Tog bort min nästan 13-åriga Bullterrier-hane i måndags. Hade sinnesnärvaro att göra det samma dag som det konstaterades att han hade njursten. Man opererar inte en så gammal hund och och varje dag skulle bli en dag närmare att han skulle börja lida. Jävlig känsla ändå att ta bort en hund som är pigg och glad.

De som inte haft en hund så länge fattar inte att det känns som att förlora ett barn. Man har ju varit med den varenda dag, gett den mat, bytt vatten, gått på promenad och allt annat. När banden till den har blivit som störst - då är det slut.

Fruktansvärt tomt hemma. Saknar alla ljuden och varje morgon går jag instinktivt upp och funderar på om man händelsevis hinner göra nåt annat innan det är dags att gå ut. Då kommer man på sig och sätter sig apatiskt i soffan istället.

Tack Moby för alla fantastiska år, alla skratt och tandagnisslan!

Har förstått att det finns en del Bojare som också är hundägare? Hur tar man sig ur den här sorgen?

Nej men fy faan vad tråkigt! Beklagar

Hundar är verkligen människans bäste vän, det vet alla som har haft en

Du får försöka minnas alla trevliga stunder ni haft tillsammans och kom ihåg att din hund slapp lida och antagligen dog lycklig

Har en speciell relation till just Bullterriers eftersom den kennel som födde upp vår Fox-terrier även hade Bullterriers och vi sånär fick hem en av varje när vi skulle hämta vår fox för 8 år sedan. Bullterriers är trevliga hundar

Sorgligt, beklagar verkligen men svaret på din fråga är skaffa en ny vovve. Vi eller den övriga familjen såg till att vi fick en spjuverhund (Jack Russel) för drygt två år sedan. Jag sade direkt, aldrig en hund eftersom det är ett stort åtagande. Inga problem skrek den övriga familjen unisont, vi gååår ut med hunden! Visst, idag är det jag som tar alla skogspromenaderna och i princip varje dag, vi bor fem meter från urskogen så för vovven är det optimalt. Visst är det jobbigt och ett stort åtagande men också väldigt kul när jag ligger i fas med promenaden (tyvärr inte alltid). Skulle jag välja en ny hund idag så fick det nog bli Russel som är en fantastisk kul och alert hund, plus att den är lagom stor.

Beklagaer som sorgen, men du får väl som sagt kolla på en ny vovve?



En spjuverhund….


/Ulf

Det tar tid...

Beklagar verkligen sorgen. Att bearbeta den tar tid, men ganska snart övergår smärtan till ljusa minnen. Jag har alltid haft många hundar kring mig, så när en gått bort så har jag haft kvar hundar att rikta min tid och energi på - i flera fall har vi haft kvar avkommor efter den avlidne. Kanske är det därför jag rätt snabbt kommit över mina hundars bortgång?

Det svåraste jag gjort är att låta avliva Knut - en Siberian Husky som blev 17,5 år. Det var jobbigt därför att han faktiskt var helt kärnfrisk och väldigt pigg när jag lät honom somna in för sex år sedan när vi sålde gården och flyttade till mindre. Vi kunde behålla max två hundar, så han föll med ålderns rätt. Han ligger begravd på ett ställe bara vi känner till, som betydde mycket för honom. Ibland åker jag dit och tittar över vidden han älskade så mycket. Och minns ljusa minnen.

Sörj honom över sommaren och känn efter hur det känns framåt hösten. Jag har tidigare aldrig kunnat tänka mig en tillvaro utan hund, men kanske känns det annorlunda i framtiden? Det är mitt tips till dig. Trevlig sommar!

Näe det där förstår jag inte alls, med vilken rätt tog du livet av en frisk hund? Vad hade du gjort om ni haft för många barn när ni sålde gården?

Beklagar, när människor i min närhet gått bort har jag kunnat bita ihop och hålla sorgen inom mig, men när jag var tvungen att avliva min första hund (p.g.av sjukdom) så grät jag som ett barn för första gången i vuxen ålder. En klen tröst idag men så småningom så lättar sorgen och du skaffar dig en ny hund som blir lika älskad.
Ett tips: Byt hundras så slipper du jämföra.

Ett liv utan hund är inte tänkbart.

Det var helt enkelt inte rätt att flytta på honom. Gården var hela hans liv och då vi flyttade först till lägenhet så var vi tvingade att fatta många svåra beslut. Vi sålde ett 20-tal hundar och avlivade drygt 15. Det var hela tiden hundens bästa vi hade i åtanke, i kombination med våra framtida begränsade utrymmen. Smärtsamt som bara den, men framförallt Knut var svårast att avliva (de andra var för dåliga draghundar för att sälja och för socialt missanpassade för att ge bort). Det enda jag kunde använda för att motivera Knuts avlivning med var att han hade begynnande starr och skulle bli blind så småningom. Det var ett beslut fattat med stor vånda och ångest, det kan jag lova. Inget jag gjorde lättvindigt.

När man haft så många hundar som vi haft, får man inte samma relation till dessa som med familjehundar. De är mer som "idrottsstjärnor" som måste prestera för att få vara med. Det handlar om hundar som levt sina liv i en hundgård när de inte dragit släde, och som förmodligen skulle riva vilket hus som helst om de flyttades inomhus. Sådana hundar kan bara en hundspannsförare överta, vilket begränsar möjligheterna markant.

Du får gärna framtställa mig som hjärtlös, det bjuder jag på. Men mitt hjärta klappar för hundar och har så gjort hela mitt liv. Jag ser ALLTID till hundens bästa i alla lägen. Så är det.

dagen när min familj avlivade våran Schäfer-tik Kim
minns jag som en av de hemskaste i mitt liv.

hon var 10 år gammal hade höftledsdysplexi och var aggressivt lurig mot folk hon inte kände.
mina föräldrar skulle flytta till stan och vågade inte ta med henne dit dom skulle flytta.
hon hade även haft märkbart ont i sina höfter i perioder.

jag var själv inte med på beslutet utan ville att vi skulle behålla henne åtminstone ett tag till men min styv-far fick sista ordet.

jag var hursomhelst med där i rummet hos veterinären
och klappade henne när hon fått dom där 2 sprutorna och
fick dom där konvulsionsliknande rycken och dog.
jag låg kvar på golvet en lång stund efter och bara klappade hennes
döda men fortfarande varma kropp och sa hejdå.

jag trodde att hundar bara somnade in när dom avlivades men det här tog en lång stund kändes det som.
ska det vara så?

hon var hursomhelst min bästa vän och fastän det är ungefär 8 år sen
hon dog nu så tänker jag faktiskt fortfarande på henne rätt ofta.

var glad att din hund fick ha ett bra liv och bli så gammal
som 13 år. det är verkligen inte alla hundar som får det.

För att?

det var inte mitt syfte att framställa dig som hjärtlös, jag bara undrade. Men nu förstår jag bättre. Har rätt mycket (andrahandskunskap) av draghundar eftersom min far växte upp på Grönland med eget hundspann. Dom hundarna hade man över huvud taget inte bland människor

Det tog mig flera år att "domestifiera" de hundar vi bestämde oss för att behålla. Det var ingen lek, kan jag säga. Många gånger frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in i... Men allting går. Tur att man inte på förhand visste. Jag hade en 8-10 jyckar som var blanding av Alaskan Malamut och Grönländare. Grönländaren har ett väldigt "vasst" temperamente.

Nu är det ju skillnad på operation och operation. För drygt ett år sen fick han en inflammation i munnen vilket resulterade i operation där de fick dra ut 4 tänder. En relativt simpel operation där den stora faran var narkosen vilken det inte var säkert att han skulle ta sig ur. Denna gången hade han dragit på sig njursten, vilket är en betydligt större operation. Han skulle aldrig återhämta sig helt enkelt, om han överhuvudtaget hade klarat att ta sig ur narkosen. Oddsen var helt enkelt för låga plus att han skulle lida efteråt, även om han till slut skulle återhämta sig. Men som sagt, det hade han inte klarat. Få bullterriers blir över 13 år. Vissa "urhundsraser" kan bli jättegamla som Fender Benders husky.

Det är hög igenkänningsfaktor hos er som skriver om hundar som gått bort/tagits bort. Man tar ju verkligen bort sin bästa vän och det påverkar en mer än när släktingar går bort. Det kan låta konstigt hos människor som inte själva haft hund men så är det. Jag grät tex inte när min mormor dog, som var den vuxna människan som betydde mest för mig under hela min uppväxt. De två första dagarna denna veckan däremot, lipade jag som en liten skoletös, tills det inte fanns några tårar kvar. Tror fan det blir värre med åren också, det är ju inte den första hunden som gått bort för mig. Eller så utvecklar man olika starka band till olika hundar bara, helt enkelt.

Vi har ju en hund kvar så behovet av en ny valp är inte överhängande men jag känner verkligen igen det där att vilja ha en ny hund så fort man bara kan, det var länge sen men jag minns verkligen den känslan.

Men då har du chansen att rikta all din uppmärksamhet och kärlek på den. Det hjälper, det vet jag av erfarenhet. Lycka till!

Det är ju naturens gång, tog bort min äldsta hund förra året , han var 14 år vilket är gammalt för en stor hund.

Kändes jobbigt i ett par dagar , efter några månader skaffade vi en ny valp.

Angående att avliva friska djur så se rjag det som att man i första hand ska omplacera dom , men i de fall detta inte går utifrån hundens egenskaper/behov KAN det vara motiverat att ta bort dom. Det är från fall till fall.

Jag är däremot kritisk mot de som skaffar hund och sen avlivar den direkt när de ska få barn för att 'det inte går att kombinera'
Det tycker jag är en väldigt lättköpt lösning.

Ett par jag känner gjorde sig av med två katter och en hund när de skaffade barn för att de ansåg att de inte hade tid. Det verkar vara en konstig religion för vissa, det där med att skaffa barn...

Det suger!
Hade en vildhund som kom från SriLanka och blev nästan 18 år.
Pigg som en lärka ända in till slutet.
De sista två veckorna fick hon ont så hon visade det och hon fick avsluta.

Har svårt att tänka mej en till hund efter det. Svårersatt.

beklagar sorgen!! är själv nybliven hundägare till en Pon ! Polsk vallhund! våran familjs första hund!

Heh, då har ni lite att göra nu?

inte så farligt Vinyljunkie! det är tillstörsta del min sambos projekt ! men hunden är supermysig

Beklagar. Vet av egen erfarenhet att det är tuffa beslut som måste tas.
Just nu har vi en "sköning" på 2 år och detta är den absolut sista hunden vi har pga att man saknar dessa individer ngt så katastrofalt när dom går bort.
Man fäster sig vid dom på ett "kanske icke nyttigt sätt" men det är väl för att dom alltid startar från ruta ett hela tiden. (lever i nuet)