Vi (Sara framförallt såklart) tog oss igenom behandlingen. Galet men sant.

14 cytostatikakurer, dryga 120 st nätter på Astrids, 3 operationer utav olika slag, 30 strålkurer, mängder utav blodprov etc etc. Vi har ett mindre apotek här hemma med diverse läkemedel. (Så man skulle nog kunna börja deala lite )

Just nu håller blodvärdena så sakteliga att sega sig uppåt och har i de flesta fall tagits sig över den nedre referensvärdesgränsen. Men hon är färdigbehandlad som det heter. Det är ett väldigt underligt ord minsann.

Många barn (samt framförallt föräldrar) har man mött under året och alla har inte klarat sig. En del andra har avslutat sina behandlingar och har nu fått återfall vilket sänker överlevnadsprocenten något hiskeligt. Men men, det är ju så det är. Man kämpar vidare helt enkelt.

Just nu så är det en rätt lugn månad som mest innebär lite skola, rehabilitering utav benet och att njuta utav våren. Förra sommaren försvann ju liksom... Sen blir det diverse kontroller, röntgen, provtagningar för att kolla hur kroppen påverkats/skadats utav behandlingen. Sen så är det 5 år utav regelbundna provtagningar innan hon friskförklaras. Så ifrån fighting mode till worring mode helt enkelt haha.

Näe, nu ska jag ut i träningslokalen med Sara, sen är blir det rep och slutligen VM-final i hockey.

Ja fy fan helt enkelt.

Man/jag gnäller över stort och smått.

Det är en märklig resa att som anhörig resa med den som behandlas.

Ge henne en gigantisk kram från mig.

Fan, jätteskoj att höra att det går bra, man blir faktiskt imponerad över hur bra koll vården har på hur man behandlar cancer i dessa tider, och ännu mer imponerad av hur ni strävar på!
Väldigt bra att bli påmind om hur bra man har det, har själv varit sjukskriven ett par dar då jag knappt sovit nåt den senaste tiden pga stress på arbetet, men va fan, lite perspektiv får man ju var gång du rapporterar Andrew!
Ja, ge Sara en bamsekram från mig med, och du får en också

Skönt att det går åt rätt håll!!!

Skitkul att höra att det går åt rätt håll! Har nog tänkt på er då och då. Jag har ju själv en 11-årig dotter, så det är rätt enkelt att känna för er...

Märkligt vad vi människor, inte minst barn, klarar av när det blir allvar. Vi håller tummarna!

Man måste beundra er som går igenom dessa pärser, och speciellt barnen. Nu håller vi tummarna för att ni kan gå vidare, och att Sara får ägna sig åt att bara vara barn igen.

Så jäkla starkt jobbat av er alla!

Skönt att höra... håller tummarna för fortsatt goda nyheter.
Bra kämpat av er alla !!!

håller tummarna jag oxså, kämpa på

På svenska forum håller man tummarna, på amerikanska ber man.
Jag gör vad du vill, bara det hjälper.
Tack för rapporten. Ge tjejen en kram.

Skönt att höra att det finns fightingspirit. Hoppas allt blir normalt. Hon är verkligen värd det!!!

Tack för alla uppmuntrande tillrop, jag för dom vidare!

En ytterliggare liten instickare...

Ja det har ju varit en väldigt underlig tid. Det börjar så sakteliga gå in vad vi som familj gått igen om. Det är inte helt ovanligt med post-traumatiska stressyndrom.

Tja, samtidigt får man ju lite perspektiv på livet så att säga. Man blir rätt ödmjuk på något underligt vis. Det finns så mycket hemskheter i världen och Sverige som drabbar barn och familjer dagligen ju.

Och det finns dom barn under behandling som har det bra mycket svårare. Ponsgliomsbarnen, (som har en typ av hjärntumör) dom har ingen chans alls. Bara uppehållsbehandling.
Det är inte helt ovanligt med amputationer i och med att kroppen inte klarar av att läka operationssåren i och med att man kör igång med cytostatika igen rätt snart efteråt. Många med Ewings sarkom (Som Sara har) får ju diverse proteser inopererade, vilket också krånglar till tillfrisknande efter operationen och infektionsrisker etc etc.

Så för just Saras del har det gått rätt smidigt än så länge om man nu kan säga det. Vi får välan se när hennes ben funkar som det ska, om det kommer göra det... Men det går ju sakteliga åt rätt håll iaf. Om något år sådär antar doktorerna lite vagt. (Man blir van med vaga doktorer. Vet man inte så vet man inte helt enkelt.)

Sen det här med sjukvården och just kanske Astrid Lindgren är ju ett kapitel för sig. Tja, doktorer/sjuksköterskor/undersköterskor gör i mångt och mycket ett fantastiskt jobb men är hårt pressade och går som många andra på knäna. Det sker misstag (stora och små) och man måste alltid vara på alerten som förälder. Däremot all heder åt alla som orkar arbeta på en barncanceravdelning. Det kan inte vara lätt...! Många har ett helt fantastiskt förhållningssätt som man inte ofta möter i den vanliga sjukvården.

Vi har haft fantastisk tur med både försäkringsbolag, försäkringskassan (än så länge, problemen brukar komma efter behandlingen under rehabiliteringen), skola (många har vi förstått har inte fått den fantastiska uppbackningen vi har fått just från skolan) och arbetsplatser. Det har ju underlättat något oerhört såklart.

Och på måndag så börjar jag jobba igen... Galet... Deltid, 3 dagar i vecka till att börja med under rehabiliteringstiden hur länge den nu sträcker sig. Och min fru några veckor senare.

Mot nya tider så länge det håller iaf.