Nja, som Lampuradio påpekade så är en vanlig gainpot = en spänningsdelare som går mellan 0 och 100. Fasta delare med två motstånd kan i princip göras med vilken dämpning man vill, men vanligtvis labbar man ju även med fler aspekter och komponenter i kretsen än enbart spänningsdelare så det är mer sällan man ser extrema delare typ 90% till jord.

Att minska signalen med 50% skulle jag inte direkt kalla "minimal inverkan", det halverar signalstyrkan.
Annars är både spänningsdelning och katodmotstånd enkla att testa genom att använda temporära potar för att hitta värden som funkar bra.

Som det ser ut på pappret är det som sagt mellan förstegen det ser ut som att spänningsdelning behövs. Efter steg 2 kan du väl behöva en försvarlig signal för att ta sig genom tonstacken, och sen har du ju redan en spänningsdelare där i form av mastervolymen. Men låter det bra som du har det nu så är det bara att köra!

Vad gäller skärmgallermotstånd på slutröret så kan man sammanfattningsvis säga att röret mår bättre av det, särskilt om du kommer att pressa/dista slutsteget.

I en tvåstegs lågwattare har man inte så många kakor att välja bland. Man får äta det lilla man har : .

Om man t ex vill ha 6 dB skillnad mln planen i ett hyllfilter så blir det väl en oktav skillnad i frekvens mln brytfrekvenserna gissar jag (kommer inte ihåg på rak arm). Om man då vill ha högpassknäet vid typ 150-200 Hz så hamnar det vänstra knäet rätt nära låga E (82 Hz) och "hyllplanet" nästan helt utanför det relevanta området. Men visst det kan kanske göra skillnad ibland. I mitt fall är kretskortet trångt och fyllt av SMD, så det blir enklare med ett HP-filter. Hoppas att det funkar tillräckligt bra

Det är inte helt så enkelt när man spelar genom ett distat system att inget under 82Hz hörs. När fler än en ton matas in så bildas det undertoner. Distas dessa undertoner igen bildas nya undertoner osv. https://www.ni.com/docs/en-US/bundle/rf ... ge/im.html

Nu blev det svårt på riktigt . Får nog hålla mig till simpel trial and error, och försöka hitta en enkel lösning som är good enough.

Temporära potar är en bra metod.

Slutrör som mår bra vill man ju ha. Testade dock en gång 1 kOhm skärmgallermotstånd, SGM, på en Laney LC15 (2 x EL84). Jag upplevde då att det resulterade i alltför mkt kompression vid kraftigare stränganslag. Tror inte att det var så innan jag monterade SGM. Bytte sedermera SGM:erna mot zenerdioder och tyckte att problemet försvann. Kanske skulle ha valt ett mindre värde på SGM, eller ...? Tror dock inte att slutstegsdist är så aktuellt i ngn större utsträckning i nuläget.

Slutrör har olika karakteristik. Det finns skillnader mellan "stråltetroder" som 6L6, 807, 6V6 etc, och pentoder, som EL34, EL84. En grundskillnad är att skärmgallret i stråltetroderna ("beam power tubes") ligger i skugga av styrgallret, dvs de är lindade för att exakt passa varandra. Skärmgallret får då inte chans att dra så mycket ström eftersom de flesta elektronerna går direkt till anoden. Pentodernas skärmgaller är lindade med annan stigning och täthet än styrgallret och drar mer ström. Detta gör att det blir olika effekt av ett SGM beroende på vilket rör man använder. Sänker man skärmgallerspänningen med ett SGM, får man mindre anodström (allt annat lika) och mindre "headroom" i slutsteget. Ett visst givet SGM får olika inverkan beroende på vilket slutrör det handlar om, eftersom spänningsfallet beror på hur mycket ström skärmgallret "vill ha".

Sedan är genomsnittsströmmen till skärmgallret beroende av utstyrningen. Den ökar vid ökad utstyrning, så genomsnittsspänningen på skärmgallret blir lägre vid hög last, vilket kan upplevas som en sorts kompression. Om man använder ett oavkopplat SGM (dvs ingen konding till jord efter SGM), kommer skärmgallret att motverka styrgallret vad gäller styrning av anodströmmen, dvs en form av rätt okontrollerad motkoppling. Det kan ju låta fint, men om man bara testar lite random, kan det blir svårt att hamna rätt.

Så, om man är ute efter att utnyttja sina slutrör för maximal effekt, ska man fundera noga över vad man tror sig vilja uppnå med ett SGM. Har man "effekt över" kan man labba på som man vill. Om man vill ha ett linjärt slutsteg (inte skapa disten där), skulle det nog vara bäst att skippa SGM, om det inte är rejält avkopplat (typ 10 µF mot jord). Vill man ha maximal effekt, ska man nog gå på rörhandböckernas rekommendationer/exempalscheman.

I en lågwattare har man ju inte direkt någon effekt över utan där vill man nog få ut så mycket som möjligt av dom få Watt man har tillgång till. Därför ligger jag nog lite lågt med sgm tillsvidare. Verkar väl oxå som att tillverkarna inte tycker att det är så viktigt i småstärkare. Får se om jag testar längre fram.

Jag har nu testat att minska första (enda) kopplingskondingen C8. M h a en trevägs switch jämförde jag värdena 1 nF (brytfrekvens 339 Hz), 2 nF (169 Hz) och 25 nF (14 Hz). 25 nF (egentligen 22+1 = 23 nF nominellt) är alldeles för stort, ger ett bumligt basregister och disten i basen blir rejält otajt (svampig/pruttig). Med 1 nF blir ljudet betydligt tajtare, vilket mest märks med distade bassträngar. Dock kanske 1 nF är lite väl liten, men 2 nF känns å andra sidan lite för stor. Gissar att jag kommer hamna på 1,5 nF (226 Hz). Bestämmer det först efter att ha testat skarpt i replokalen. Där brukar man ibland behöva revidera uppfattningar man fått i sovrummet.

Har oxå försökt kolla om rören är mikrofoniska. Knackade försiktigt men en blyertspenna med ljudvolymen uppdragen men fick inga tydliga tecken på mikrofoni (inga piiing-ljud i högtalaren). Däremot kan man höra att det skramlar lite rent mekaniskt i effektröret när man knackar på det med en fingernagel t ex. Tycker inte att det är ett gott tecken, men vet ju inte. Hursomhelst bytte jag ut det mot ett helt nytt JJ 6V6, och jag tycker att dom lite vaga och egendomliga biljuden försvann. Tycker oxå att stärkarn låter bättre med det nya röret. Passade på att byta ut förstegsröret oxå när jag ändå var i farten. Bra att veta att rören är ok när man experimenterar på andra håll i stärkarn.

Testade oxå lite snabbt med olika värden på tonstackens slope-resistor (före testet med kopplingskondingen) m h a en tillfällig pot på förstärkarens baksida. Fastnade då för ett relativt litet värde, 27k, men inser att jag måste göra om testet efter att ha minskat kopplingskondingen och bytt rör. Dessutom kan man som sagt ändra uppfattning efter ett test i replokalen. Tycker iaf att slope-resistorn påverkar ljudet rätt mkt och är väl värd att tweaka med.

Projektet går inte fort, men lite framåtskridande har skett sedan sist. Har återigen haft lite strul med missljud/tjut/självsvängning. Det visade sig än en gång bero på långa oskämade kablar från PCB till chassimonterade kontroller - denna gång en pot som sitter parallellt med slope-trimpoten. Med kortare kablar och annan kabeldragning (längre från ingångsjacket) försvann det problemet. Det är trångt i den lilla fågelholken.

Just nu ser schemat ut enligt nedan. Första kopplingskondingen C8 blev lite större (2,2 nF) än jag först tänkt, men kompenserar det med en avkopplingskonding som är valbar mellan 0, 0,64 och 10 µF. Med 0,64 µF (10 i serie med 0,68) kan jag skära lite bas vid behov. Med helt bortkopplad avkoppling sänks förstärkningen i försteget med ett antal dB, vilket skulle kunna motsvara dämpningen hos en spänningsdelare mln steg ett och två (vilket några tycks förorda och kanske minskar surrigheten i disten). Jag behöll 500k hos mastervolymen men tog bort slutstegets gallerläcka (R13, 220k) för att minska lasten på tonstacken vid fullt pådrag. Har inte monterat någon "reservgallerläcka" utan hoppas på att master-poten duger som läcka samt förblir hel.

Har också monterat en liten kylfläkt (12V, 40x40x10 mm) som drivs med likriktad och glättad glödspänning. Den har sänkt slutrörets temp från 140 till 95 grader. Dessutom tyder allt på att även slutrörets mikrofoniska tendenser har upphört (eller iaf minskat avsevärt) till följd av detta. Win-win!

Det som nu återstår att testa är minskat katodmotstånd i steg 2 (kanske ner till 680 eller 820 Ohm) för "bluesigare dist", och ev ökat anodmotstånd (till 200k) i steg ett och/eller två. Sen kan jag nog inte komma på flera moddar. Är det ngn annan som kan det (enkla moddar alltså)? Sen har ju förvisso stärkarn inte genomgått eldprovet i replokalen än. Det kan ju ställa saker på ända om jag har otur.

Kul att det rör på sig!

Du frågar efter andra enkla moddar. En tanke skulle vara att sätta ett extra katodmotstånd på steg två så att du kan växla mellan att ha varm bias och kall bias. Det extra motståndet sätts i serie med det "ordinarie" katodmotståndet, med en bygling över med switch för bypass.

Till exempel något på 6-7 kOhm. Det blir en gainminskning ja, och en "torrare" dist som jag uppskattar i alla fall. Bra om du har surrdist, och det verkar som att du har lite sånt av din kommentar att döma?

Intressant att mikrofonin förefaller försvinna pga lägre temperatur.

Njae, vet inte om disten är jättesurrig - lite kanske. Men det jag syftade på var nog i första hand diskussionerna ovan gällande spänningsdelare mellan steg ett och två, där en eller flera ansåg att det kan låta "fuzzigt och fräsigt från hårt pressade förstegsrör" och att tonen kan förbättras genom att dämpa signalen mellan stegen.

Blir lite förbryllad av det här med ändrade värden på katodmotstånden. Ibland förordas relativt stora värden (kanske 10-30 k) och ibland små värden (kanske 680 eller 820 Ohm). Det första kallas väl "cold clipper" och ska ge osymmetrisk klippning? Har provat det i en annan tvåstegare och tyckte då att ljudet blev alltför komprimerat (speciellt med avkopplad katod), men gick inte lägre än 10k om jag minns rätt. Skulle kunna prova med typ 6,8k kanske. Men motståndet är ytmonterat och det blir lite struligt att testa. Lättare då att parallellkoppla ett motstånd (kanske 1,5k) med det befintliga 1,5k-motståndet för ett lägre värde. Ska ju enligt vissa kunna resultera i ett mjukare och bluesigare distljud. Antar att det är arbetspunkten som flyttas i bägge fallen.

Lite skumt att både större och mindre värden (än std 1,5k) anses ge soundförbättringar. Ingen som anser att 1,5k låter bäst? Ska väl ge mest symmetri, och kanske störst spänningssving/utsignal? Men prova kan man ju alltid. Börjar nog med ett mindre värde i så fall. Är ju enklast. Å en bluesig dist vill man ju inte tacka nej till. Men torrare dist kanske oxå är bra.

Det enkla svaret är väl att det som låter bäst i dina öron är bäst.
För egen del ser jag ingen direkt vinst med att sneda till bias på första steget om man inte försöker uppnå nåt specifikt syfte.
Extrema katodmotstånd >10k funkar i high gain kretsar nånstans i mitten av en radda gainsteg. I ditt fall skulle det antagligen bara ta kål på signalen/soundet.

Ingen anser väl kategoriskt att större eller mindre värden ger soundförbättringar. En orsak till att man snedar till biasen är just att det blir asymmetri när ifrågavarande steg ska överstyras, du får en annan sammansättning harmonisk distorsion.

Ska man labba med det så måste man nästan testa hur det låter och ändra efter behov.
Som du nämner är det ganska lätt att testa hetare bias med en parallell resistor, krokodilklämmor så behöver man inte hålla på och löda.

I din krets finns det ju inte så många variabler att labba med, så det är närmast resistorer på katod och anod som du kan experimentera med vad gäller gain och dist.

Observera att du har DC på 100k trimpoten, men det var du kanske medveten om.

Nä, det ska väl till en rätt extremt snedställd arbetspunkt om man ska få en av halvperioderna att överstyras och ge osymmetri i första steget.

Ja, jag har ju testat stor katodresistor i andra steget i en tvåstegare tidigare, och då kvävdes anslaget i stort sett helt - alltför mkt kompression (speciellt med katodavkoppling). Har ju dock inte testat i t ex intervallet 3,3 - 8,2 kOhm.

Min plan är att testa att parallellkoppla ett motstånd över befintlig katodresistor, och löder nog in den via en omkopplare så att jag kan A/B-testa.

Nä, det är väl i stort sett bara katod- och anodresistorerna kvar att labba med. Men jag har ju gjort det i en tvåstegare tidigare så jag har inte överdrivet stora förväntningar på underverk. Om jag minns rätt så ökade förstärkningen bara nätt och jämnt märkbart med större anodmotstånd (200k i steg 1). Märkte nog inte så mkt resultat av ett halverat katodmotstånd (steg 2) heller.

Jo, jag har oxå tänkt på att trimpoten står i kontakt med högspänningens plussida. Men jag har tänkt att den är likspänningsmässigt isolerad från minussidan (jord) genom tonstackens kondingar, och att högspänningen därför inte ligger över poten. Den har ju oxå klarat sig hittills och jag hoppas på att den gör så även fortsättningsvis. Tänkte först montera en kopplingskonding före tonstacken, men avstod då jag misstänkte att den kunde påverka funktionen hos tonstacken eftersom dess kapacitans är av samma storleksordning som hos stackens egna kondingar. Tack för tipset iaf.

Håller med om att Soldano-Cold clipper på 39 kOhm är hemsk. Det ska iofs annat till än bara den för att bygga en Soldanostärk.

Men 6-7 kOhm utan avkoppling är ett bra alternativ att kunna ta till, med en switch som du säger. Om du kopplar den vanliga katoduppsättningen i serie med ett motstånd på t.ex 5- kOhm, och använder switchen för att bygla över motståndet när det ska kopplas bort funkar det. Då kan du ha avkopplingen med den vanliga katoden, och utan avkoppling på cold clippern.

Tror iofs inte att clippern kommer att klippa så värst mycket, men man kan ju prova.
Bl.a blir det rejäl negativ återkoppling på steget med oavkopplad katod samt betydligt klenare signal att driva den påföljande tonstacken med.

Med bara två steg behöver jag nog maximera både gain och output till tonstacken, så jag lär nog behöva avkoppling på båda katoderna. Har inget emot att testa typ 6,8k utan avkoppling men det är ju lite knöligt iom att befintligt motstånd är ytmonterat. Om jag bråkar med andra katoden så börjar jag nog isf med parallellkoppling till kanske 820 eller 680 Ohm inklusive nuvarande avkoppling. Men tror att jag först testar att öka anodresistorn (benmonterad) till 200k, via switch, för ev ökad gain.

Projektet går inte fort, men här är en liten uppdatering gällande den senaste händelseutvecklingen.

Tidigare i tråden har det ju diskuterats huruvida det bör finnas en spänningsdelning mellan första och andra steget. Därför gjorde jag ett test med en annan tvåstegare (Laney CUB 10) som innehåller en gainkontroll i den positionen. Det är nog så att spänningsdelning kan göra disten lite mindre surrig (även när OD-pedal används), och det kan vara positivt, men jag upplever att man kan nå samma effekt genom att koppla bort första katodavkopplingen och/eller dra ner gitarrvolymen. Därför avstår jag spänningsdelning mellan stegen. Oftast vill jag nog få ut maximal gain från försteget, och som sagt går det ju att vid behov sänka signalnivån på andra sätt.

Den är ju lite basfattig den lilla fågelholken, varför jag har labbat lite med tonstacken. Har minskat MID-kondingen till 10 nF (fr 22 nF). Därigenom flyttas baspuckeln lite åt "höger" (mot högre frekvenser), varför lite högre basfrekvenser släpps fram, samtidigt som nivån höjs en aning i basen. Har också ökat diskantkondingen till 470 pF (fr 310 pF), vilket släpper fram aningen lägre diskantfrekvenser. Bör minska diskantsurret en aning i o m att de allra högsta diskantfrekvenserna blir mindre dominerande. Tycker att dessa förändringar förbättrat ljudet en del (liksom "öppnar upp" det lite). Passade även på att öka värdet på MID-poten till 20k (fr 10k). Alla dessa åtgärder hjälper till att höja signalnivån lite till slutsteget, vilket kan behövas eftersom tonstacken dämpar signalen en hel del. Konstigt nog så gillar jag att dra upp MID rätt mkt i denna stärk (brukar annars ofta vilja ha den helt neddragen). Vore ju annars rimligt att den här lilla stärkarn upplevdes som middig och att man därför skulle vilja drar ner MID, men allt blir inte alltid som man tror tydligen. Värdet på slope-resistor har jag inte bestämt definitivt än, men den är ju varierbar. Just nu är den inställd på 27k (inkl 15k), men det kanske kan komma att ändras.

Fick ju ovan tipset att labba med katodresistorerna i försteget, speciellt i steg 2 (för "bluesigare dist"). Har sänkt katodresistansen R23 i steg två till 680 Ohm (eg 1,5k//1,2k) fr 1,5k. Skillnaden är inte jättestor, men jag kan nog hålla med om att soundet/disten blir lite trevligare - kanske lite mer "levande" på nåt sätt (kanske bluesigare?) - så jag behåller 680 Ohm där. I steg ett har jag sänkt katodresistansen R19 till 1,5k (eg 2,2k//4,7k) från 2,2k. Här upplever jag, som väntat, ingen skillnad alls när katodavkopplingen är inkopplad, men däremot ger det en del gain-ökning med avkopplingen bortkopplad. Behåller 1,5k eftersom jag tycker att skillnaden mln med och utan avkoppling blir mera lagom då (typ 6 dB?).

Har också provat att öka anodresistansen R3 i steg 1 till 200k (fr 100k). Upplever skillnaden som väldigt subtil, men förstärkningen ökar nog en liten aning. Väljer nog därför 200k permanent. När det gäller kopplingskondingen C8 är den f n omkopplingsbar mln 2,2 nF och 3,3 nF. Är osäker på vilket värde som är bäst, så jag kanske behåller omkopplaren - tills vidare iaf.

Känns som att det inte finns så jättemycket kvar att fippla med. Bias kanske? Men det är ju lite knöligt.

Så här ser schemat ut nu:

Jag undrar lite över slutsteget. En katodresistor på 470 Ω är rätt högt värde. Normalt brukar man vilja hålla dessa rör (6V6, 6AQ5) på en gallerspänning runt 12,5 V och vid nominell B+ (runt 250 V) drar de 50-55 mA katodström, vilket brukar sluta i 250 - 270 Ω katodresistor. Den kopplingen brukar anses ge 4,5 - 5 W ut. Men det kanske är en annan drivspänning här?

Kul att du har funderingar över slutsteget. Har själv haft lite sådana. Det är ju i princip den enda delen som inte varit föremål för experiment i den här stärken. Men jag har väldigt begränsade kunskaper/erfarenheter i frågan. Jag har dock gjort lite mätningar för att få lite koll på bias. Här är några spänningsvärden som jag mätt upp (relativt jord):

B+: 302 V
Anodspänning: 294 V
Katodspänning: 18,0 V
Spänning över OT (226 Ohm): 8,40 V

Härur beräknade jag anodströmmen till 37,2 mA och katodströmmen till 38,6 mA (R18 = 466 Ohm).
Effektförlusten i 6V6-röret är då 10,7 W (276 x 0,0386), vilket motsvarar 89 % resp 76 % av max, beroende på om man relaterar till maxvärdet 12 eller 14 W. Vet inte om det här bias-värdet ska ses som högt eller lågt, men tycker mig ha läst mig till att man i klass A kan gå upp till 100 % utan risk (43 eller 50 mA typ). Här ligger jag ju i s f inte jättelångt från den övre gränsen.

Ja, B+ är lite högre än i ditt exempel så det är kanske vettigt att katodmotståndet är större än 270 Ohm. Frågan är vad jag ska förvänta mig för påverkan om jag minskar katodmotståndet, och i s f hur mkt det ska minska. Hur sannolikt är det att det är värt besväret? Om man tittar i andra scheman (t ex Fender Champ-varianter) så verkar det vara 470 Ohm som gäller när det handlar om 6V6. I enpetare med EL84 verkar däremot 270 Ohm vara vanligast. Men jag har ju inte sett alla scheman som finns, så det kan säkert finnas avvikelser från detta.

Som schemat ser ut, kommer ju G2 att ligga på ungefär samma spänning som anoden (nästan 300 V - spänningsfall över trafon). Detta innebär, att man måste "hålla emot" med styrgallret, så att det inte blir för hög ström och för hög anodförlust. Standardkopplingen brukar beskrivas som att man har 250 V B+ och skapar en bias på 12,5 V (ofta med en katodresistor på runt 270 Ω). Med en lastimpedans på 5 kΩ får man ut max effekt, runt 5 W. Med B+ på runt 300 V behöver man som sagt ha en starkare bias, så då blir det nog rätt OK med 470 Ω. Idealiskt vore då att ha en högre lastimpedans, för att få ut full effekt, men skillnaden är nog inte så stor.

Det som händer när man lägger styrgallerförspänningen på en högre/större negativ spänning, är att man kommer närmare strypgränsen. För att få ut full effekt, borde man då alltså skapa en lastlinje som är "flackare", dvs en högre lastimpedans, så att man kan utnyttja anodspänningssvinget bättre. Med aktuell last (alltså en högtalare) är man ändå ute och tassar i komplexa belastningsfall, så man tjänar nog inte så mycket på "finlir" när det gäller anpassningen. "Ungefär rätt" duger nog fint. Örat kan ändå inte skilja mellan 4,2 och 5 W...

Ovanstående kan ju såklart konstruktören tänkt på, och valt en utgångstrafo med mer lämplig omsättning än "standardfallet".

Schemat ovan är kanske lite missvisande. De två pilarna längst upp tillhöger (B1 och en namnlös) är inte sammankopplade och ligger på olika potentialer. Emellan dom finns ett motstånd på 4,7k, vilket framgår av det kompletta schemat - inlägg nr 29 typ, längst ned på sida 1 i denna tråd, vilket dock är lite felritat (R1 ska ligga mln B2 och B3 i stället för mln B3 och B4). Har inte mätt spänningen på G2, men vill minnas att jag sett siffran 289 V i ett annat schema (men är inte alls säker).

När det gäller impedansen hos OT så vet jag inget om den, men man får hoppas på att fabrikanten valt en passande transformator.

Har nu mätt upp resterande rail-spänningar, inklusive spänningen på slutrörets G2:

B+ ("norra sidan" på OT:ns primär, B1 i schemat) = 302 V
Anodspänning = 294 V
Spänning på G2 = 287 V
Förstegets drivspänning (vid R3/R4) = 270 V

G2 ligger alltså på en potential som är c:a 7 V lägre än anodspänningen. Är det lagom måntro?

Spänningen till försteget är 270 V. Är det ett bra värde? I schemat står det 220 V, men det är jag skeptiskt till.

Vad har ni erfarna "rörmokare" för uppfattning om bias i den här stärkarn (38 mA, 76 % alt 89 %)? Är den lagom, för varm eller för kall?

Rekommendationer om drivspänningar bör tas med en "nypa salt", dvs i praktiken är +/- 5% ointressant. Sen finns ju rekommenderade maxvärden, och dessa bör man hålla i huvudet. I det aktuella fallet är det nog inget att fundera över. Detta gäller slutsteg. Hur man ställer bias begränsas av maximala anodförlusten, framför allt; i extrema fall kan man behöva fundera över effekten på G2, men inte en vanlig fundering. Anodförlusten (Pa) är ju anodström x anodspänning i viloläget (tomgång). 6V6 i grundutförande har Pa max 12W. Vid en viss given anodspänning får man ställa bias så det inte blir för varmt (bokstavligen). Med katodbias får man välja ett vettigt katodmotstånd. Spänningen på G2 påverkar ju anodströmmen också, dvs man kan ändra bias åt ett håll, och ändra spänningen på G2 åt ett annat håll och få samma anodström. Om man vill ställa ner spänningen på G2, så är det inte bara att klämma in ett seriemotstånd, det måste avkopplas med en konding mellan G2 och jord (typ 10 µf eller så), annars får man oberäkneliga motkopplingsfenomen. Ljudet kan såklart bli "bra", men det är rätt mycket "trial and error" om man håller på så.

Drivspänning för för-/drivsteg är sällan kritiskt. Fasvändare undantaget, där måste man ha lite koll så det inte blir obalans eller att det klipper i ena halvan onödigt tidigt. Ljudkvalitetssynpunkter kan jag inte bidra med, men självklart kommer ljudet att påverkas, om man driver ett steg med en väsentligt avvikande spänning jämfört med vad komponenterna runt resp rör är beräknade för. 220 V vs 270 V är gränsfall till väsentligt. Jag tror (åsikt) inte det är något att bry sig om.

Rent allmänt brukar det rekommenderas en resistor på G2, särskilt om slutsteget ska köras hårt, som ett extra skydd för röret. Det har viss inverkan på känslan/kompression men anses vara god praxis..

Jag kan inte argumentera mot en serieresistor mot G2, det ger visst skydd absolut. Det jag far efter, är om man behöver ha väsentligt lägre spänning på G2 än på anoden, så blir det ett rätt högt resistansvärde för en beamtetrod och då kommer effekten på signalen att bli större - en filterkonding efter motståndet kan då bli en önskvärd lösning. Men "hur det låter" uppfattas ju olika av alla...

Har en tanke i det här jag tänkte dela med mig av.
Iom att detta blir en SE maskin så kunde du ju ha två olika OT´s med olika Ra.

Vaffö?
Mnja.
Om du går in på Tradera så finns där slutrör så du nära nog kan så med det, och det är normalt INTE dyrt (om du nu inte vill använda EL-503 å liknande).
En extra OT till en såhär "liten" maskin i sin tur e inte många kronor adderat, och tanken med det är att du löser två olika OT´s med två olika "middle of the road" värden, och iom det kan du labba och lattja med olika slutrör tills du blir grön i ansiktet.

Min erfarenhet är att där finns att hämta i det. En av mina favoriter tex är tveklöst EL-12, men samma OT kan du ju köra EL-34, 6L6 osv på med. Ligger iofs liiiiite utanför spannet men inte mer än att de olika OT´na hade orkat med det iaf.

Samma lika.
Om du har möjlighet till en 5V lindning kan det vara en idé att installera ett likriktarrör av samma anledning. Tanken är då dioder vs likriktarrör på en switch, och finessen är då att du väljer ett rör med det STÖRSTA spänningsfallet.

Min egna "lilla gröna" tex, som ju ursprungligen var en Champion GM-25, använder ett AZ-12 alt dioder och skillnaden i B+ landar på stadiga 60VDC i tomgång.
Samma lika, AZ-12 är ju nu ett gammalt 4V rör egentligen, men i all ärlighet skiter det totalt i om 4 alt 5V på glöden.

Poängen med det förfarandet är att där finns en veritabel SJÖ med varianter av RLR både vad avser spänningsfall och max belastning (i mA) vilket gör att man med ett RLR kan skräddarsy det man vill åt för dagen rätt enkelt.
Att i sin tur kasta mellan olika RLR, går ju lika fort det och så länge du har koll på vilket som ger vad... safe.

Som ett välmenat råd när det handlar om RLR.
En del de gnäller å piper om att RLR e förkastligt för att "det är inte pålitligt" osv.
Snick snack, och det finns ett väldigt enkelt sätt att hantera det.
Man installerar sk "saver diodes" på linorna ut från PT´n och dessa dioder (vanligtvis helt vanliga 4007) installerar man med fördel rakt på sockeln på pinnar som inte används.
I sin tur en säkring på respektive lina ut från PT´n, som räddar PT´n i händelse att RLR´t får för sig att leka Tjernobyl.
Saver dioderna i sin tur minskar lasten/arbetet på RLR´n markant, vilket givetvis ger mkt längre livslängd.

Som sagt.. en tanke i ambition att skoja till burken lite och ge dig LÅNGT mycket mer options.

Samma lika.
Nu har du iofs sagt endast två steg...
Men en mycket användbar variant på det är två parallella ingångssteg. Ngt jag använt med god framgång vid mer än ett tillfälle.
Dels uppsatta så de ger olika distbild, men framför ALLT med utgående kondning där den ena är 22nF och den andra 500pF.
Den senare ett mkt enkelt sätt att tighta upp soundet, och då man lägger en volympott per gainsteg så blir de helt steglöst justerbara att "mixa ihop".
Funkar klockrent kan jag säga och rekommenderas varmt - om man är av det nyfikna slaget.

Dina modförslag Racing är säkert jätteintressanta och ger säkert enorma möjligheter till variation. Dock är det ju väldigt trångt, redan som det är från början, i den här lilla fågelholken, så det är nog dessvärre omöjligt att få plats med ytterligare rör och transformatorer. Här är det därför "keep it simple" som gäller. Tack för tipsen i alla fall. Finns säkert andra här, med mera rymliga projekt, som kan ha nytta av dom.

I det här slutsteget tycks strömmen genom G2 vara c:a 1,4 mA om jag fattar rätt (katodström minus anodström). Med ett skärmgallermotstånd (sgm) på t ex 1 kOhm blir då spänningsfallet över sgm bara 1,4 V, vilket jag gissar är i det närmaste försumbart. Antar att man måste upp i 10k-klassen för att det ska ge önskad effekt på gallerspänningen - rätta mig om jag har fel!

Jag har testat 1 kOhm sgm i en annan stärk (2 x EL84), och då tyckte jag att jag fick tydliga oönskade effekter - alldeles för mycket kompression. Stränganslaget kvävdes vid lite högre ljudvolymer. Dock hade jag då ingen avkopplingskonding på G2. En sådan kanske skulle gjort skillnad? Men minskningen av gallerspänningen kanske var för liten iaf. Tror att jag tillsvidare avstår sgm i den här förstärkaren. Har ju iaf vidtagit en slutrörsbesparande åtgärd i form av att montera en kylfläkt, vilken sänker rörglasets temp med flera tiotals grader. Hoppas att den hjälper till att hålla upp rörets livslängd en del. Slutsteget kommer antagligen inte pressas/distas speciellt hårt heller - iaf inte ofta.

Det lustiga är ju, att slutsteg klass A (som är det enda som funkar för single-end) går "hårdast" när det är tyst... Då blir all elektrisk energi till värme; när man kör med hög volym blir en del av effekten ljud istället och röret värms upp mindre.

Låter troligt och rimligt, även om det kan kännas lite paradoxalt.
Är det möjligen så att det är just värme som sliter mest på rören, eller ...?