När jag gick in på den sida du nämner, fick jag upp Ua/Ia -diagrammet för röret 10/10Y, vilket är en triod (närmast antik) och det funkar bra som illustration av just en triod. Du kan även titta i den .pdf som jag länkade till, sid 4. Några grundförutsättningar för att undvika missförstånd i min text:

Ua är anodspänningen
Ia är anodströmmen
Ug är styrgallerspänningen (olika spänningar representeras av de sneda linjerna i diagrammet, från nedre vänstra mot övre högra hörnet)
"Bias" är det som på svenska heter gallerförspänning (ett bättre begrepp, faktiskt, eftersom det beskriver vad det är...). Bias kan åstadkommas på minst två sätt. Det ena sättet är att man har ett katodmotstånd (Rk), så att katoden blir lite positiv när röret drar ström. Styrgallret ska då vara jordat likströmsmässigt genom en gallerläcka (gallermotstånd) och då ligger styrgallret på 0 V, vilket blir negativt i förhållande till katoden. "Bias" är då motsvarande den positiva spänning som katoden har, exempelvis + 3,5 V. Styrgallrets förspänning är då -3,5 V. Det andra sättet att åstadkomma gallerförspänning är det som på engelska heter "fixed bias" och på svenska fast gallerförspänning. Då har man en strömkälla där man använder den negativa polen och sätter en lämplig negativ spänning på styrgallret. Katoden är då jordad och ligger på 0 V.
Arbetspunkten är den punkt i diagrammet som anger de värden som råder i drift men utan insignal (likströmsvärden).

Om man som ett rent experiment gör en enkel koppling med anoden till +, katoden till - (egentligen till "noll") och styrgallret till en varierande negativ spänning (all spänning ska räknas mot en gemensam nollpunkt). Säg att man väljer 200 V anodspänning. För att se vilken ström röret kommer att dra, måste man hitta den punkt där en lodrät linje genom 200 V märket på X-axeln (Ua) skär gallerspänningskurvan för = (noll) Volt. I den .pdf jag länkade till (http://tubedata.milbert.com/sheets/049/1/12AU7A.pdf) för 12AU7 ser man att det är lite utanför diagrammet på sid 4, men om man sätter gallret till -6 V kan man se att det motsvarar c:a 15 mA anodström. Detta är inte ett intressant sätt att koppla en triod i ljudsammanhang, iofs, men dett exempel på hur man läser diagrammet. Varierar man styrgallerspänningen kommer anodströmmen att variera, det är bara att hitta resp gallerspänningskurva och läsa av på strömaxeln (Ia) mot den lodräta linjen genom 200 V på Ua.

Ska röret användas som förstärkare, behövs ett anodmotstånd. För att skapa belastningslinjen måste man skapa en linje som motsvarar den resistans man tänkte sig och lägga in den i diagrammet. Säg 20 kOhm för resonemangets skull. Om man fortsätter med 200 V anodspänning så ska linjen läggas in från punkten 200 V på Ua och den ström som ett 20 kOhm motstånd drar vid 200 V och den punkten ska uppsökas på Ia -axeln (10 mA). Man får då en linje som lutar från 10 mA på Y-axeln (Ia) ned mot 200 V på X-axeln (Ua). För att hitta arbetspunkten ska man välja en gallerförspänning. Välj -4 V. Arbetspunkten ligger då där kurvan för gallerspänningen -4 V skär den inritade belastningslinjen.

Hur man skapar denna gallerförspänning är inte avgörande för funktionen, men om det är fixed bias så får man ju ställa in detta med nån pot. För det som kallas cathode bias måste man räkna ut katodmotståndet. Man utgår då från arbetspunkten. Läs av strömen som kommer att råda (se ovan), det blir lite drygt 5 mA (där gallerspänningskurvan för -4 V skär den inritade belastningslinjen). Om katoden ska hamna på +4 V när röret drar 5 mA, så ska katodmotståndet (Rk) vara 800 Ohm. Färdigt!

Rk måste ju avkopplas med en kondensator i ett förstärkarsteg om man vill ha maximal förstärkning.

Med resonemanget ovan bör man kunna se belastningslinjen och även uttyda hur röret uppför sig när insignalen får styrgallrets spänning att variera. Det är bara att "glida längs belastningslinjen" mellan de olika gallerspänningskurvorna och se vilken anodspänning (Ua -axeln) som blir aktuell för varje given gallerspänning.VARIATIONERNA i anodspänningen tar man sedan ut via en kondensator som utgångsspänning från förstärkarsteget.

Belastningslinjens lutning kommer att påverkas FÖR VÄXELSTRÖM, beroende på gallerläckan i NÄSTA steg, eftersom signalströmmen ser både anodmotståndet och följande gallerläcka som belastning.

Distorsion uppkommer när man löper längs belastningslinjen och kommer in i positiva gallerspänningar, eller på så låga (minus) spänningar att röret nästan slutar dra ström. Beroende på rörets egenskaper kan det bli olika resultat.

Testade att försöka få fram dessa värden i simulatorn på ett ecc81/12au7, lyckades sådär (skall testa på ditt dokument med tids nog). Flyttade pekarna så jag hade 20k på anod, 800 på katod och 200v anodspänning. För mig står inte bias på -4. Självklart missar jag nåt men vad. Testa gärna:http://trioda.com/tools/triode.html
Däremot var det lätt att bekräfta saker som att genom att sänka både katod och anodmotståndet, får man max effekt. Men det har väl ingen protesterat mot heller.



Jag verkar föredra köra utan katodavkoppling! Orange or15, Jcm/jmp 2204 där är bara ett par av alla stärkare jag gillar som saknar avkoppling på sista steget i preamp. Mindre gain, mer headroom=mer slutstegslik i anslag? Plus att lokal negativ feedback vilket vad jag förstått introduceras när katoden inte är avkopplad, verkar göra så att det blir mer dynamiskt mellan dist och rent=lite anslag och du får helt ren ton, hårt anslag och du får all dist du vill ha. Detta är bara min teori.



Antar pudelns kärna när det kommer till hur belatsningslinjen påverkar när och hur steget distar ligger i ovanstående, jag skall bara upptäcka den. Tror vad som saknas är en mer praktisk mindre teoretisk erfarenhet/utsaga, i stil med "nu har vi en ac-last på 100k, då distar steget lite tidigare och mer abrubt än om vi har en ac-last på 50k" (helt påhittat scenario från mig) etc

Jag inser att mina inlägg här är rätt långrandiga och teoretiska. Svårt för mig att framställa det du vill ha, jag tänkte mer att om man får greppet om arbetsdiagrammen (arbetspunkt och belastningslinje) så förstår man hur röret jobbar och kan därifrån få idéer om vad som kan framkalla vissa önskade effekter. Eller så gör man helt enkelt olika experiment, men det underlättar även där att förstå principerna. Och man måste ju börja med nån grundkoppling.

En ideal förstärkare är linjär och färgar inte ljudet. Tvärtemot vad Hifi-folket tror har rör inte i sig själva någon viss ton eller klangfärg att bjuda på, det är rörens egenskaper i den aktuella kopplingen som kan ge vissa fenomen. Distorsion är ju det som färgar ljudet, och den uppkommer när man driver en förstärkare in i olinjära områden (överbelastning, helt enkelt). För speciella ändamål kan man bygga steg som lätt blir överbelastade och som därvid distar på nåt önskat sätt. Att jobba med belastningslinjen som du föreslår är säkert möjligt, men jag inser att jag troligen inte kan ge några handfasta råd av rätt sort här.

Nejdå, det är givande om än kanske lite otacksamt för dig eftersom du inte får så många "ahaa" och "åhååå"! Och jag fattar lite mer nu tack vare dessa utläggningar (tex har jag fått klarare bild av vad gallerspänning är och hur den erhålls), och jag skall gräva mer i ditt senaste upplägg, var så säker.
Jag tror bara jag saknar handfast erfarenhet att bolla tillbaks till. Och skulle nog behöva ett mer konkret exempel/scenario som KOMPLEMENT till teorin, typ som det (påhittade) jag gav:"vid lägre ac-last påverkas distortion, headroom så och så, rent ljudmässigt", antingen om jag hör det eller någon säger att det är så. OM det nu påverkar distortion och headroom, det är det jag inte riktigt förstått än!

Vet inte om jag förstått dig rätt Isak ?
Men det verkar som du vill ha slutstegs känslan i en pre-amp ?
Om så, varför inte ta en AT7:a o koppla den till en lite OT ?
Folkeson har gjort det i många år, och vekar vara poppis.

Det är absolut det jag vill, men min fråga i denna tråd var först och främst om modifiering av ac-load i en preamp kan göra nåt för den där anslagskänslan och responsen som ett slutsteg har.

Ja, men med kompletteringen "kanske"...! En ändring av belastningen kan ge nån inverkan. Svårt att förutse vilken, dock!

Ett slutsteg jobbar med en annan typ av belastning, som har frekvensberoende fasförskjutning att ta med i beräkningarna (från trafon och från högtalaren). Det finns inte en rimlig chans att veta vilken/vilka av dessa extra parametrar som ger en viss effekt (anslag, klang, tonfärg). Därav blir den svår att efterapa... det krävs nog lite hands-on experiment.

låter ju rätt besvärligt att simulera! Finns det då ingen kompromiss/"halva vägen" heller, motsvarande till att sänka anod-och katodmostånden, vad det gäller ac-last?

Om vi tillfälligt släpper frågan om ac last, och apropå att sätta en trafo på en 12au7/at7. För att slippa dra in en extra trafo samt rör, kunde man inte utnyttja den redan befintliga reverb drive kretsen? Och ta signalen för torr signal EFTER trafo/drive steg istället för innan? Har tänkt på denna idé många ggr, frågade Merlin/valve wizard vad han tyckte. Han svarade såhär:"Using a reverb driver as a mini-power amp is an intriguing idea! One problem is that the reverb tank is almost entirely inductive, so you will tend to get too much bass. However, you could add some sort of compensation network so that the whole thing, plus tank, simulated a speaker quite well. You would also have to be careful not to overdrive the tank itself, only the valve. I like this idea!"

I sitt enklaste utförande, vad behöver ett sådant "compensation network" bestå av? Skulle kanske kunna göras rätt enkelt på tex en Princeton reverb. Lägg till en master, och en dwell kontroll efter trafon också, för att kunna kontrollera signalen in till reverbtanken.

Kolla på tex http://elektrotanya.com/PREVIEWS/634632 ... .pdf_1.png Såser du ett nätverk av induktanser kapacitans och resistans. Kan inte greppa dock hur man skulle kunna använda reverbtanken som en av de induktanserna och fortfarande ha ett fungerande reverb.

Men om man inte gör en komplett högtalarsimulatorm utan bara ser till att frekvenserna är dom rätta, och att värdena är ok för driversteget/trafon. Funkar det inte då heller?

Att plocka signalen där är väl helt genomförbart och sen försöka lägga något filter efteråt för att kompensera om det skulle behövas. Problemet är ju dock hur du överstyr reverbets drivsteg utan att samtidigt ge reverbet alldeles för hög signal...

En attenuator efter reverb trafon och innan tanken? I praktiken en dwellpot.

Du har ju i den positionen samma problematik som en attenuator till en högtalare. Du vill sänka signalnivån och strömmen utan att rubba impedansen och lyckas göra detta utan att sabba frekvensgången.

javisst men det finns ju hundratals fabrikat som lyckas med den saken, jag skulle kanske först testa med en av dom. Någon med line out där torra signalen kan tas ut. Vissa har dessutom tonkontroller så då behövs kanske inget ytterligare filter.

En dwellpot brukar mig veterligen sitta innan drivsteget så då får man inte några problem. Tonkontroller kan ju sitta antingen före drivsteget eller efter reverbtanken.

(edit) Den bör inte sitta innan drivsteget tänker jag, eftersom vitsen med hela idén var att kunna överstyra drivsteget. Då blir det ingen dwell i praktiken heller, eftersom en pot innan drivsteget även kommer styra volym/dist (den torra signalen måste ju fortfarande tappas av efter trafon).

Ja och det blir problem för reverbet om du bara sätter en pot där du måste ha minst en L-pad, som du måste justera varje gång du ändrar insignalen till drivsteget för hög eller låg dist.

precis. bra tips, kanske behövs inte mer? Det viktiga:tänder du/någon på idén?

Skulle använt ett nytt rör och transformator. Du kan använda en vanlig strömtransformator det gör Folkesson. Snorbilligt. Hittar du en med delad primärlindning kan du koppla push pull. Det värsta som kan hända är att du tappar lite diskant men det gör du med reverbkopplingen med.