Det finns säkert en uppsjö med trådar om PRS, men jag tycker att sökfunktionen är en aning begränsad här på vårt fina forum. Startar därför en ny tråd.

Jag ägde en PRS CE22 (amerikansk modell med gul quilt-top och skruvad hals) när jag var i tonåren, och det var en gitarr som jag tyckte mycket om. Hittade den på Hellstone Music på Götgatan och blev helt fast när jag provade den. Tyckte att spelkänslan var något annat än vad jag hade upplevt hos Fender, Gibson, Epiphone, Hagström m.m. Det var en lycklig historia så länge den varade. Jag sålde eller bytte säkert bort gitarren mot något annat som blev intressant i den där åldern när ens smak växlade hela tiden.

Har inte haft någon PRS sedan dess, men hittade härom veckan en Custom 22 (violin amber 10 top burst) från '04 som fick följa med hem. Och åter igen fick jag den där känslan: Vilket otroligt välbyggt instrument och vilken tilltalande spelkänsla. Jag har märkt att PRS är något som en del älskar och en del verkligen inte alls tycker om. För min del så känns dessa gitarrer som att de har sin grund i "möbelgitarrerna" på 70-talet, då man i min värld försökte optimera Gibson-soundet. En dynamisk gitarr som är levande med mycket sustain. Och det är det jag upplever att PRS har lyckats med i sina gitarrer.

Jag kan ju erkänna att jag är en av dom som inte är förtjust i PRS men enbart pga utseendet. Har alltid ignorerat dom när jag varit i musikaffärer nästan aldrig provat en men är övertygad om att det är grymma gitarrer men tilltalar mig inte alls i form och finish men grattis att du hittat din drömgitarr! Jag lovar att provspela en nångång.

Vad menas eg med 'optimera Gibson soundet'?
Är det efterlikna som avses och vad är ens ett Gibson sound?

Jag har spelat på PRSer sedan 2008, samtidigt har jag haft fina gamla Gibsongitarrer. Mina 2 cent är att PRSer av många uppfattas som sterila och lite för perfekta. En amerikansk PRS är och har alltid varit dyr i inköp medans Gibson har man, i a f tidigare kunna köpa för en rimlig penning. Gibsongitarrer har ofta varit med om en hel del samt att nyare CS ofta är fabriksslitna och det ger ju en annan känsla än en "fin" gitarr. Det andra som jag tror påverkar är att de flesta PRSmickar är lite hetare än traditionella PAFar och det kan avskräcka en del. Byta mickar går ju såklart men jag föredrar att ha en originalgitarr om det inte är ett stratabygge eller så, men det är ju jag.
Jag har en LP conversion med gamla PAFar som är den bästa LP jag spelat på och kan spela på den i flera dagar men när jag byter till min PRS singlecut från 06 så är det den som är "hemma". "7"-mickarna är i PAF-land om volymen sänks till 8an. Har noterat att Paul själv använder gitarrvolymen mycket när han spelar. Min andra favorit är en gammal 335a och den har ju verkligen en helt annan känsla än en PRS såklart så där finns inget riktigt substitut.

PRS är ett intressant ämne. Jag avskydde dem först på grund av utseendet. Tänk en blå med flammig topp, gulddetaljer och fåglar i greppbräda brrrr.... Jag spelade till slut på en Custom som hade läskig plastlack och som bara lät trist och det förstärkte min aversion mot märket.

Men så började jag bli sugen på någon slags perfekt hybrid emellan strata och Les Paul som var de modeller jag spelade på. Jag skulle vilja ha stratans kluckiga attack i kombination med Les Paulens tyngd och fetma.

PRS gjorde ju en gitarr som stämde med det receptet, CE22 MT. Mahogny-kropp, lönntopp, humbuckers och skruvad, cellulosalackad lönnhals med rose-bräda med "moons" och inte fåglar och en halsprofil snarlik Gibsons 59-profil. På den tiden var det bara TipTop som sålde PRS, så jag åkte dig. Det hade en inne, tyvärr med fast utan svaj som jag ville ha. Den var till och med o-ful med sin Gold Top.

Jag provade den och var knockad och bestämde mig för att jag ville ha en. Men jag ville ha en med svaj och det hade de inte. Han kunde beställa in en men det var ett års leveranstid och förskottsbetalning som gällde. Det funkade inte för mig, så jag valde att vänta tills det dök upp en. Det gjorde det aldrig, så efter fyra års väntan så köpte jag en ny från en bra amerikansk PRS-handlare som låg nära fabriken Maryland. Med frakt och tull så blev priset bara lite högre än på Tip Top, men om de aldrig tog in modellen jag ville ha, så fick jag köpa en oprövad på distans. Men det var precis lika bra som den jag hade testat så jag blev nöjd och har kvar den än idag, 22 år senare.

Fast min favorit-PRS idag är en Singlecut Satin Soapbar som fått minihumbucker i stallet och Firebird-mick i halsläget. Det är i praktiken PRS variant på en Les Paul Special/Junior. Känns bra och låter väldigt bra och långt ifrån tråkigt. Ganska o-ful för att vara en PRS. Tyvärr tillverkades modellen bara med fågelinlägg, så det får jag leva med.

Så det finns PRSer för de flesta, även för oss som inte går igång på deras mer kända och typiska modeller.

PRS är ett intressant ämne. Jag avskydde dem först på grund av utseendet. Tänk en blå med flammig topp, gulddetaljer och fåglar i greppbräda brrrr....
[/quote]


Hahaha, jo jag tackar, det är så min favorit ser ut! Kan dock instämma om utseendet till viss del!

https://imgur.com/a/6kLvANe

De har väl lite annorlunda skallängd än Gibson?

De PRS jag testat har känts fantastiska att spela på. Fina halsar, välbalanserade byggen, bra ton osv. Men de där fåglarna på greppbrädan och huvudet går verkligen fetbort. Tror jag sett någon med Gold top och dotinlays som såg helt ok ut. Men då var det fortfarande det där huvudet som spökade.

Ser dock värre ut på stratkopian silver sky

Men som sagt riktigt fina gitarrer i övrigt. Har provat bojare Leffjes PRS DGS /DGT? bl a
Den hade prickar dessutom (moons)

Fast det var på 90-talet jag kände så. Nu har jag inte längre lika starka uppfattningar om gitarrers utseende. Men du har ju utmärkt smak när det gäller distpedaler ser jag.

Den är lite längre. 25" istället för Gibsons 24,75"



Jag har vant mig vid PRS-huvudet. Bågen på huvudet följer deras kroppsform på double-cut-modellerna, vilket jag tycker funkar och dessutom är huvudet bra rent mekanisk eftersom formen gör att strängarna går rakt, vilket är bra för stämningsstabiliteten. Men fåglarna på greppbrädan har jag fortfarande svårt för...

PRS är kanske inte så mycket rock´n roll pga den lite lyxiga framtoningen. Kropps- och huvudformen har alltid funkat bra för mig. PRS stratan blir konstig med 3 + 3 huvudet dock. Problemet hos mig har varit fåglarna och de otaliga, gälla färgkombinationerna. Har dock med åldern accepterat fåglarna och tycker den svarta som Robben Ford kör med är riktigt snygg och den guldiga DGT:n är också helt ok. Jag har själv en 594 DC som är sunburst och ser trevlig ut också. Undrar om pricken över i:et blir när de får åldras 40-50 år?

Det kan väl knappast vara särskilt kostnadseffektivt att peta in de där fåglarna i alla greppbrädor?

En del modeller kan man få moons (prickar) på. De är snyggare

Kul att det finns flera PRS-diggare här i gruppen!

Jag skulle nog inte kunna ställa mig på en scen med en blå eller grön quiltad topp och känna mig avslappnad. Det blir lite som att sätta på sig en clownmask.
Gillar fägen som kallas Violin Amber (10 top burst) på min Custom 22. Lagom mycket rött och lagom mycket brunt, samt inte allt för överdriven flametop.
Dock så gillar jag fåglarna i greppbrädan. Som gammal John McLaughlin och Carlos Santana fan så är jag svag för hela den där prylen. Rex Bogue etc.

Dragon II mickarna tycker jag gör sig bra i den här gitarren. De ger bra bett, är lagom kraftfulla.. Skulle inte alls kalla dem "heta".. Och de renar upp snyggt när man drar tillbaka volymratten.
Påminner en hel del om ett par PAF-kopior (Skatterbrane) med Alnico 5 magneter som jag använde under ett par år.

Spelkänslan tycker jag dessutom är enastående. Det känns aldrig trögt och utmanande (på ett negativt sätt) att spela. Gitarren lockar inspirationen och spelglädjen ur en.

PRS 12 strängade gitarr dom byggde till Nancy Wilson skulle jag kunna tänka mig!

Upplever de som att de saknar den yttersta toppen! inte riktigt öppet! Å andra sidan finner jag att de flesta "nytillverkade" gitarrer lider av liknande problem, oavsett märke...det behövs något extra som "Rostat"...tänker det har med "mjukt trä" inte tillräckligt torkat att göra...blir inte den topp resonans som en finner i äldre instrument! Men med det skrivet! så passar den saknaden av topp dagens hi gain struktur och digitala lösningar...blir lite automatiskt "Satriani" ljud...å han kör ett hi pass filter.

Har en gammal core Mira, utan fåglar
Håller med om att PRS är fantastiskt välbyggda instrument, det finns massor av detaljer som är genomtänkta på ett helt annat sätt jämfört med andra kända Amerikanska gitarrer. Det är en 24 bands hals som efter noggrann intonation stämmer lika bra på 24:e som på 12:e, imponerande !, riktigt bra sustain, superexakt dubbelverkande dragstång som gör det enkelt att få och behålla halsen spikrak (ett måste för mig)
Den här har en lite rejälare regular halsprofil som jag föredrar framför ex. wide thin som jag hade på en McCarty.
Rak stränglinje genom övre sadeln, låsbara stämmisar med mässingstolpar, lätt som en fjäder(under 3 kilo).
Otroligt lättspelad, stabil, håller stämningen, lätt att serva och justera, tycker 25" skalan är bra.
Ta bara en sån liten detalj som att alla skruvar är betydligt längre än normalt, det går utmärkt att lossa plektrumskyddet utan att gängorna i träet ryker första gången.
Jag gillade inte originalmickarna som var lite för heta för min smak, bytte till mera old school ovaxade mickar från en Fransk tillverkare (Asyllum)
Den låter nu riktigt bra, har mycket användbart splitläge på mickarna, kort sagt väldigt användbar till mycket.
Nu till dilemmat : den har väldigt lite karaktär, nått som utmärker den ljudmässigt, nått som inspirerar till att spela på ett visst sätt.
Försökte med mickbytet få den att låta som en favorit SG som jag hade, det gör den inte.
Det slutar alltid med att efter ha använt den ett rep letar rätt på Telen eller P-90 Les Paulen.
Kanske är något psykologiskt som ligger och lurar.....

Just det, den! Den andas ju rock’n’roll för att vara en Prs. Påminner om Dan Armstrong guran.
Ser ut för ha karaktär men synd då att den saknar det. Känner igen det där, hur man än vänder och vrider på en gitarr som man vill gilla så vill det sig bara inte. Sen tar man fram sin trotjänare och känner Just det så skulle det låta/kännas.

Med all respekt, denna teori tror jag inte på, man hörde detta mycket förr när det var mindre kunskap tillgänglig kring tonträ.
Det handlar mer om vilken typ av träbit man använder, hur den lackas (nitro/plast, tunnt tjockt) osv i så fall.
En del av de allra mest tondöda instrumenten jag testat är från 70-talet och de träbitarna borde väl torkat nu,
och det är bekräftat sen många år att man köpte lägre gradering av trä under längre perioder för att spara pengar.

Mina åsikter och erfarenheter gäller bara Gibson och Fender, PRS har jag ingen koll på alls då de ej intresserar mig av nån anledning.

+1

Jag upplever med äldre modeller av gitarrer som man gillar att det finns ett "rassel" i grejjerna som man vant sig vid och som är viktigt för karaktären.
Tex att sätta andra stall och strängfästen som går att skruva fast bättre ger en tigtare ton och mindre rassel och det tycker jag försämrar och dödar lite karaktär.

Tigtare ton är inte det jag letar efter vid byte av hårdvara längre.

Vet inte om jag håller med, personligen allergisk mot saker som skorrar, fjärdrar som sjunger med m.m , det ska vara sp cleant som det går. Enligt mig.

Finns en charm i äldre grejer och man bytte ofta inte ut saker utan lär sig leva med ev småproblem och ofta var det typ
'denna gitarr är lite brightare' eller 'den har lite högre stränghöjd' och man valde olika verktyg till olika låtar.

Numer ska allting 'optimeras' och kalibreras med stroboskop osv

Jag hade en del coola 60-tals modeller av tex SG, men insåg att jag trivdes bättre med nyare Custom Shop av samma slag, det var helt enkelt bättre gitarrer
för samma eller mindre pengar.

Dock kanske mindre 'själ', jag vet inte.

Beträffande sökfunktionen kan jag hålla med om att den suger, men ett hett tips är att söka på t.ex i detta fall "+ljudbojen +prs" via google.
Beträffande PRS har jag aldrig provat någon. Misstänker att de är välbyggda och känns bra, men överflammat och överlackat gör att det går fetbort för mig. För att inte tala om fåglarna! Inget ont om fåglar, men vad fan har de på en gitarr att göra? (Jag vet att de inte är ensamma, även Gibson har ju kladdat dit fåglar på vissa gitarrer, om än något mer återhållet)

Med rassel så menade jag inte riktigt rassel som skorr och konstiga missljud

Men tex de stall och strängfästen som man kan skruva fast från sidan som jag provat har blivit lite för tighta mot originalen på nåt sätt. Dvs inget rent rasselljud utan det var nåt som försvan som jag gillade med originalen som bara satt fast med strängtryck (vilket är rätt mycket tryck trots allt).

Den hade jag kunnat leva med! Jag får lite Aria Pro 2-vibbar. På ett positivt sätt!

Bättre du köper min Aria Pro II istället

Fin!

Vad innebär det? Trå som inte torkat färdigt? Trä som är fult? Trä som är osedvanligt tungt? Fel träslag eller någon annan egenskap som dödar ton?

Man har ju träffat på en del Fender från 70-talet som borde varit varje kiropraktors våta dröm. Eller de där Norlin-pållarna som hade sandwichar av tunnare trä och halsar med lönn i.

Vad man vet ändrades i trävalet med tiden med början på 60-talet, till exempel:

- Brazilian rosewood ersattes av annan rosewood, till exempel indisk.
- Det finns många typer av mahogny och honduran mahogany ersattes av billigare och mindre hotade varianter.
- Tillgången på långlagrat trä minskade och man fick därför använda trä som inte var lagrat lite länge.
- I Gibsons fall ersatte man Les Paul-kroppar i en bit mahogny och lönn topp med två tunnare bitar mahogny med tunn bit lönn emellan och tillverkade lönntoppen i tre bitar istället för två. Vad Gibson hade för motiv för den förändringen vet jag inte, men man kan ju anta att det handlade om att spara pengar.
- Fender började med tiden göra rosewoodgreppbrädorna tunnare.
- Fender började på 70-talet att använda tyngre ask. Om det var bättre eller sämre akustiskt eller bara obekvämare kan man förstås diskutera.
- Trebitar i kroppen istället för två, blev på 70-talat vanligare hos Fender.

Det var några exempel, men det finns förstås fler. När CBS tog över Fender, Baldwin tog över Gretsch och Norlin tog över Gibson, så verkar det som det sparades in på både material och hantverk för att kapa kostnader.

Men det finns exempel på motsatsen. En del av oss tycker att Music Man blev klart bättre när Ernie Ball tog över och att Gretsch blev klart bättre när Fender tog över produktionen.