Jahapp, tar och kör en liten update tror jag... (och skriver av mig lite) Som vissa av er kanske kommer ihåg så behandlas ju min dotter med cytostatika och grejer sedan slutet utav juni.

Men iaf.

Hon (vi) har precis klarat av ännu en strapats. 6 veckors strålning typ... Så nu är det egentligen bara 4 behandlingar kvar utav denna vända (som förhoppningsvis blir den ända men det visar sig väl.)

Underligt vad man som förälder/familj anpassar sig till saker. Under hösten bodde vi i princip på sjukhuset. 4 dagar kur, 4 dagar hemma sedan oftast 8 dagar till på sjukhus pga biverkningar. Sedan några få dagar hemma igen innan det var dags för nästa kur. Och sen gick det runt igen. Helt galet... Vi hade ett tag ett eget morfinlager hemma. Läkarna brukar påpeka att barn klara och får mycket tuffare kurer än vuxna. Biverkningarna är inte att leka med...

Tja sen har hon gått igenom en operation där man tagit bort 10 cm vadben. Så det har varit/är en hel del rehabilitering, rullstolar, kryckor som lär fortsätta månader framöver.
Men hon kämpar verkligen... Som attans.

Men hur klarar man sig mentalt då egentligen. Tja det gör man ju inte riktigt förstås, samtidigt som man måste. Det är lite att bara bita ihop och sedan hitta tillfällen när man kan få utlopp för tankar och sånt.
Att däremot vara 12 och snart 13 med allt det innebär med utveckling, kompisar och (herrejösses) skolan är ju otroligt krävande men envisare unge får man nog leta efter haha. På något underligt sätt håller hon ihop.

Sen kan man ju ha ett långt utlägg om hur sköterskor sliter, läkare som inte har koll, stenåldershierarkier mellan avdelningarna på Astrids men dom gör verkligen sitt bästa. Dom är hårt belastade helt enkelt.
Så man som förälder måste hålla koll...

Avdelningen (barnonokologen) är en väldigt speciell plats. Väldigt mycket glädje och värme dygnet runt. Även om det oftast är clownförbud hos oss. Däremot finns ju allvaret där hela tiden. Man vet ju att alla inte klara sig, samtidigt som det inte är något man pratar om. Några kurer tillbaka så kom jag på mig själv att läsa på skyltarna tille olika rummen. För att se ifall alla fanns kvar från gången innan. Sköterskorna (mestadels) är helt fantastiska. Det är verkligen dom som håller ihop det hela... Man träffar ju en hel del föräldrar. Vissa är pratasamma och andra inte. Helt beroende på vad man orkar. Sen en massa små barn som typ leker, sjunger och stojar(vädlgit upplyftande) medan ungdomarna stänger mer in sig på rummen...

Tja i korta drag typ haha...

Så i det stora hela så rullar det ju på så sakteliga.

Näe nu ska jag gå och diska haha...

Slut på dravlet!

Det där var sannerligen inget dravel!
Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom, allt gott önskar jag er!!!

önskar er lycka till av hela mitt hjärta!

Svårt att säga nåt vettigt Anders efter läst det.. Lycka till med familjen och allt!

Gör ont i hjärtat att läsa. Önskar er allt gott.

/Klas

Ja, beundransvärt att du orkar dela med dig av detta, kan inte sätta mig in i hur jag skulle må
Fantastiskt stark liten tjej du har!
Önskar framförallt flickan all lycka men också resten av familjen och dig såklart!!

Du skrev att hon är envis. Med envishet brukar fighting spirit följa, och då är hälften vunnet. Hoppas allt blir bättre!

Svårt - för att inte säga omöjligt - att sätta sig in i vad ni går igenom. Men du verkar hålla humöret uppe och det är en beundransvärd egenskap. Hoppas allt blir till det bästa. Mina varmaste lyckönskningar, alltså.

Har nog redigerat detta inlägg tre ggr innan jag publicerade det... för vad skriver man? Kan inte komma med något annat än att jag hoppas, precis som Josh skriver av hela mitt hjärta, att allt går mer än bra..

Jag läste vad du har skrivit tidigare och undrar ibland hur det går, och jag hoppas innerligt att allt går bra.

/Ulf

Håller på er och dottern! Jag har nyligen börjat arbeta i ett företag som utvecklar och säljer utrustning för mätning av strålbehandlingar innan man utsätter patienten för detta (kallas QA av behandlingsplanen), och har hunnit få en viss liten insyn i detta, och fått förmånen att träffa en del av dem som jobbar med behandlingarna.
Trösten jag kan bidraga med är att många av de bästa inom vården jobbar inom onkologi, och professionalismen SAMT empatin verkar riktigt bra. Vi andra inom "branschen" jobbar för att förfina behandlingsmöjligheterna.
Tapperheten hos patienterna är beundransvärd, dessutom. Man känner sig fånig med sina vardagskrämpor.

Allt gott till dig och din familj!

Matte

Gav min dotter i samma ålder en extra kram. Stå på Er! Måste vara väldigt få inlägg under åren som varit så litet dravel som Ditt.


//Håkan

Usch ja :/
Önskar dig och din familj det bästa och lite till, hang in there!

// Mattias

Huvvaligen vad ni går igenom!! Hoppas allt reder sig till det bästa.
Varma hälsningar / Ron T

Önskar er all lycka
Jag hade brutit ihop om något hänt min dotter. Samtidigt gäller det klart att vara stark om något händer.

Oj. Nu gör det ont i hjärtat!
Förlorade min mor till cancern för snart 1,5 år sedan. Men det är ingenting mot hur det måste vara att som förälder se sitt barn vara sjuk.

Jag hoppas innerligt att allt går väl!!

Härligt att hon kämpar: Det är så viktigt!! Har själv tonårsdotter och anar utsidan av vad ni går igenom.
Kramar till alla!!!
/Erik

Tung läsning, men ändå hoppfullt. Hoppas allt går väl för din dotter och att ni tar hand om er hela familjen.

Tack för alla positiva ord! Dom värmer! Ska föra dom vidare till Sara också.

Ja asså och man säger så här... Det här är ju bara första behandlingsvändan(och förhoppningsvis den sista). Den är ju verkligen tuff nog men oftast med ganska bra chans att klara sig (Vid en eventuell runda två sjunker ju % för tillfrisknande något hiskeligt ). Man får ta lite varje dag som den kommer utan att egentligen se så långt framåt. Det är alltid nya saker som dyker upp så man vet aldrig vad det är för spännande äventyr som väntar runt hörnet.

Så japp det rullar på...

Oj... jaa... vad säger man.... Lycka till med allt o hoppas allt går väl.
Som sagt, nog den tråden med minst dravel på väldigt länge.
Kan nog inte ens fatta hur tufft det måste va, inte minst för din dotter utan för er andra också.

Så som sagt, hoppas på snabb tillfriskning (så snabbt det kan gå) och att allt går väl.

Det finns inget värre än att se sina barn lida. Kämpa på!

/Krister

Håller tummarna för att allt går vägen.

Att ens barn blir sjuka måste vara bland det värsta som kan hända en så jag lider både med er och med dottern!

//Oscar

Kunde fan knappt läsa ditt inlägg utan att bli tårögd. Har själv en dotter och barnen betyder allt.
Hoppas allt löser sig till det bästa.

Åh Det finns nog inget som är tyngre än det ni upplever. Att bli sjuk som vuxen är tungt men att våra barn blir det är så mycket tyngre. Önskar er lycka till av hela mitt hjärta jag med!

Usch fy fan, det gör ont i pappahjärtat...

Ska sluta gnälla på mina små vardagsbagateller och ägna er en positiv tanke ibland istället!

HUA ! Jag blev Tom när jag läste dit inlägg! har 3 döttrar själv 10,14,20 år hoppas verkligen att allt ordnar sig!!!
det går ju inte att sätta in sig i hur ni har det!!!
Ta hand om er alla!!
//Stefan

Usch, lider med dig och din familj.
Att se barn lida är extremt jobbigt.
Lycka till och hoppas att det går bra!