I lördags morse föll min 78-åriga mamma ihop och skrek av smärtor. Pappa kastade sig på telefonen och ringde efter ambulans, som körde henne i ilfart till sjukhuset. Där konstaterade man brusten tjocktarm, brusten magsäck och brusten gallblåsa. Läkaren på akuten gav oss inget hopp, han sa "förbered er på det värsta, prognosen är inte bra".

Efter diverse provtagningar, visade det sig dock att hennes värden var bra och att det fanns goda förutsättningar för en operation. Efter sex timmar på operationsbordet, utan komplikationer, fick hon sedan komma ner på avdelningen efter ett dygn på IVA. Vid medvetande, vid relativt god vigör och med skapliga förutsättningar att klara sig. Om inget tillstöter, så har hon en hyfsad chans. Tilläggas bör att min morfar dog av exakt samma trauma...

Den kalla verkligheten slog mig rätt i ansiktet. Att förlora min älskade mor är en tanke som jag skickligt hållit på avstånd i hela mitt liv. Nu såg jag sanningen i vitögat - och jag insåg att även om jag har en fin och nära relation till min mor, så ger jag henne inte den tid hon förtjänar. Som den "manliga man" jag är, så har jag in helgen gråtit mer än jag gjort under hela mitt liv. Smärtan, den i förskott uttagna sorgen... Fy fan vad ont det gör... I fortsättningen, om hon klarar sig, ska jag ge henne mycket mer tid och kärlek.

Jag kan inte låta bli att imponeras över min gamla far. Sammanbiten, men rationell och med en orubblig fasad stöttade han oss andra, trots att det var hans livskamrat sedan 53 år, vars liv stod på spel. En imponerande och totalt osjälvisk man med ett avundsvärt lugn, på min ära!

Nu är det bara att vänta. Och hoppas. Tack för att ni läste mina tankar. Det har onekligen varit en tuff tid i helgen, med många känslor i svallning.

HUA !! beklagar det inträffade hoppas verkligen på att det ordnar sig till det bättre! !!!!

Förstår att trådens kärna är att vi skall vårda våra relationer till våra närstående medan vi kan, men jag låter därmed inte bort att skriva att det låter som om hon har klarat den värsta delen av pärsen och önskar er ett snabbt tillfrisknande..

Hon kommer att klara det om inte något tillstöter. Hon är väldigt känslig för inflsmmationer, som kan bli förödande. Det är gott krut i min kära mor!
I morfinruset försökte hon till och med medla mellan mig och min hustru. Vi separerade för några månader sedan.... Det är kärlek, mina vänner.

Usch, vad jobbigt för dig och din familj, men det verkar ju som det värsta är över, gott så!
Mina föräldrar är i samma ålder så i bakhuvudet har man hela tiden en oro som man förtränger så gott man kan, går ju sådär

Min far gick igenom en stor hjärtoperation för ett par år sen och svävade mellan liv och död ett par dar, de veckorna var jag i upplösningstillstånd, inte roligt, så jag förstår din upprördhet, men när det stabiliserar sig blir man ju desto lyckligare och så får man en tid till tillsammans.
Så här är ju livet men man vänjer sig aldrig

Ajaj, tungt sånt där. Trodde jag skulle förlora min morsa för ett år sen drygt. Och fick precis samma tankar som du.
Min farsa gick bort för några år sen så det är bara morsan kvar. Nu klarade hon den vändan vilket jag är väldigt glad för... fick nån märklig ensamhetskänsla (är enda barnet), trots att jag har familj och barn själv, när hon låg på sjukhuset allmänt virrig.
Nu är hon pigg igen o sköter sig helt själv.

Hoppas på att det ska gå vägen och att inga komplikationer tillstöter för din mor.

Tack kompis. Fina ord. Det behövs i en svår stund.

Aj då, sorgligt att höra. Hoppas bara att det går bra för din mamma. Att ens föräldrar blir sjuka vid hög ålder är ju en risk men när det händer så är man ändå aldrig beredd. Barnens morfar bröt lårbenshalsen i vintras vid 93 års ålder! Han var helt borta i flera dygn och jag tänkte nu är det finito MEN han kom tillbaka, vilket är helt otroligt. Så det finns hopp.

/Ulf

Vad trist att höra men samtidigt skönt att det gick bra.

Själv har jag inte förmånen att ha någon förälder i livet så jag glädjs lite extra
för er som får ha kvar dom länge.

Min syster och jag har pratat väldigt mycket de senaste dagarna, om att ingen av oss förstått hur lyckligt lottade vi är som fått ha våra föräldrar med oss upp till vår ålder. En god vän till mig förlorade båda sina föräldrar inom loppet av sex månader, när han var 19 år. Han fick ärva flera fastigheter och rejält med pengar. Alla tyckte han hade det bra, men själv sa han att om han kunde få tillbaka sina föräldrar genom att ge upp allt han ägde, skulle han gladeligen göra det. Mina sympatier, alltså.