Jag åkte på gallstensanfall i fredags. Fy f-n vad ont det gjorde hela dj-a natten. På morgonen körde frugan mig till akuten och sög in mig direkt.

Hade ingen aning om att gallsten var så jobbigt. Sedan hör jag att njursten är ännu värre!

Det är synd om mänskligheten. I alla fall de som har gallsten. Själv har det gått över spontant, men det kommer sannolikt tillbaka om jag inte lycks få dem att operera.

Inte roligt, gött att du har tagit dig igenom det!
Jag brukar få njursten nån gång om året, numera har jag medicin som jag tar omedelbart när jag känner att det är på gång så det är hanterbart, första gången var jag dock helt övertygad om att jag skulle dö.

Min fru fick det för många år sedan, har aldrig sett någon tidigare som klättrat i biltaket av smärtan! Inuti bilen...

min sambo höll på mista livet 2010 pga gallsten......

En kompis till mej hade njursten, han stod vid en sån plåtpissränna och pissade med en kille bredvid sej. Det gör ont som fan, han börjar stöna och ha sej. Plötsligt säger det PING i rännan, högt, njurstenenen har kommit ut med urinen . Killen bredvid kan ju inte låta bli att kolla, då ser han hur min kompis pissar blod.
Sen svimmar killen bredvid .

Kan inte låta bli att berätta denna story, jag tycker den är skitkul mitt i all smärta, åtminstone så här efteråt.

Jag har haft gallsten i över 20 år utan att fatta vad det har varit. Senaste gångerna har jag varit utslagen i flera dagar och fått ligga i heta bad på nätterna för att kunna sova en liten stund. Man kan inte sitta, ligga eller stå.. När det var som värst låg jag och rullade på golvet och skrek..
Nu har jag fått mediciner och ska opereras. Jävligt skönt måste jag säga!

Fy fan, 20 år, ja det var ju för väl att du får hjälp nu i alla fall!

Haft skiten. Krya på dig.

Nä, gallsten är nog inte din melodi, men betänk att Carl von Linné på 1700-talet grupperade gallsten och njursten som hörande till stenriket. Vet inte vad jag vill ha sagt med detta, men lite "onödigt" vetande är lätt att bära…

För 16-17 år sedan cyklade jag på väg hem från jobbet. Plötsligt drabbades jag av olidliga buksmärtor och fick hoppa av min cykel och lägga mig på cykelvägen med byxorna uppknäppta och benen uppdragna för att i någon mån lindra buksmärtorna. Gissningsvis låg jag där och ojade och vred mig i en halvtimme/trekvart innan jag kunde fortsätta hemåt. Jag sökte aldrig för detta men gissningsvis var det endera gall- eller njurstensanfall. Konstigt nog passerade många bilar men ingen som stannade för att se efter vad som stod på. Själv har jag stannat och hjälpt till vid ett flertal tillfällen men vi är väl helt enkelt olika som människor, folk är väl rädda för att lägga sig i eller så bryr man sig inte om andra…

drick mycket vätska och be så ska det nog ordna sig ska du se

du menar tuborg ??

Nä, Thornbridge Jaipur.

/Mats