Precis ....därav Roller! ..ja ja lite för långsökt om en inte upplevt 70-talet kanske

Lite mer info gällande omlackning av en Pålle topp:

Vill man behålla orginal konturen på locket; innebär ett EXTREMT avancerat och precist slipjobb. Att använda el verktyg för att slipa bort den gamla lacken; innebär i 9 fall av 10; att man är typ 'körd' direkt. För att göra jobbet korrekt; innebär att man skrapar bort lacken med ett rakblad. Vissa av konturerna i en Les Paul -kropp består av 'dalar'. För att dra dessa krävs rundade special skrapverktyg.

Typ såna här: https://www.thomann.de/se/hosco_h_scr_5_scraper_set.htm?atr=true

För att effektivt kunna skrapa Ex ett Pålle lock; MÅSTE man besitta kunskapen i att med ögonmått kunna läsa av konturer i 3D. För detta är det en fördel ha tillgång till en riktigt gammal Pålle -från 'back in the day'. Eller ögonen för att; ur historiska bilder kunna urskilja momenten i hur jobbet utfördes. Det är viktigt och förstå hur konturerna på locken gjordes med hand verktyg; innan maskinerna tog över och programmerades för detta jobb.

När man väl har lackat färdigt den nya nyansen på sitt lock: Måste kantlisterna skrapas fram. Här är en trevlig demonstration av mästaren i ämnet: Tom Murphy: https://www.youtube.com/watch?v=TNbsZsSabPs

Efter klarlack gäller exakt samma kontur principer -när den nya lackytan skall slipas och poleras. Man använder inte el verktyg. Det enda elverktyget man använder; är de två avslutande fin poleringarna: En yellow tint buff nyans följt av arom/clean wheel buff. Dock båda dessa moment kan även göras manuellt för hand.


/ Jonken

Vår vän Jonken har då inte legat på latsidan. Jag fick bilder skickat till mig då gitarren var trären och var lite skeptisk då jag är lite svag för trästruktur på gitarrer, det fick jag äta upp för det blev ett fantastiskt resultat måste jag säga!

Tack + tack B.

Jag är själv faktiskt riktigt nöjd med nyansen -på gitarren.
Just i denna typ av ljus; ger Fiesta R -lacken faktiskt en hel del Gretsch -vibbar. Jämför man det här med orginal lacken som satt på: Har den här lacken ett mycket större 'djup'. Det här gör att lacken skiftar en del -i olika ljussättningar. Ytan ser och känns som en riktigt gammal och välbevarad case queen -gura. Skillnaden är endast att denna har en rak och len yta -istället de vanligtvis 'resta' ådringarna under lacken på vintage plankorna.
Jag hade kunnat slipa lacken väldigt mycket tunnare. Men eftersom stänket är äkta 'Ernie' -nitro; ger den även en benägenhet att krackelera lättare. Och just denna gång vill jag gärna inte -att detta skall hända riktigt än iaf. Ändå hade jag en hel kör med likvärdigt skadade som i hjärta och själ ville att jag skulle relicera den.

Nu har gitarren istället den nyans och känsla på locket jag tycker den skall ha. Det syns inte riktigt på bilderna -med lacken andas verkligen old school vintage. Och den kommer bara att bli snyggare med tiden. Som James Jared Nichols sa om sin röda ommålade LP '53: -Nä; lacken skall spelas bort! Precis likadant känner jag här.

Sounds då? Det kan väl inte göra någon som helst skillnad med vilken lack man har på en gura! Det där är ju en R-Gibba för bövelen!!?? Ungefär så kan det väl låta. Iaf tills man skänks en chans -att erfara skillnaden. Den här gitarren lät bra orginal- Inge snack om detta! Dock nu låter den GULD! Alla Ni som har erfarenhet av en R7:a; kan säkert relatera till det extra djupet i soundet -i gitarren. Typ; känslan av att gitarren hämtar varje not 'ur källaren'. Det fantastiskt långa sustainen i instrumentet, är lixom: 'Varmare' och 'mörkare'. Jämför man detta mot en Burst R-Gibba; märker man direkt att den här är inte lika 'mörk' i både klang och ton. Exakt det här gånger typ 2 -eller 3; är vad som klang/sound -mässigt hänt med just denna gitarr. Det är så häftigt; för att det större djupet finns fortfarande där; men diskanten, sträng dynamiken och 'näbbigheten' har fått en REJÄL extra skjuts här! EXAKT den där klangbilden som soundmässigt kännetecknar ett äldre vintage instrument.

Gitarren blev färdig sent söndagkväll. Och igår (måndag) var det 'sound-day' på repan.
Packade med mig ett gäng Pållar (lite R och lite vintage) -för denna Fiesta Pålle att jämföra/tävla mot. Det första jag märkte -och reagerade på i gitarren: Var hur mycket starkare den akustiska tonen hade blivit på gitarren. Eftersom jag bara hade skruvat av och på mickarna i mickramarna; hade jag ju exakt samma höjdjusteringar på dessa -som förut. Det rena soundet ur stärkarna sköt ju över fullständigt! Ni kan se på bilderna hur lågt jag justerade PAF-mickarna för min sweet spot. Ni som läst mina tester; vet att jag brukar lägga ner den största vikten på det rena ljudet i en gitarr. Typ: Låter detta 'top notch'; innebär alltid att de överstyrda ljuden hänger automatiskt med. Så även denna gång. Med skruv mejseln lätt till gänglig för höjdjustering av mickarna -körde jag igång. Mitt 'go-to' lick -för att testa maxpeaken ur mikrofoner har typ alltid varit KING Hendrix - Killing Floor. Och jäklar vad många gånger man var tvungen att sänka mickarna -innan det slutade att slå igenom. När man hittat sina sweet spots; gäller det att få till samma volym styrka på båda mickarna. Fortfarande på helt rent ljud förståss. När man uppnått detta; brukar soundet ur mellan läget (båda mickarna på samtidigt) vara 'där'. Här brukar jag skifta till snabbare 'visp -lir'. Här passar jag även på att bättre checka av -så att tonkontrollerna beter sig som de skall. Typ: Ljudet ska ALDRIG grumla ihop; även vid full diskant -tapp. Det skall vara fullt definierat -och sjunga -trots att soundet är krämigt. Jazzen skall lixom låta 'Jazz' -utan kompromisser. Nu behövde jag inte höjdjustera mickpolerna någonting -då mina tidigare justeringar redan satt som handsken -i båda mickarna. Där emot bråkade dragstången lite lite med mig. Förståerligt; då halsen varit utan strängdrag under en så lång tid. Men tillslut la den sig -på sitt rätta ställe; och allt var frid & fröjd.

Jag skulle lätt kunna skriva en hel roman om den fantastiska gårdagen. Men detta skulle ju bara bli reperterande och långrandigt. Så jag väljer att avsluta allt så här: Jag är onekligen nykär igen; och älskar verkligen min 'nya' Gibson Reissue 1957.

Vill tillägna ett extra tack till Björn i samband med det här. Det är tack vare honom alla Bojare kan ta del av det här projektet.


/ Jonken

Wow!!Otroligt snygg!
Är en sukker för fiesta red!

Bara en synpunkt på fotot (är gammal fotonisse) Hade kanske varit bättre att ta bilden inomhus med mörkare bakgrund då kontrasterna skulle kommit fram mer där färgen och bindingen poppar fram . Nu är bilderna tagna i stark sol och skugga så kameran fixar inte vitbalansen det leder till plankorna bakom guran får extrema varmtoner och guran som också är lackat i en varmton. Bara ett tips. Men man ser ju ändå hur fin den är! Grymt jobb!!

Tack. Skickade just några inne bilder på guran till Björn. Få se om han kanske har möjlighet att lägga ut dessa senare.
Lite synd då jag har ungefär +10 coola gitarr projekt fler; som jag ej har kunnat dela här på Bojen. Men som sagt: Om man är sugen på att hjälpa mig att lägga ut bilder här på bojen: Är man VARMT VÄLKOMMEN att kontakta mig för detta. 070-2601300.


/ Jonken

Snyggt!
Färgen ser dock totalt olika ut på jobbdatorn och laptoppen hemma. Där ser man värdet av att färgkalibrera skärmar.

Och här kommer lite fler bilder:

Tack för intressant beskrivning av arbetsgången med mikarna Jonken!

Som du nämner har du mickpolerna helt plant med kåpan, eller strax under. Dvs i nivå med den andra spolen i miken. Det ger enligt mina erfarenheter ett något mindre diskantrikt ljud jämfört med om ena spolen har lite "övertag" jämfört med den andra. I gamla PAF-mikar har spolarna oftast inte samma Ohm-tal, medan i dagens maskinstyrda produktion är det nästan svårt att få dem att inte vara helt identiskt lika. Nu är det väl någon form av Burstbuckers i den där R/? De kanske är lindade med differens mellan spolarna för att få den effekten?

När PAF-nördandet hade sin senaste peak för en tid sedan ( ja jag är åxå nörd....) diskuterades Peter Greens ton som en referens. Det delades ett gång videos, ingen kommentar gjordes dock om den ganska udda mikinställningen han använde. Väldigt lågt, och på den tiden var det ändå så att folk försökte pressa mesta möjliga kräm ur mikarna för att överstyra stärkarna, som var designade att spela rent...

Tog en skärmdump från Oh well;

Från denna videon, ifall någon vill titta själv. https://www.youtube.com/watch?v=0yq-Fw7C26Y

Lite nördande så här på måndagskvällen...

Ja, lite intressant justering av framför allt halsmicken. Jag har snott upplägget, så gör likadant.
Tänker att Green ogillade "bumlighet" och skruvade neråt tills han tyckte det lät rätt....

Japp, många Les P-ar som anklagats för bumlighet som skulle få ett nytt liv med den enkla operationen...

Vad jag kan se har han även stallmiken med lägre på bassidan, inte lika mycket dock.

Det var en period för ett antal år sen när Peter Green och hans gitarr diskuterades ÖVERALLT.
Det var självklart i samband med att den såldes och sen av olika skumma events blev tillgänglig för allmän beskådan.

Jag undrar hur mycket som eg är 'mojo' i detta. Bla så sas det att PG var helt ointresserad av sin utrustning, även gitarren, så känns långsökt att han skulle
ha suttit och skruvat på mickarna, han har väl aldrig sagt det själv i alla fall?

Däremot hade han som många andra stjärnor en gitartech som gillade att skruva på saker och bla satte micken bak och fram.
Detta experimenterande med halsmicken (som tidvis inte ens var monterad i gitarren) har ju säkert på något vis med att PG inte var helt nöjd med
ljudet i den. Det kanske var 'bumligt' vad det nu låter som.

Själva gitarren i sig, när den vandrade runt på olika mässor bedömdes av flera större samlare av Les Paul Sunbursts som ganska medioker,
både spel och ljudmässigt.

Kanske studsar detta med hans magiska ton allt tillbaka till detta med 'sitter i fingrarna' snarare än hur han hade polskruvarna justerade.
Sen håller jag med rent allmänt att gitarrister justerar FÖR LITE på utrustningen och istället hellre byter ut saker, men det är väl roligare kanske.

En annan lite märklig sak med mr Greenbaum är att han påstod i en intervju på senare tid att han inte ens visste om att Les Paulen var out of phase.
Och att folk försökte tvinga honom att hålla med om det speciella ljudet.

Detta stämmer uppenbarligen ej såsom han älskade BB KING med out of phase soundet och hur han rattar ljudet 688 ggr per låt.
Så mr Green var nog säkert ordentligt scrambled på senare år.

Har även sett när Kirk Hammett diskuterar halsmicken och verkar inte alls förstå att magneten är out of phase med stallmicken.



Har även hört att folk inte var speciellt imponerad utav hans Les Paul.



Jag har några Les Paul här och en Traynor YGL Mark 3.
I princip en lite upp biffad Fender Twin Blackface (Vad jag förstått)

Och Les Paul, kabel och Traynor med en hel del reverb.
I mina höron är Peter Green soundet här i vardagsrummet.
Inte nära utan exakt.


Sorry of topic igen....

Ursäkta mitt sena svar.
Min erfarenhet- när det gäller allmän mickjustering; är att fler ofta har mickarna justerade alldeles för högt. Detta ger 'push' -istället för 'naturlighet' och 'dynamik' i soundet. En mick av PAF-typ; är inte designad att operera/fungera på detta sätt. Min teori över -att det blir så här; hittar man i hur Gibsons Historic mickramar är konstruerade. Det är väldigt höga -mot vad de egentligen skulle behöva vara. För att utseendet/monteringen skall se rätt (+att pickupkåporna skall få stöd i pickup ramarna); blir oftast höjdjusteringen automatiskt lite för hög.
Jämför man soundmässigt en Reissue -mot en gammal orginal vintage gitarr (som Reissue/historic instrumenten är designade att efterlikna) -låter ju dessa helt olika. MEN: Att sänka mickarna på dessa nytillverkade instrument; medför direkt att soundet ur mickarna hamnar 'på samma spelplan'. Tar vi ytterligare ett steg elektriskt; och tappar/försvagar/de gaussar kraften i mickarnas magneter: Innebär ju att man är i princip 'där'.

Sedan exakt hur nära soundmässigt man hamnar här; hänger inte alls på själva mickarna: Det hänger på den akustiska klangbilden ett specifikt instrumentet har.
Om vi nu tar Gibson som ett exempel här; så har företaget tyvärr blivit tvungna -att gå ifrån en optimalare klangbild till förmån för vikt kompensering. Detta pga av att en för stor del av allmänheten har fått för sig att den perfekta klangbilden i en Gibson har med instrumentets vikt att göra. Även fast detta är 'tok-tänk'; måste ju Gibson bemöta denna efterfrågan. Man har testat flera olika sätt -med bla weight relief konstruktioner. Men detta blev ju som bekant ännu en tvärnit för dem. -Nej; då ville folket inte ha det 'så lätt'. Så istället satsade Gibson på alternativa sätt att 'lätta' på vikterna. Detta gjorde man genom att byta till viktmässigt lättare metall i hardwaren: Aluminium. Idag är ju aluminium hardware standard på Gibson gitarrer. Klangmässigt innebär detta -att ta steg steg i motsatt riktning; över hur Gibsons vintage plankor verkligen klingar.

Ton skola One-on-one: Ju starkare och distinktare klangbild = Ju bättre operations/funktions -värden för mickar. Ju svagare, dåvare och grumligare klangbild = Ju mer hjälp behöver man ur det elektriska soundet.

Mina fem; gällande den oändliga PAF-diskussionen:
Gibson HAR länge haft PRECIS den rätta konceptet gällande återskpandet av den legendariska PAF-micken. Problemet som förvirrar folk; är den akustiska klangbilden Gibson moderna instrument ger. Folk får för sig att felet ligger typ i fel 'Mojo' -bla, -bla, -bla -i själva mickarna. Men så är det ju inte. Problemet är att de nya instrumenten i orginal utförande; ej är kapabla att återskapa den så viktiga akustiska klangen -som ä en PAF-mick i slutändan kräver -för att leverera 'det rätta' soundet. Det är här SAMTLIGA micktillverkare kliver in i bilden och hojtar: Att de minsann lyckats att återskapa det 'heliga' PAF-soundet. Och så är det ju förstås inte. De enda de egentligen har gjort; är att tweakat -och kompenserat runt den 'dåvare' och 'snällare' akustiska soundet lättviktshardware innebär. De två vanligaste 'hej-å-hå' -varianterna inom detta är ju: A.) Starkare alnico 5 magneter. B.) Lätt överlindade Alnico 2 -eller 3 magneter. (Och Gibson själva ej något undantag här.)

Summa sum:
Vill man ha orginal PAF-soundet i en modern Gibson gura; ligger inte lösningen i vilka dyra butique mickar man väljer att överbetala för. I 9 fall av 10 är hemligheten i instrumentets hardware. Genom att byta ut orginal aluminium grejerna mot bättre metall: Exempelvis; mässing; som ofta satt på de äldre plankorna -innebär direkt att man iaf är tillbaka på banan; över vad man vill uppnå. Och idag erbjuds man dessutom möjlighten att klangmässigt direkt hamna där en 40 år gammal metallbit låter: Detta material heter verkstadsstål/cold rolled steel. Detta material låter PRECIS så som 40 år gammal mässing gör. Den har klangmässigt exakt den rätta attacken och snärten ut strängarna. Ny mässing (som klangmässigt är ljusår bättre än aluminium) -ger en 'boomighet' i klangbilden -som gammal vintage mässing inte har. Både mässing och stål väger mer. Så frågan man måste ställa sig själv är: Är en lättare vikt på ett instrumentet värt det -om den ej är kapabel att ge mig den tonen jag vill ha?


- Ju bättre, distiktare, starkare akustisk klangbild på ett instrument = Ju längre ifrån strängarna hamnar mickarnas naturliga sweetspots. (Detta oavsett vilken typ av mick det rör sig om.)


/ Jonken

Glöm inte det viktigaste träet.
Träet skall vara hårt. Inte som reissues som ofta känns ganska mjuk.
Såklart varierar "mjukheten från planka till planka".

Kanske ska förtydliga här att på en orginal 1957-1960 LP (som jag förstår du syftar på som jämförelse till reissues) så var
stalldelarna tillverkade av följande material.

- Stop bar = ALUMINIUM
- ABR - ZINC
- Sadlarna = BRASS

Stränghållaren var i aluminium även på de som startade tillverkas 1968, fram till en liten bit in på 1970.

Tack. Syftar på i princip ALLT äldre. (Även 80 90 -talen; där egentligen allt var zink.)
Men det viktigaste i detta är: Hur klangen/tonen i äldre hardware -bitar; låter annorlunda än nytillverkade dito i samma material.
För att direkt, nu/idag; komma närmare klangen i de riktigt gamla metallerna; måste man tänka alternativa material.


/ Jonken

Ah ok då förstår jag,
du jämför nya Custom Shop reissues av 50-tals gitarrer mot gitarrer byggda på 80-90-talet....
Tyckte inte det framgick tydligt.

När jag läste ditt inlägg tolkade jag det som att Du påstod att aluminium-stall vara något nytt man hittat på för att sänka vikten.

Absolut. Plus; med hur optimalt instrumentets passform var under just den dagen.
Låt oss vara återhållsam -och säga så här: Många kunder är inte så imponerade över flera som jobbat på marriage/neck joining -genom åren på i Gibson fabrikerna.


/ Jonken

Det påstod jag också. Men syftar bara på -att man bytt underdelen på stallet från zink till aluminium (behållit mässing sadlarna).


/ Jonken

Min åsikt är att du kan sätta moderna tex custombuckers och reissue hardware på en bra 1950tals kropp och det låter som det ska med lite eller liten förändring.

Du kan även sätta all hardware från en 1950tals LP på en Reissue (Såklart kan inte alla ha mjukt trä... någon här och där borde ha hårt bra kvalitets trä)
Och du bara modifierar grund tonen lite.

Det är fortfarande inte samma trä som på 1950talet.



Pickuperna ser vibrationerna som sker i halsen främst. Är träet inte "korrekt" så uppstår inte frekvenserna i halsen som pickuperna "kan se"


Man kan byta mickarna och hardwaren till kossorna kommer hem. Spelar ingen roll om plankbitarna inte kan generera ljud/vibrationerna.
För pickuperna att registrera via magnetfältet.

.
Detta är inte mega super svårt att förstå

Tror vi kan lämna detta nu, ju mer Du förklarar ju märkligare blir det

[quote="salesman"]

Det är fortfarande inte samma trä som på 1950talet.

/quote]
Exakt, vad gäller mahognyn av den typen och var den växte så tog den slut i mitten av 60-talet.
Brz i greppbrädorna pre-65 spelar också in.

Detta är fakta oavsett om man tycker det är bättre/sämre osv.

Jag hade en 1964 Gibson SG Standard här hemma och en Custom Shop SG Historic.



Skillnaden på träet var enormt.
Den Gamla kändest som en stämmgaffel.
Och Custom shoppen som mjuk flytved.

Nog presterade Custom Shoppen sound nog men ett helt register saknadest iom att det mjuka träet inte orkade vibrera där.


Men detta vet ni redan som testat samma grejer.

Jag har uppfattat det som att samma träslag (Swietenia macrophylla eller om de ska vara Swietenia humilis , Honduras Mahogny) ändå finns
och används fortfarande men att det var från naturligt växande träd då och numera är från (mer snabbväxande, andra odlingsplatser med andra mineraler etc?) trädodlingar.

Eller menar du att det var trä från en helt annan numera utdöd trädart som användes?

Jag tror inte jag orkar öppna upp den diskussionen igen om träslag, finns 100 trådar redan men det man använde förr i tiden var ju Swietenia macrophylla och det exporterades i MASSOR redan från slutet av 1700-talet till Europa och USA, användes i möbeltillverkning, inredningar, båtbygge osv..
De dimensioner man köpte till gitarrer var eg sågat/tänkt som golvbrädor.

Det beståndet som bestod av flera hundra år gamla träd tog helt enkelt slut.
Sen finns det fortfarande på väldigt avlägsna platser, samt som nyare odlat såklart, dock främst i andra områden än Belize (Honduras)

Även om träet skördas i Fiji, Madagaskar, Mexico osv så kallar tex Gibson det ändå för 'Honduras mahogny'.

Man kan läsa om det här: https://en.wikipedia.org/wiki/Mahogany

Tack, ungefär som jag föreställde mig.

En burst med serienummer 8 3142 :
The Resurrection Burst. Originally a gold top with dark back, this guitar went through some terrible times, including being painted solid red at some point. Once stripped of the gold paint, this near center seem two piece top was revealed. So technically… This guitar is both a burst and gold top. The serial number is two weeks before the first real burst.

Angående detta med trä VS hårdvara....

Jag har möjlighet att vara med och testa/byta HW på en Les Paul 1959 reissue från 2020 mot dito HW från sent 50-tal till 1961 (tail piece, studs, ABR-1, kablage, sprague kondingar, Centralab potar, och PAF-/tidiga Patent No mickar. Om tid och ork räcker ska jag lägga upp jämförande ljudklipp.

Vi har smygstartat med stallet och bytt orginalet mot ett ABR-1 från 1961. Ser ut som de äldre med samma tool marks och stämpel, men har "ståltråden" som håller sadlarna. Gitarren ifråga är hyfsat lätt (3,7-3,8 kg) och har riktigt bra akustisk ton/sustain. Som vanligt finns ett par ställen där tonen dör ut lite fortare, men mindre än på min R9.

Äntligen ett smart + intressant initiativ -av någonting man inte ser kan läsa sig till på nätet!
Har gjort det här. Och det är VÄLDIGT SVÅRT att överföra det uppenbara; som detta ger i soundsamples.

-GRYMT Z!


/ Jonken