I söndags lyssnade jag på ett fördrag med Leo Razzak (har arbetat på Fryshuset i Stockholm och som reporter på P3 m.m.) och ha sa bland annat att vi i Sverige är så fokuserade på att göra saker: 'vad gör du?' eller 'vad jobbar du med?'. Att (till synes) inte göra något ses med misstänksamhet. Han berättade att hans far suttit i Norsborgs Centrum och att han uppfattades som 'ingen' medan han i sitt hemland skulle ses som en som satt för sig själv och filosoferade (alltså 'var någon').

Igår såg jag av en tillfällighet filmen Anger Management med Adam Sandler och Jack Nicholson. I ett gruppterapisamtal frågar specialisten Dr. Buddy Rydell (Jack Nicholson) affärsmannen Dave Buznik (Adam Sandler, som ska lära sig att behärska sin ilska):
- Vem är du? Nej, jag vill inte att du berättar för gruppen om ditt arbete eller dina hobbies jag vill veta vem du egentligen är.

Har du fundrat på vem du egentligen är om du tar bort jobb, hobbies, ägodelar, relationer? Det har jag men jag har inte fått med hela bilden men jag jobbar på det.

/R

En sekunds reflektion…'Livet är som en tom påse om du inte fyller det med något'.

Genom våra handlingar och det vi verkligen känner för, berättar nog väldigt mycket om vem vi är som person. Att sitta i centrum och rulla på ett radband och vara filosofisk ligger inte för mig…

/Ulf

jag är byggare. har byggt allt möjligt så länge jag kan minnas. Först Mekano, sedan Lego, modelljärnvägar och lådbilar. Sedan blev det organisationer och nu på senare år olika hus och andra träkonstruktioner

I Sommar ska jag måla färdigt och sätta dit alla (sista) listerna i fritidshusbygget, montera en braskamin och såga in ett takfönster. Åsså ska jag måla om huset hemmavid och bygga ännu ett trädäck på landet..

Varför jag bygger är svårt att förstå. Sannolikt handlar det om ngt sorts bekräftelsebehov, så är det väl med det mesta man gör

Jag drivs av att skapa ngt bestående, troligen en urkraft hos människosläktet

Byggare och fixare, får jag nog säga då. I min släkt, såväl som på morsans som farsans sida, återfinns hantverkare av alla tänkbara slag. Snickare, elektriker, rörpulare, urmakare, verktygsmakare, plåtslagare, skomakare, jordbrukare...

Jag har haft två egnahem, varav en gammal gård som krävde omfattande upprustning. Det var ett eldorado för mig. En sommarstuga finns också med i bilden, som jag tillsammans med min far har byggt ut, till och om i flera omgångar för att anpassa till den växande familjen.

Över huvud taget har jag svårt att vända ryggen till en utmaning när det gäller fix och trix av allehanda slag. Ofta tar jag mig vatten över huvudet, men jag försöker åtminstone. Och - ibland lyckas jag!

Men bara för att jag pular mycket med allt möjligt, betyder det inte att jag är bra på det. Det är snarare en drift - och det är förbaskat tillfredsställande!

Josh och Fenderbender, man skulle ta bort hobbyn och yrken.

Så vem är du?

Eh... Ja då är det väl brynja och pilsner som gäller här då...

Jag tog bort hobbies och yrken..

Men annars är väl svaret att jag är bekräftelse-junkie. Precis som alla andra

Man kan säkert dra mängder med slutsatser utifrån resonemanget, men jag känner igen mig väldigt mycket i Josh & Fenderbenders beskrivningar, det känns väldigt ”svenskt”. Om man åker till södra Europa eller till vissa förorter till Stockholm så kan man lätt se hundra män som sitter i centrum och bara är (sällan kvinnor). Men vem f*n har tid att sitta i centrum när man kan fixa med annat och det tror jag är väldigt typiskt för många nordbor. Vill poängtera att jag inte är ute efter vi/dom eller bättre/sämre utan mer beskrivning hur det kan se ut. Själv är jag alldeles för otålig för att ”bara” sitta på centrum och känner livslust i mina projekt.

/Ulf

En gång på en jobbintervju när jag tyckte att jag beskrivit tidigare jobb, fritidsintressen, civilstånd etc. så sa intervjuaren: ja, men vem är du egentligen?

Jag visste fan inte vad jag skulle svara, försökte få lite ledtråd så jag frågade: ja, i vilket avseende då menar du? Ja, vem är du som person, sa hon då.

Hela samtalet stannade upp och vi kom liksom inte vidare (fick inte jobbet). Personkemin var inte helt 100, liksom .

Funderar än idag på frågan, jag kan ärligt talat inte säga vem jag är sådär i ett par meningar. Jag är nog olika personer i olika sammanhang och med/för olika personer, antar jag .

jag är den "ingen" som sitter och filosoferar iett hörn.

Bra exempel med arbetsintervjun tycker jag, kanske fler som varit i samma situation? En ledtråd i 'sökandet' kan vara om man gör något ideellt (som är helt och hållet självvalt) för att hjälpa andra människor och tycker att det är roligt. Om inte annat backar det upp trovärdigheten.

Någon Bojare som arbetar ideellt?

/R

jag är bög

Jag är en lat, förvirrad skeptiker.

yes, men en del av grejjen med ideellt arbete är att inte saluföra detta. Då kan det lätt bli lite Bob Geldoff över det hela.

Om du berättar i en jobbintervju att du brer mackor på Stadsmissionen två mornar i veckan så kan det lätt uppfattas som att du är kommunist eller nåt annat hemskt. Då får du inte jobbet pga det

Absolut. Att 'saluföra' ideellt arbete kan påverka trovärdigheten och du kan ha rätt i att ideellt arbete kan missförstås. Skulle frågan du har som exempel ställas (och den besvaras) bör frågeställaren ställa kompletterande frågor.

Min avsikt med frågan var inte att Bojare skulle uppge vad de gör ideellt utan om de gjorde något ideellt. Mer att för sig själv ställa sig frågan om det man tycker och det man gör sammanfaller.

/R

Jag tänker att det är som en lök. Skalar av det jag gör, det jag tycker, vännerna, det jag vill, det jag älskar, etc... å sen är det typ.... tomt. Det kanske är därför det är så jävla jobbigt att vara arbetslös eller ensam, för att lagren av en ramlar av utan att man kan göra nåt åt det... eller ja... det kan man ju, men det är svårt och trögt och tungt för många... och eftersom man redan är utan flera lager av det som gör en till någon blir det extra slitigt... Eller så ligger man på rulle och det ena ger det andra, och man liksom bara kan lägga lager till lager.. Frågan kan lika gärna vara "vem håller du på att bli?", sett såhär då...

Inte för närvarande, men jag har jobbat ideellt i idrottsföreningar - jag ser det som en självklarhet när man fått bra uppbackning genom karriären, att man kan bidra med något i gengäld. Det är sånt som hela den svenska idrottsrörelsen bygger på.

Sanningen är nog att det inte finns något där inne. Skalar man bort allt överflödigt finns inget kvar. Är inte det vad buddhismen går ut på, förresten, att uppnå just denna innersta icke-existens?

Jag har inte en aning om vem jag är.

När man ställer frågan i en intervju är det sannolikt så att man vill provocera, men också att se vilken självbild man har. En person som säger att allt är på topp och ser inga svagheter hos sig själv, kan säkert te sig mindre attraktiv än en person som ser sina kvaliteer men också sina svagheter. Har man inga ”svagheter” så har man heller ingenting att förbättra.

Men vad som är ”jag” i en djupare mening är intressant. Vi lever i en tid där vi manifesterar oss själva med det vi omger oss med, typ materiel framgång.

/Ulf

Otroligt fånigt detta, eftersom det bara bygger på att människor har olika tolkningar av vad "är" betyder i det här sammanhanget.

Menar man värderingar, personlighet, beteende, prestationer, livsval? Tror de flesta över 20 kan svara ganska bra på en mer specifikt ställd fråga på alla punkterna.

När HR folk ställer den frågan, blir jag alltid anti. Lite att dom skall visa sig på styva linan, "jag kan minsann ställa kluriga frågor som kryper in under skinnet" typ. Du får aldrig en sådan fråga från en intervjuare som skall arbeta med dig i framtiden.

Det är väl bara att spela med i spelet. Man vinner ju inget på att konfrontera HR folk, det gäller framför allt att ta sig vidare förbi dom, så att man kan komma till tals med de som verkligen gäller.
Jag har inte heller någon större lust att gå på djupet av min personlighet med någon jag inte känner, och inte vet vad dom kommer att använda information till. Dessutom, HR folk har en viss tendens till att känna HR folk på andra företag, och brukar ofta ringa runt om dom får konstiga vibbar. Lite paranoid tanke, jag vet, men sant tyvärr. Jag har bilpendlat i flera år med en HR dam, och kunde inte undgå att höra vad som sas, och vilka som pratades vid...

Jag är en autodidakt tusenkonstnär.

en rasande arabisk optiker med en glödgad motorsåg.


Nä . inte yrken ju. eller hobbies.

Så - kanske - en lite lönnfet man i sina bästa år med höga ambitioner och låg genomförandekapacitet?

Filosoferna säger ju att dom flesta människor
inte våga gräva tillräckligt djupt för att ta reda
på vem man egentligen är när man skalat bort
allt!

Ändå påstår dem att folk aldrig ändrar sig speciellt
mycket hur dom än försöker!

I grund o botten är man densamma från ens medvetande
tar form även fast man tar intryck och blir formad längs
med livet!

Innerst inne är jag nog kriminell.

Ganska intressant, vem man är. Jag tror kanske det rotar ner sig hela vägen till vad man har för syn på saker och ting. Vi e duktiga på kategorisering men om man bortser från allt sånt så kanske man kan komma ner till enkla och svåra adjektiv som till viss del kan beskriva vem man är. Men frågan är hur många som själv vem vem de verkligen är? För vem som helst kan vara bibliotekarie, just titeln bibliotekarie kanske ger en del "fördomar" eller "förutfattade meningar" ut efter de referensramar man besitter. Men det säger faktiskt ingenting alls om vem personen är. Ej heller att vara byggare eller filosof. En person som filosoferar är inte den andre lik. Den ene kanske funderar på innovativa sätt att förnya redan funktionella medel för fortplantning och befruktning och sätter stort värde på allt "liv" medan den andre har kreativa tankar om hur man kan slå ihjäl andra. Så personerna kan vara raka motsättningar eller poler till varandra men ändå bära samma titel eller sitta i samma fack. Att vara byggare är ett attribut eller en kunskap, en hobby eller en syssla man gärna ter sig till eller dylikt, men det säger inte så mycket om din person. Dock kan flertalet sysslor i ett sammanhang eller i samband med annan personlig information vara grund för en analys av en människa dock ej med säkerhet kunna fastställa vem personen i fråga är.

Vem man är, det är en riktigt svår fråga, och vi som människor gillar inte svåra saker. Vi vill hela tiden förenkla saker, koka ner det till en term eller titel, så vi kan ta till våra fördomar och förutfattade meningar, så vi har koll på saker och ting. Alla får direkt tankar om vad en direktör är, eller en byggare eller en musiker. Vi trivs i att vara i roller och vi trivs med att kunna läsa andras roller. Det blir enklare så.

Om du skulle träffa en ny klasskamrat, kollega eller en bekant till en vän och öppna med "-Jaså, vem e du då?" Så tror jag aldrig du skulle få ett ärligt svar. Du kan inte lära känna någon på sådant vis. Just för att du är så rotad i ditt egna tänk, dina referensramar och fördomar. Tänk på all musik du lyssnat på, musik som vänner visade dig för flera år sedan och hur många gånger du inte känt det din vän känt till samma musik. Förändring tar tid, det är där det händer saker. En gammal vän tar tid att få. Att lära känna någon tar ännu längre tid. Och att få reda på vem någon annan verkligen är kan ta en livslängd just för alla förändras, smått, hela tiden.

Du lär känna en främlings roller, titlar, intressen, jobb, hobbies etc. Information du redan har en ställning till. Sedan får man livshistoria, upplevelser, kunskap, humör, förhållning. Så går det djupare och djupare. Man skapar sin egna historia samman med andra. Men vi kokar ner det till ett enkelt "-Ja min vän Simon, han e lärare för barn och spela i ett band, han e jätte kul, du måste träffa honom, han borde bli stand up komiker". Det säger ingenting om Simon. Det säger Lärare, Musiker, Komiker. Och hjärnan i skallen kan jobba ihop något i stil med att han kanske var den där roliga killen som var osäker som yngre och använde humor för att få uppmärksamhet då han inte hade utseendet. Han drömde om att slå med sitt band men kände att han skulle plugga vidare efter gymnasiet och blev lärare, kanske i ämnet musik. Det är så vi fungerar.

Facebook är väldigt intressant, för där presenterar vi en censurerad bild av oss själva till vår omvärld. Vi lägger upp bilder vi själva är nöjda med, där vi tycker vi ser bättre ut än på andra bilder, bilder på saker vi gjort som vi vill att andra skall se att vi gjort. Vi lämnar inte ut oss just för vår rädsla om vad andra tycker, vi blottar inte vem vi är innerst inne för det vill vi inte visa för världen. Vi håller det enkelt och censurerat. Vi postar roliga klipp för att själva bli mer populära, för alla människor vill höras och synas. De vackra, de roliga, de som väsnas, de som ljuger, de som avslöjar sanningen, de som gömmer sig, de som avviker, de som sticker ut, de som kämpar för att bli. Alla vill höras och synas men de tar olika form i olika individer.

Och vem man är, tror jag är något man själv lär sig under livet om man är uppmärksam på sig själv.