En ung man från Stockholms södra förorter blev utslängd av sina föräldrar vid 11 års ålder. Stockholmspolisens citygrupp fann honom i tunnelsystemet under tunnelbanan, svårt neddrogad och utan en social plattform. Han skickades till Kubagården i Övik, där min hustru var engagerad som drogterapeut. 1997, när han var "rehabiliterad" blev vi familjehem åt pojken där han växte upp tillsammans med våra barn.

Sedan 2007 har han haft eget boende och klarat sig hyggligt bra. Men sedan ett halvår tillbaka har vi inte lyckats komma i kontakt med honom. När jag kontaktade socialen, fick jag veta att han inte uppfyllt deras krav för att få socialbidrag och att han därför skickats till Stockholm. Pojken, som idag är 25 år, har diagnosen "Paranoid Schizofreni" i kombination med dragning till droger. Hans föreställning om den verklighet vi lever i skiljer sig ganska markant från hur vi "normala" människor uppfattar den.

Efter lite detektivarbete lyckades jag komma i kontakt med honom. Det visade sig att han hade återgått till tunnelbanan. Jag frågade vad han ville göra - och när han svarade att han helst vill tillbaka till Övik, överförde jag pengar till hans konto så att han kunde köpa en biljett med nattåget. Klockan 04.35 i tisdags hämtade jag upp honom på centralstationen i Övik. Klart medgången, men till synes drogfri.

Sedan i tisdags bor han åter igen hos oss. Långhelgen har hindrat oss från att få ett möte med socialen, men till veckan hoppas jag kunna reda ut den här soppan en gång för alla.

Men det kommer inte att bli lätt. Han har en tendens att göra saker och ting "på sitt sätt". Det svåra blir att övertala honom att ha en ödmjuk approach och spela "socialens spel".

Frågan är, är jag en komplett idiot som tar mig an det här, eller är jag medmänsklig. Gränsen är hårfin, tror jag. Men då han vuxit upp i vårt hem med våra barn, har jag svårt att vända honom ryggen. Jag har kontaktat hans biologiska föräldrar, som båda (oberoende av varandra) svarade: "Vänd honom ryggen, det leder ingen vart"...

Själv är jag tillräckligt blödig för att ta honom till mig. Pojken har ju för f-n vuxit upp hos oss - och han har så många fina sidor som inga andra tycks se...

Du är absolut ingen idiot, det ska du ha klart för dig! Det borde finnas fler som du i denna värld. Allt du gör är ju att försöka hjälpa den här pojken, det är inget fel med det.

Sen, på grund av många faktorer (droger, sjukdomen, allt han har gått igenom) så är det svårare för honom att kunna leva ett normalt liv som oss andra. Man kan ju inget än att känna med honom, man kan ju inte begära av någon som har så mycket på axlarna att bara glömma bort det och adaptera sig till den vanliga världen.

Men det finns sätt och vis att kunna väcka upp honom ur sin lilla bubbla, så som det är så drar han sig till sin trygghetszon, och då är det tunnelbanan men det är också bra att han ser Övik som en andra trygghetszon.

Man måste bara hitta ett sätt att kunna nå honom, jag tycker inte att man ska uppmuntra en Schizofren människa fantasi genom att bara hålla med om allt han/hon säger. Genom att vara snäll på det viset så förvärrar man situationen.

Man behöver inte heller förneka det, om du går för hårt så och förneka allt han upplever/ser/hör som inte är på riktigt, så förvärras situationen.

Utan man får plantera frön, som att säga att du själv inte hör eller ser det han upplever, efter ett tag så kommer han börja ifrågasätta sina egna tanker och fråga sig själv varför det bara är han som upplever sådant, sen så kommer han väl fram till att det kanske inte är på riktigt det han upplever för om ingen annan ser/hör/upplever det och det bara är han så måste dte betyda att det bara är i han huvud.

Men hoppas att allt blir till det bättre, såna här grejer blir väl knappas bra på en dag utan man får lägga ner mycket tid, kraft och energi på det. Men det är bra att det finns någon som inte vänder sig ryggen åt för den här pojken.

Du får dagens ros av mig!

En dagens ros till härifrån!!

Håller med om det mesta crimson skriver. En grej jag märkt med psykiskt sjuka i min närhet är att de ibland använder eller utnyttjar mig (för att bekräfta sin världsbild, eller vill ha stålars till nåt stolleprov) och det har tagit tid att lära sig att inte överreagera när jag märker att de försöker göra det. Tror jag börjat hantera det proportionerligt, men det är svårt att hålla huvet kallt och se det som en bit av sjukdomen. Det snällaste är inte alltid att vara snäll, men jag försöker vara snäll (om jag kan), typ....

Inget för mjukisar det här.

Lycka till!! och hoppas det löser sig bra!!

Svar Ja på båda frågorna. Hoppas du slipper lida alltför mycket p.g.av. din medmänsklighet.
Kram på dig gubbe!

Just det faktum att du vill offentliggōra detta gōr mig ngt kluven. Fōr ōvrigt ska man vāl gōra som man kānner . Oavsett vad omgivningen kan tycka

Imponerande. Hoppas att det går bra.

/CM

Men vänta ett ögonblick - har killen bott i eget boende i Ö-vik sedan 2007? Då kan fan inte socialen skicka honom till annan kommun 50 mil bort. Eller har biståndet utgått från Stockholm i över 10 år??
Oavsett så tror jag att killen har det bättre i Ö-vik än i Stockholm under förutsättning att socialtjänsten funkar som den ska.

Många frågor, ja vet.

Oavsett hur slutresultatet blir har du gjort rätt..All lycka till er...

Lycka till

Sådana här saker kan jag skriva mycket om, av egen erfarenhet.

Att gå godtrogen genom livet och försöka uppnå en färäldraroll som vårat samhälle numera lagt i malpåse är imponerande stort.
Man kan oxå förstå problemet med våra främlingsfientliga partier, när vi inte klarar våran egen bakgård så blir det fel om man sponsrar den gemensamma rabatten så att säga....

Har inga goda råd längre, fick ge upp en liknande relation efter tre år.
Till sist insåg jag min egen begränsning och motpartens svaghet som ohållbar.
Socialen?
Blahablaha, möjligen kan man få en sammanställning fint skriven om vad som redan inträffat och vad du redan vet

Tyvärr skapar vårt "nya" samhälle fler individer enligt vad du beskriver, med vårt mediasamhälle, föräldrar som inte "har tid" etc.
Om 5 år är problemet ännu vanligare.


Men för din del .... Lycka till!

Utan att känna till situationen kan jag gissa att du och din familj kanske är det enda positiva i hans liv....Försöker man vara med och göra världen bättre, istället för att som många andra stå på sidlinjen och kommentera, gör man rätt i mina ögon. Rock on!

/Micke

+1 som det heter.
I all välmening, ta dig en funderare på varför du anser dig behöva ta upp detta på ett gitarrforum.
Detta är inte det slutna brödraskap som du verkar vilja ha det till. Tvärtom! Det du skriver här kan läsas av vem som helst.

Kanske fenderbender vill ha en massa klappar på axeln för att han tycker han är duktig?
Kan det vara därför?

Mig veterligt tog jag upp detta i ett OT-forum, vilket är en väsentlig skillnad. Åtminstone i min bok.

I ärlighetens namn så hade jag nog mer hoppats på att bli övertalad att INTE träda in i det här fallet. Men som "fosterförälder" känner jag samtidigt ett visst ansvar. Pojken har trots allt vuxit upp under vår försorg, och känslorna för honom är mycket starka. Det är en bra "pöjk" även om hans personlighet har sina sidor.

Mitt jobb just nu är att få honom att inse att ödmjukhet är modellen att få rätt gentemot myndigheterna. Det kommer INTE att bli lätt. Jag känner hur jag gräver ner mig i engagemanget gentemot honom och att jag kommer att uppslukas av hans problematik. Frågan jag ställer mig är om jag är beredd att anta denna utmaning.

Jag vill också förtydliga att jag skriver om detta med den berördes goda minne. Något annat hade aldrig varit aktuellt.

Ämen vafan, läste det först och tyckte att det var väldigt schysst av dej att ens komma på tanken.

Läste sen om det igen: "paranoid schizofreni i kombination med dragning till droger".

Bägge föräldrarna oberoende av varandra avråder.

NEJ, du äventyrar ditt liv lite väl mycket.

Hade det varit mitt enda biologiska barn så hade jag gjort det, inte annars.

Möjligen om du får ekonomiskt bidrag och har eget företag som han kan få "jobba" på. Men han är ju 25 så på något sätt bör han ju ha eget boende avskilt från din familj.

All logik säger NEJ, men jag har ju aldrig träffat personen och det finns ju känslor också, men som sagt alla varningsklockor ringer för fullt.

Exakt min åsikt, men eftersom min hustru tagit henne under hennes vingar så måste jag "åka med". Jag tycker personligen att det tar för mycket energi, även om det kostar oss pengar. Det kan jag ta. Men den känslomässiga karusellen som följer med är väldigt jobbig för mig. Samtidigt har jag visst känslor för pojken, jag vill honom allt gott och vill gärna medverka så mycket jag kan. En del av mig säger "skit i alltihop och njut av livet med utflugna biologiska barn". Medan en annan del säger "hjälp den stackarn". Både hustrun och våra tre barn tycker vi ska ställa upp, så min röst väger relativt lätt i det här sammanhanget. Ironiskt nog har pojken i fråga samma åsikt som mig. Han kan inte förstå hur vi kan finnas till hands för honom. Bara den inställningen gör att jag smälter...

Alltihop har blivit en pseudo-upplevelse som ingen egentligen kan sätta fingret på. Pojken skäms över att ha misslyckats och vi förstår inte hur han har kunnat sätta sig i den här situationen. Bäst är nog trots allt att försöka rida ut stormen och försöka medla mellan honom och den sociala myndigheten. Jag har kommit fram till att han har brusit i sina åtaganden, lika mycket som socialen har brustigt i sitt ansvar. Funderar på att göra politik av detta och involvera ansvarig politiker (som fö är en god vän till mig). Ser ut som den enda utvägen i nuläget.

Du har fortfarande inte förklarat varför socialtjänsten skickat honom till Stockholm. Bara för att en person inte gör det socialtjänsten ålägger vederbörande så kan inte socialtjänsten skicka någon någonstans, i alla fall inte en vuxen.
Ifall killen är så illa däran som du skriver, med panariod schitzofreni och potentiell missbrukare, så borde killen få rätt och eventuell hjälp till förmyndare, eller åtminståne god man, vars uppgift är att se till att han får ett drägligt liv och dessutom företräder honom gentemot soc.
Vad ni kan göra är ju naturligtvis att ställa upp för honom till viss del MEN ta för den delen inte det ansvar från samhället som det är skyldigt att ta.

Ja, han hade tydligen nämnt att han var intresserad av att flytta till Stockholm eftersom han han en 3-årig dotter där, med en tjej som hittills inte varit så intresserad av att han ska ha någon sorts relation till barnet. Hennes problematik liknar hans, och därmed blir omvårdnaden komplicerad. Det handlar om vem som är mest lämpad som förälder. Modern är uppväxt i Knutby-sekten och har en ganska skev åsikt om vad som är rätt eller fel för flickan. Denna uttalade vilja att på sikt flytta tillbaka till Stockholm tog socialen som en intäkt för att överföra honom till Haninge kommun, där han är född. Problemet är att Haninge Kommun inte anser att orsaken till överförandet inte är tillräckling för att den ska vara gällande. Så nu är bollen tilbaka hos Öviks kommun, där han varit skriven sedan 1994 (när han var 11 år) - fortsättning följer!

Du tänker på förvaltare och inte på förmyndare. Såtillvida det inte handlar om någon som är omyndig. God man enligt föräldrabalken 11kap 4§ kan vara inaktuellt av många olika anledningar, att det inte finns förutsättning för ett fungerande samarbete med den gode mannen är ett tänkbart alt till att det inte kan förordnas någon. Man kan naturligtvis inte uttala sig om specifika fall över i-net men tänkte bara ge lite ljus över föräldrabalkens möjligheter. Förvaltarskap enligt FB 11:7 förordnas bara i de fall då det finns mycket god grund då det är en mycket ingripande åtgärd, man skall vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom.

Till skillnad från många andra anser jag att det e BRA att det tas upp på publika forum.
Den allmänna kunskapen å kanske framför allt insikten om de närmast oändliga behoven denna delen av samhället har tror jag för de allra flesta blir ngt som sållas under "nyheterna". Tyvärr. Dvs,man hör det...in genom ena örat å ut genom andra å lever med villfarelsen att det sociala nätet är så utbyggt att individens insats inte behövs.

Viljan att dela med sig av överflöd,oavsett om det nu e praktiskt,emotionellt eller ngt annat,är i allra högsta grad mänsklig. Men precis som med alla andra beteenden behövs framför allt i min mening insikten om behovet i allra högsta grad.
Vi har trots allt ett ganska stort antal samhällsbaserade frivillig organisationer...å sanningen e att det gått så långt att utan dem falerar samhällsbilden,återigen i min mening,till en direkt farlig nivå.

Kort sagt? Det behövs fler som kör fram skallen å visar lite civilikurage.

All heder FenderBender.

Du förstår inte problemet, om du inte varit där.
Och du vill inte se problemet, om du inte är omgiven av det.

Förvaltare va det natuligtvis jag tänkte på och jag har för mig att psykisk sjukdom i kombination med drogmissbruk är beaktansvärda skäl.

Kan det alldeles säkert vara såklart. Jag arbetar med sådant här så jag tycker det känns lite olustigt för egen del att uttala sig om vad det finns möjlighet till i det specifika fallet. Försökte bara hålla mig generell och till det sakliga rörande lagrummen. Specifikt fall lämnar jag åt ansvarig kommun...

Nä,det e nog tyvärr sant till en grad. Det väsentliga e inte VAD man skjuter till som insats utan ATT man gör. I mitt fall tex har jag agerat lekmannaövervakare i över 20år. Ser den formen av engagemang som en social skyldighet. Kanske framför allt då i ett tidevarv när allt skall cirkulera kring "jag,jag,jag å jag". Till den form att det bara blir patetiskt.
Tror det e mycket farligt att skärma sig från samhällets....ja,kalla det baksida. Styrkan ligger i flertal,å jag säger det igen...den som har tak över huvudet å mat på bordet har SANNOLIKT ett överflöd att dela med sig av. På nått plan,å jag anser det som sagt direkt underordnat vilket.
Man sköter definitivt inte allt via skattsedeln som många verkar tro.

+1

Inget tvivel om att det är bra och beundransvärt med alla som engagerar sig i olika samhällsinsatser, såväl ideella som mer eller mindra "avlönade"

De allra flesta som engagerar sig gör det dock i det tysta utan att snacka så mycket om det. Där har ni de verkliga hjältarna, de som viker en hel del av sin energi och fritid till att på olika sätt hjälpa sina medmänniskor. Tanterna som virkar dukar för försäljning på Röda Koorsets bazar. De som brer mackor till de hemlösa, till och med på julafton när vi andra viktigpettrar sitter och dricker julöll i stugvärmen. Bra och viktigt. I den andra änden har du B-artisterna som ställer upp på antirasistgala för att visa sitt engagemang, när alla förstår att den huvudsakliga drivkraften är självförhärligande och hopp om en karriärboost. Eller andra B-artister som åker ner till Afrika och importerar en liten nötbrun (men frisk såklart) liten flicka att visa upp i nästa nummer av Hänt i Veckan

Hjälp din medmänniska i nöd, det borde vara självklart. För alla.


EDIT: och innan alla som känner sig påhoppade och lägger sig i skyttegraven för att avfyra moteld. Detta var inte menat som ngn kritik till ngn enskild engagerad BOJare, jag bara vänder mig mot att det ska snackas så mycket. Hjälp mera för tusan, men gör det utan att framhäva er

Det där får jag inte att gå ihop. En person med paranoid schizofreni och drogproblem samt bristande verklighetsuppfattning tycker att det är helt OK att du diskuterar hans problem på nätet?

+1

Spindelmannen.
Många e de ggr du gett mig,å andra, kritik. Må vara. Så tack...eftersom det handlar om värderingsgrund.
Med det sagt. Jag e konservativ,men dock inte med svenska mått,å konservatism utan humanism...e värdelös...

Som Juan Peron en ggn sa;
-"Anything for e friend...not even justice for an enemy...."-

Jag arbetar i min yrkesroll med människor med diagnosen schizofreni och andra psykosdiagnoser. Lägger du till en drogproblematik till detta har du en rätt mastig uppförsbacke om jag ska uttrycka mig milt. Många klankar ner på psykofarmaka och ifrågasätter dess verkan på människor. Visst finns det andra psykiatriska diagnoser där man kan kombinera eller ersätta läkemedel med terapier av olika slag. När det gäller psykossjukdomar är det ett måste att man behandas med neuroleptika för att kunna återfå ett fungerande liv. Punkt. Sedan är det så att ju längre tid du går omedicinerad- desto svårare är det att återgå till habitualtillstånd. Drogproblematiken är ju sedan ett riktigt helvete i sig.

Nej, klart du ska följa det du känner är rätt. Du ska dock alltid förbereda dig på att inte klandra dig själ om saker och ting inte blir som du önskar. Ibland hamnar vid sidan av och ser saker hända som man inte kan påverka.

Lycka till får jag väl ändå säga!

Tycker de va snyggt gjort fenderbender och jag tycker du ska följa ditt hjärta. De e väl inte fel heller att fråga om detta på ett forum? De e väl de ett forum e till för?
Mvh Daffyd