Såg ni dokumentären här om veckan?

http://www.svtplay.se/video/197759/barn-med-cancer


I just den situationen har min familj hamnat just nu. Vår äldsta dotter som är 12 år har under sommaren diagnostiserats med Ewings sarkom, en typ utav skelettcancer helt enkelt.
Dramatiskt värre kan man ju lugnt säga. Hela det pågående livet sätts åt sidan under ett år av behandling. Så istället för arbete, skola, semesterresor, band och allt så blir det en helt annat upplägg så att säga. Nu finns det ju bara ett mål som spelar någon roll...

Varför berättar man sånt här offentligt på ett forum egentligen? Tja kanske utav samma anledning som många andra av de topics som postas. Man måste... så att man inte blir knäpp under tiden.
De flesta har ju nån de känner som drabbats av cancer och man blir ju snabbt medveten om att alla inte klarar sig, oavsett dagens teknologi och framsteg. Livet ter sig ju verkligen rätt skört så att säga.
Och då är det lika bra att ta vara på det...

Nigeriabrev:
"Mitt jobb drog igång en insamling till Barncancerfonden i början utav sommaren. Men den gör ju ingen nytta ifall ingen vet om det förstås.

http://www.barncancerfonden.se/14134

Undrar man vad Barncancerfonden egentligen gör så ska man gå in på deras hemsida och kolla. Men jag kan ju lugnt säga att i vardagen så är dom ovärderliga..."


Men om dokumentären då... Jo den är helt ok. Ganska tillrättalagd och snäll men samtidigt stark och gripande. Den ger en ganska bra insyn i det hela.

Japp, det var det...

Fan vad kass!!!!
Man vet som sagt aldrig vad som väntar, och tur är väl det, men så fort det drabbar barn blir det så mycket jobbigare.
Tycker ändå inte att du ska lägga ner allt annat även om din prioritering är självklar, några timmar i en replokal ibland, där du är fokuserad på annat, blir grymt viktig för hur du ska orka tackla allt det jobbiga hemma. Menar att det är viktigt för er dotter att ni som föräldrar tänker på er själva ibland för at ni ska orka hålla ihop och stötta er dotter, hennes syskon och varandra!!!
Ta hand om er!

Usch, det där var ju bara skitjobbigt. Barncancerfonden är det enda jag brukar skänka pengar till, och det tänker jag fortsätta med. Det ligger mig närmare än att skänka pengar till bistånd i länder jag inte ens kan peka ut på en karta.

Beklagar, och lycka till (om man nu säger så). Håll upp huvudet och sluta inte med sånt som betyder nåt för dig!

Men va fan Anders... Ta hand om er

Fyy vad trist. Det är aldrig roligt när anhöriga drabbas av cancer och relaterade sjukdomar. Speciellt inte barn. En kusin till mig dog i leukemi (även kallat blodcancer) när han var 11 år gammal. Det kändes inte rättvist. Lycka till i er gemensamma kamp.

Fan, vad trist! Hoppas allt löser sig til det bästa så småningom!

Pär

Väldigt tråkigt att höra. Jag önskar er all lycka.

Skit! Cancer är ett jäkla elände och barn borde inte bli sjuka över huvud taget

Kan bara tänka mig hur detta måste kännas

Take care och lycka till!

Kan inte annat än att instämma i beklagande-kören. Som pappa till två barn på 6 & 8 år, kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att drabbas av ett liknande besked.

Ta hand om dig & familjen och jag tror oxå lite på vad mrock nämner; glöm inte bort dig själv helt i denna processen!

Lycka till!

Löpte sträckan med min fru som fick ett lymfon 99 och ett residiv 04 med transplantation och hela köret. Det är märkligt vad en del klarar av att gå igenom.

Själv är det bara ett blurr den tiden men jag minns att jag var aktiv på både planket och kanske här på Bojen också under isoleringstiden, ett sätt att slå undan verkligheten om så bara för 30 sekunder.

MIna tankar finns hos er.

Jag kan bara instämma i klagokören Anders. Fy så trist!
Vi hoppas på det bästa, det går ju faktiskt bra många gånger numera.

Det går bara inte att föreställa sig den smärta som du och familjen går igenom. En stor kram genom cybervärlden, ta hand om er.
Matte

Ta hand om er..!!

Helvete!
Det gör ont i hela själen när jag försöker förstå vad ni går igenom.

Ta hand om varandra..

Kan inte en föreställa mig hur plågsamt och jobbigt detta är för dig, hoppas det ordnar sig

Mojo skckat, måste vara fruktansvärt.

Ja, det är en ganska underlig värld man hamnat i men det blir faktiskt vardag i den med. Jag kan själv tycka att dom tuffaste stunderna är när man får en lugn stund i ensamhet för det är då som tillvaron gör sig påmind. Och helt plötsligt blir t ex gitarrspelandet ännu viktigare när man är hemma. Och Bojen/Diskant. För att kunna koppla bort en stund.

Dessvärre(som tur är?) så är det så att samma dotter har haft diabetes i 10 år så vi som familj är rätt härdade, vilket leder till en viss inbyggd förståelse/målvetenhet/handlingskraft. Något som gjort att vi typ mobiliserat oss rätt snabbt. Men samtidigt... Helt galet!

Tack allihopa för alla värmande ord! Ska föra dom vidare till Sara!

En mardröm för både den som drabbas och för er som föräldrar, kan inte tänka mig något värre att råka ut för.
Lyckönskningar härifrån också!

Har inget att tillägga som inte redan är skrivet i tråden.
Sånt här berör när man läser det.
Ta hand om er och lycka till.

Sorgligt att höra, jag hoppas verkligen att det går bra. Jag blir tårögd så en varm hälsning från mig…

/Ulf

Det går en rysning genom kroppen då man läser sånt här och barn är inblandade, sen man själv fick barn berör sånt här en väldigt, väldigt mycket.

Ta hand om er och lycka till.

Viktigt: Se till att både du och din fru/sambo får egentid - så ni kan "fylla på", både tillsammans och var och en för sig.
Må det gå så bra det kan.
Varmt lycka till.

Verkligen tråkigt att höra. Håller alla tummar jag har för att allt ska gå väl.

Samma här, stämmer in i allt som skrivits här och jag kan som många andra här inte ens föreställa mig hur detta känns ! Önskar er all lycka och hoppas verkligen för eran familj.
Mvh Daffyd

Jag skickar de varmaste lyckönskningarna.

En tidigare kollega har rätt nyligen gått genom en liknande händelse.
Saker hamnar i lite olika perspektiv och man blir påmind om hur lycklig man egentligen är då barnen är friska.

Jag hoppas verkligen det ordnar sig till det bästa för er.

Lyckönskningar! En fin dokumentär som länkades till. Låg och kollade igår kväll. Det känns ju väldigt fint att det är såpass många ändå som blir friska, jämfört med 30-40 år sedan. Så forskningen går ju framåt. Jag har en på 4 och en på 5 och det är verkligen min värsta mardröm att något händer dem. Kan man ju tänka på när man sitter och irriterar sig på att man inte har råd med den där R7an. Perspektiv är bra.

Har i fler dagar tänkt att kommentera- men va faen säger man?
Det är min värsta mardröm- att ungen blir sjuk utan att man kan egentligen gör något.

Hoppas verkligen på det bästa.

Usch va hemskt =/
Önskar allt väl till din dotter, dig och familj!