till optimal tillverknings kvalitet och design i optimal funktion: Är det väldigt mycket enklare att designa och bygga ett stränginstrument; som behöver låsbara stämskruvar för att erbjuda acceptabel funktion -kontra designa och bygga ett stränginstrument som håller stämningen utan låsbara stämskruvar. Hur högt bör marknaden egentligen lägga kravet/ribban för de prismässigt kostsammaste exemplaren när det gäller riktig kvalitet?

Dock låt oss återgå till kvalié i hårdvara. Där stämskruvar är ett fantastiskt exempel över hur skev kvalitën egentligen är.
Gå in på vilken som helst tillverkares sida som säljer stämskruvsmekanik. Försök att navigera vad delarna i deras stämskruvar är tillverkade i för material. Här pratar vi; -axlar, -höljen osv. Vad tror Ni det är för metall; om informationen ej finns tillgänglig? Och: Om materialet vore av riktigt hörtad stål; skulle inte tillverkarna verkligen vilja betona detta i sina specs? Ospunna gitarr strängar är oftast tillverkade av ganska hårt metall material; vore det ju på sin plats för tillverkarna att erbjuda iaf axeln (som strängen lindas runt kring) i ett hårdare material? Här är lite metallurgi fakta 1-0-1: gnider man en mjukare metallbit mot en hårdare metallbit: Slits ALLTID den mjukare metallbiten ut, Detta UTAN undantag! Klangmässigt förmedlar ALLTID hårdare metall klang BETYDLIGT effektivare -till vad den än sitter skruvad fast i.

Summa sum: Hårdvaran i stränginstrument är ALLTID biten tillverkarna inte vill att Du skall känna till. För riktig hårdvara som fungerar och klingar bäst är DYR!

En fråga Jonken.
Har du hellre en gura byggd i typ plywood med high end hardware eller en gura i high end trä och billig hardware?
Mickar för vara vadsomhelst i båda alternativen.

-Ha-ha...
Den klassiska 'tveggade svärd/dolk' -frågan. Frågan ställs faktiskt till mig med jämna mellanrum. Så jag har ruvat fram en lång -samt ett kort svarsvariant på den. Vilken vill du ha?

Detta är en allmän spaning och avser inte denna specifika tråd.

Den enes sanning är, som bekant, inte nödvändigtvis den andres, och i frågor som rör gitarrens konstruktion, materialval och påstådda klangförädling gör man klokt i att inte okritiskt omfamna varje utsaga. Att t.ex. ett byte till en stopbar av ädlare material per automatik skulle skänka en Les Paul ett rikare tonalt register är ett påstående som förtjänar både eftertanke och viss skepsis; stundom höjer goda komponenter sannolikheten för ett lyckat resultat, stundom är deras inverkan mer av teoretisk än praktisk natur.

Och vad är det med vissa gitarristkolumnister (utanför denna tråd) som inte kan framföra dessa tankar utan att ikläda dem ett språkbruk värdigt ett 1800-talsseminarium? Man kan då inte undgå att undra om de i själva verket är retoriker

/Spanarn

Även om jag personligen har en annan åsikt: Både uppskattar och respekterar det du säger här. Håller 110 procent med om + förespråkar själv: Svälj inte direkt bara för att folk i kör påstår/hävdar någonting. Använd istället de egna sinnena -för att bedöma/utvärdera/testa/lyssna själv.

Däremot bör man kunna skilja fakta från antaganden. Exempelvis: Att hårt stål är kvalitativare än mjukt stål; går alldeles utmärkt att googla från trovärdiga källor -ifall man känner sig minsta skeptisk till detta. Samma sak gäller givetvis hur ljudvågors beteende skillnader i/genom olika material typer. SEDAN SJÄLV göra bedömningen IFALL dessa skillnader är tillräckliga i mina öron -för upplevas som en förbättring. Dvs: Bedöma/utvärdera/testa/lyssna själv.

Kort svar och ett långt svar vill jag

Spontant och kortsiktigt; skulle jag nog välja plyfa plankan med topp hardware. Orsak: Den fungerar överlag bättre.

För det längre svaret krävs konkreta exempel. Här brukar jag använda/jämföra En Gibson med Floyd Rose och en Ibanez med EDGE tremolo.

- Gibson gitarren i fråga är en reissue M3:a. Set neck/mahogany/mahogany med lönn bräda. Floyd Rose (egen variant på 1000-series), mickuppsättning: H/S/H. (Dirty fingers plus x 2 + en gibba SC) Kort gibba mensur 24-band.
- Ibanez gitarren är en Ibanez RG. Basswood/skruvad lönnhals. Orginal EDGE Tremolo. (stål med stål block), mickuppsättning: H/S/H. (Ibanez V1, V2 + SC.) Standard 25.5 tums mensur 24-band.

Här har vi alltså två instrument; där den ena har överlag bättre trä och bättre mickar. Och den andra har ett bättre stall (hardware). Ena är byggd i USA och den andra i Japan. Båda gitarrer helt orginal och orörda; endast ny strängade och justerade i samma stämning -med samma typ av strängar.

Gibson M3:
Gitarren låter brutalt i stärkaren. De monstruösa outputen från DF-mickarna puttar verkligen stärkaren. Rent låter det 'halv apa' -och överstyrt 'over the top'. Att spela snabbt/många noter -kontra längre hängande noter är en kontrovers. De längre noterna vill inte hänga ut riktigt. Och rör man svajarmen dör de ut ännu snabbare. Mickarna försöker att kompensera detta -men det går inte. När klangen har dött ut -ja: då finns inte klangen där: Hur än frenetiskt man försöker gnida strängen mot bandet. Utan klang finns det inga möjlighter för stärkar feed backen att ta över heller.

Ibanez RG:
Gitarren låter susig tonalt i stärkaren. De lite starkare V-mickarna låter lite plånkigare och tunnare. Rent låter det sterilt och halv OK. Vid snabbt lirande äger instrumentet. De sterila och plånkigare mickarna hänger otroligt nog med. Visst brummar de lite; men det är ju förväntat. Spel med långa toner håller noterna ut längre. När klangen dör ut; övergår soundet till ett sus -som förstärken fixar att hantera som feedback.

Något föränklat så är det här är min personliga erfarenhet av dessa två instrument är. Orginal, right out of teh case; Blir Ibanezen det självklara valet -när flygbolaet trollat bort ditt egna case under färden.

Eftersom jag äger flera varianter av dessa exempel instrument; blir det möjligt att ta denna jämförelse längre. Vad skulle hända om man gjorde följande uppgraderingar på instrumenten:

- RGn: får en ny alkropp + nya hetare F-spaced DiMarzio -mickar.
- M3:an får nya reverse M6 stämskruvar, ett nytt Floyd Rose stall, en ny översadel (12-tums radie) -samt ett kort 32 mm stallblock i mässing.

Båda instrumenten presterar helt plötsligt i topp klass. Var och en -på sitt egna karaktariskiska sätt. Allting funkar fullt ut; för att framgångsrikt kunna använda instrumenten live -som i studio. Båda instrumenten har sin egna. specifika karaktär. M3:an ger en mörkare Gibson karaktär; och RG:n ger en snabbare, dynamisk karaktär. Den rena tonbilden i båda instrumenten har förbättrats med ljusår; vilket gör samtliga positioner på 5-läges switchen betydligt roligare att använda. Stämningen är stabil och svajspakarna inbjuder till att användas även extremt ifall detta lockar. (Flutter -effekter fungerar och håller ut längre; vilket gör dessa mer användbara (inte som tidigare o användbara) -att addera in i sin musikaliska kreativitet.) Att båda instrumenten känns genuina, stabila och tillförlitliga; går enkelt att bekräfta genom att lyfta hela instrumentvikten i svajarmen och skaka hela skiten. När man lekt färdigt; är gitarren fortfarande stämd.

Så vilken gitarr väljer man då? För mig personligen: Båda två. Den gitarren som har det mer passande tonbilden för det man har tänkt att förmedla just där och då....

En fråga, när du gör dina tester av elgitarrer och väldigt detaljerade beskrivningar av ljudskillnader så undrar jag spontant hur man ska kunna ta till sig dessa utan att
känna till vilken/vilka förstärkare du använder? Jag utgått från att du jämför ljud inkopplat då du även beskriver mickarna och hur de låter.

i detta fall får man tex veta att det låter 'susigt i stärkarn' men jag kunde inte läsa mig till vilken stärkare och vilka inställningar du har på den.
I min värld så har förstärkaren större inverkan på ljudet i en elgitarr än något annat, och även om man har en referens tex 'en twin med allt på kl 12' så
låter ju olika stärkare olika, med tanke på rörens beskaffenhet mm. Sen har vi även rumsakustik (du pratar studio)

Hur ska man tänka kring detta?
Obs att det är en allvarligt menat fråga.

Väldigt förenklat "Jag vill ha en gitarr som låter Slash", jaha då ska du ha Alnico x osv...... men man får inte missa stärkaren?

Ett ABM i "utkarvad" klockmässing på din SG kanske t.o.m. tar bort dina problem med den...å inte bara stopbaren..om du "bara" vill köpa en del köp då tuneomaticet...skillnaden blir natt å dag... om det sitter "deluxe stämmisar med skruvbussning" byt de också! riktigt konstig legering i de "Nya" fyrkantiga som stjäl mycket av gitarrens klang till några gamla schaller om du kan hitta några...tänker om du åker till Tyskland lite då och då..bör finnas mer där än här...

EDIT: missade! javisst en i Plyfa hellre än en för porös träbit..

Helt rätt. Stärkare + högtalare har en betydande stor del i soundet. Detta är dock något som jag oftast ej specifierar -då jag beskriver skillnaderna. Orsaken till detta är; för att jag oftast belyser vikten och skillnaden i akustisk klang. Kvalité i akustisk klang karaktär; är något man har oavsett vad man pluggar in sitt stränginstrument i. Hur man väljer att forma denna akustiska klangbild; är någonting som händer när denna klangbild når; någonting elektriskt: Som mickar, pedaler, förstärkare, högtalare. Att ha en kvalitativare klangbild i sitt stränginstrument gör att precis ALLT det som kommer efter detta stadie både fungerar och låter bättre.

Hur man personligen väljer att forma och förmedla sin klangbild -ut sitt sträng instrument: Är ett viktigt vägskäl. Detta strikt i ett elektriskt stränginstrument; där denna klangbild fortsätter till gitarrens elektronik; som: -Mickar, -potenciometrar, -kablar etc. Här bestämmer man exempelvis om man vill ha ett elektriskt pushad sound -eller återhållsamt sound. (! Notera; nu pratar vi inte längre om klang här -utan om sound.) Man kan kort och förenklat säga; att jag som Tech alltid väljer att betona klangstadiet i instrumentet som den absolut viktigaste egenskapen i den samma. Detta är en mekanisk funktion. En funktion som oftast är förbestämd åt Dig; när Du köper ett nytt eller ett begagnat stränginstrument. I branschen pratar man i folkmun därför om sound -istället för klang; när det kommer till elgitarrer, elbasar etc. Soundet är det som branchen oftast förmedlar du själv kan forma -på ditt instrument. Detta genom; -set up, -strängar, -mickar, etc etc. Däremot är det vanligare att nämna begreppet klangbild -när man pratar om akustiska stränginstrument.

Gällande funderingen över förstärkarna:
Oftast -när jag testar och spelar inpluggat använder jag mina egna förstärkare. Jag har i nuläget fem -sex olika riggar jag varvar. Detta pga att dessa olika riggar täcker varje typ av sound -till i princip all form av musik som spelas idag. Dessa riggar har i grund varit någelunda de samma hos mig i över 20 år. Dessa består av:

- En custombyggd Fender Twin Reverb. Två separata kanaler -med både Twin och Bassman krets. Högtalare 2 x 12" (Jensen) + en externlåda med 1 x 15" (Jensen). Den har en äkta switchbar F/X loop + ett extra preamprör design (för loop + extra överton) -som får ett kristallrent sound att hänga likt ett överstyrt solo sound. Den här stärkaren använder jag i första hand till rena floorshaker sound + akustika gitarrer uppmickade genom den samma. Vill jag överstyra denna stärk; gör jag detta genom en A/B switch -där jag exempel vis lägger overdrive/dist pedaler mellan A/B switchen och normal (Bassman) kanalen på stärkaren. Detta ger mig mig all SRV, KWS -sound man kan önska. Vill jag gå Marshall här; använder jag en äldre Radial Plexitube för det.

- En äldre Marshall JMP-1 Folkesson Mk4 -topp. EL34 rör. Denna ovanpå 2 styck Marshall fyrtolv lådor -laddade med Celestion Greenback element. Stärkaren har 4 kanaler och en äkta effektloop. I loopen körs först en ISP Decimator G-string II -följt av en BOSS DM-2w Analog Delay. Nere på golvet alterneras två olika transparenta Overdrive -pedaler med olika karatär: MXR Micro Amp + samt en DOD YJM Preamp Overdrive. Förutom två separata BOSS stämapparatpedaler; även en Fulltone Deja 2 (dejavibe) -samt en Fulltone CLYDE Deluxe (Wah). Det här ger mig alla de klasiska 60's och 70's blues, rock sounden: Ex: Hendrix, Blackmore, Page etc etc.

- En äldre Marshall JMP-1 Folkessson Mk4 -topp. E34L rör. Denna ovanpå 2 styck Marshall fyrtolv lådor -laddade med Marshall Seventy Eighty element. Stärkaren har 4 kanaler och en äkta effektloop. I loopen körs först en ISP Decimator G-string II -följt av en BOSS DM-2w Analog Delay. Nere på golvet alterneras två olika transparenta Overdrive -pedaler med olika karatär: MXR Micro Amp + samt en DOD YJM Preamp Overdrive. Förutom två separata BOSS stämapparatpedaler; även en Fulltone Deja 2 (dejavibe) -samt en Fulltone CLYDE Deluxe (Wah). Det här ger mig 70's, 80's, 90's och framåt blues, rock, hårdrock sounden. Ex: Maiden ,Priest Zeppelin etc etc.

- En äldre, ombyggd Brittisk Marshall JTM45 Tremelo topp. Förstärkaren ombyggd för bla EL34 rör. Denna ovanpå 1 styck Marshall fyrtolva -laddad med Celestion heritage element. Raka rör mellan gitarr och topp. Detta ger mig: Clapton, AC/DC etc, etc.

- En äldre VOX AC-50. Denna ovanpå 1 styck 2 x 12" låda -laddad med Celestion Blue element. Används till sammans med olika Treble Booster pedaler. Detta ger mig: Brian May + 60's 70's rocksound.

- En Mesa Boogie Dual Rectifier Roadking II. Helt orginal. Denna ovanpå två Mesa Boogie oversized 4 x 12" lådor; laddade med Celestion Vintage 30 element. I loopen körs mest 2 styck äldre BOSS DD-3 Digital Delays. På golvet förutom stämapparater; Fender Yngwie Malmsteen Overdrive. Ger mig all modern metall -i samtliga varianter: -Zakk Wylde, Metallica etc, etc.

- En rack rigg; där grundljudet utgörs av: Marshall JMP-1 (Folkesson), Mesa Boogie Triaxis. Slutsteg: Deroende på hur mycket luft man vill flytta: Antingen Marshall EL 100/100 Dual Mono Bloc (6L6 rör) eller Marshall 50/50 Dual Mono Bloc (EL34 rör). Bradshaw switching system. Håller käften med hjälp av ISP Decimator Prorack G. Lite olika effekt rack ovanpå detta. Står mellan 2 styck 4 x 12" Marshall lådor (vänster); och 2 styck 4 x 12" Marshall lådor (höger). Alla lådor laddade med Celestion Vintage 30 element. Det mig äkta 'stereo' (separat vänster höger) sound: Vai, Satriani, Toto + ända ut till det brutalaste och högsta som existerar.

Dock vill jag påpeka; att det spelar egentligen ingen roll hur balla grejjer man än pluggar in sin gitarr i; om själva instrumentets klang är begränsad -eller o optimal. För i grund handlar egentligen ALLT om hur strängen man slår an beteer sig. Ju bättre det är där = ju bättre funkar ALLA coola grejjer man väljer att förmedla detta igenom. För hur duktig man än är på att spela på sitt stränginstrument -är det endast MÖJLIGT att forma och förmedla den mängd klang man får ur sitt befintliga instrument. Detta är endast odiskutabel fakta -när det kommer till fysisk begränsning. Meao: Kvalitativ klangbild gör att: -Mickar, -effekter, -stärkare, -högtalare fungerar och låter bättre. DETTA är orsaken att jag hellre belyser vikten av klang -istället för vilka grejer jag personligen väljer att förmedla detta klang igenom.

Wow! Det var en gedigen setup....

Håller för övrigt med detta att det alldeles för ofta pratas om att man gör en massa grejor med sin gitarr/pedaler, men sedan kopplar in gitarren i ngt hemskt....

Haha, jag är i tyskland nu!
Fattar, har dock testat byta det mesta förutom stämskruvar på den utan förbättrat resultat. Stämskruvar tror jag starkt på särskilt grover med typ dubbel massa än deluxe stämskruvar men dom är för fula. Fåfänga! Schaller gör bra stämisar, kollar det.
Måste tillägga att det egentligen är försumbart när man spelar på guran och inget jag tänker på längre men när den va ny och man snöar in i detaljer.. ja du vet!

Har testat att byta! till vadå? nog inte bellbrass...är väl tyskt också?..fattar..å med lite extra dist så

Edit: Spiken rakt in i huvudet...är inte så snyggt...är inte vintage korrekt...men hur låter det då?...vad spelar det för roll när det inte ser bra ut

Det innebär ofta längre väntetider -när man beställer topp custom hårdvara. Idag dök äntligen lite hårdvara upp -som beställdes i slutet av september förra året. Detta från Thomann (Ny europeisk generalagent för bla GOTOH).

Säkert bra grejer, men pärlemor och guld ihop blir ju dansband deluxe kanske döpa om till Fernandez

-Ha-ha! Jo; det blir till att lira aningen mer aggressivt; och med mer attityd -för att kompensera för knoppar + brandname.

Skämt åsido: Vill gärna hålla nere vikten på huvet i 'diecast tuner' modeller -för mindre pilbågseffekt på halsen -när tillfälle ges. (Detta utan att kompromissa med metall-kvalittan på knopparna.)