Här kommer en fundering om film och musik. Efter att ha sett två mycket hyllade svenska filmer nyligen ("Apan" resp. "I Rymden Finns Inga Känslor") så känner jag mig tvungen att fråga mig om svenska filmrecensenter har olika bedömningskriterier när det gäller svensk kontra utländsk film.
De två ovan nämnda filmerna fick i media genomgående "4" i betyg, på en femgradig skala. Själv ansåg jag att båda filmerna hamnade på en 2:a.
Att döma av recensioner i tidningarna har jag fel. Den enda som höll med mig var Aftonbladets reporter Jan-Olov Andersson http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/f ... 2057784.ab
som också gav "Apan" en 2:a i betyg.
När jag tänker på utländsk film som belönas med en 4:a i svensk media, så tycker jag det är klass-skillnad när det gäller manus, regi, skådespeleri m.m.

Då kommer jag osökt att tänka på svensk musik...Jag undrar om det inte råder lite hemmablindhet där också? Vissa svenska band hypas orendligt i media, men när man läser recensioner i utländsk press av samma band, så får dessa band svalare bemötande (Sahara Hotnights).

Jag tänker t.ex. på Sahara Hotnights, och nu senast First Aid Kit. Jag har dock inte läst någon utländsk recension av First Aid Kit, kanske får dom bra betyg där också? Kanske är jag helt ute och cyklar? Kanke har jag dålig smak, vem vet, men jag såg First Aid Kit på tv för någon vecka sedan (Skavlan?), och jag förstår inte riktigt hyllningarna.

Så, har jag inte fattat grejen och är helt ute och cyklar eller?

Var och en äger väl sin egen uppfattning? Det finns väl ingen som kan "ha fel" i sin bedömning av musik eller film. Recensionerna säger inte alls att du "har fel". De säger att recensenten uppfattar filmen eller musiken på det sättet. De har betalt för att skriva ner sina egna personliga uppfattningar. Och vi som läser tidningar läser recensioner för att få veta recensentens uppfattning om filmen i fråga. Sen kan vi, om vi vill, ta denna i beaktande när vi själva bestämmer om vi ska se filmen. Eller så läser vi recensionen efteråt och jämför recensionen med vår egen uppfattning.

Det finns väl inget som säger att din personliga smak ska synka med recensioner, vare sig av filmer eller album, svenskt eller utländskt?

Visst finns det en tendens att överdriva svensk musiks betydelse (popunder, houseunder) från ett rent kommersiellt perspektiv, men jag håller inte med om att det gäller också recensionsmässigt.

Vad gäller FAK så har deras senaste platta 80% på metacritic vilket är rätt grymt resultat:
http://www.metacritic.com/music/the-lions-roar

Samma problem som när en billig gitarr eller effektpedal får högt betyg för att den är 'prisvärd'

Man lägger in en extra parameter som inte har där att göra, säker samma med svensk film , dom får 4 för att dom håller den nivån
jämfört med andra svenska filmer.

På samma sätt är det enklare att få ett högre betyg i skolan i en 'sämre' klass.

Så nog har du en poäng allt.... (oavsett vad man tycker om själva filmerna)

I så fall är jag också cyklande, fattar inte grejen med F A K alls.

Sahara är ok för att vara 'tjejband' .....

När det gäller film så kan jag delvis förstå att man har olika bedömningsgrunder. Vad kostar en normal svensk film att producera, 10-20 miljoner?

En amerikansk film kostar väl nästan aldrig under det tiodubbla, och då är det en amerikansk lågbudgetfilm. Sen finns det ju även amerikansk independentfilm, inte heller den jämförs med t.ex en Scorcesefilm.

Ja, jag tror att man bedömer filmer olika, men mer på grund av produktionskostnader än nationalitet.


Musik vetefan. Med relativt små medel kan man fortfarande åstadkomma fantastiskt resultat, och tvärtom . Sjunger man på engelska så tror jag faktiskt det blir rätt neutrala recensioner oavsett ursprungsland.

Band typ Kent får dock troligen en särställning då de sjunger på svenska, det är ofrånkomligt, jag tycker inte det är fel heller, det bara är så.

Jag har pga av just detta slutat läsa recensioner helt och hållet vare sig det handlar om Musik, Mat eller Film.

Utan kör på det som låter bra för mig, jag gillar First Aid Kit, deras påminner lite om The Tallest Man On Earth som är lite a la Bob Dylan/60's. Jag tycker att det är skitbra att dessa två finns, den senare är ju mer respekterad i USA än i Sverige där knappt någon känner till kille ens.

Men hur som helst så tycker jag är korkat att läsa recensioner numera, jag litar på mitt eget omdöme och lyssnar på det jag vill lyssna.

Men annars så håller jag med OP.

Håller med om att recensioner är rätt meningslösa, vid ett flertal tillfällen ifrågasätter jag starkt om recensenten överhuvudtaget varit på spelningen t.ex.

Alltihop handlar ju om smak, så egentligen är det bara meningsfullt att läsa recensioner gjorda av recensenter som man vet/tror har ungefär samma smak/referenser.

Men man kan ju ändå få en hint om vad en film handlar om eller om den liknar någon annan film som man känner till. På samma sätt kan ju en recension som säger att en artist t.ex har starka Dylan/Stones/Bowie-influenser ändå ge en ledtråd.

Egentligen kunde man ersätta recensioner med korta notiser om att t.ex Dylan har gjort en ny skiva som heter såochså, kanske en kort beskrivningen om typen av musik samt vilka musiker som är med. Resten är upp till var och en.
Att djuplodande kritisera/berömma är lite meningslöst.

Jag tycker definitivt att filmrecensioner kan vara vara bra vägledning. Jag gillar ofta filmer som många recensenter gillar och tvärtom; sågade filmer är oftast skit. Jag håller inte med om att en films budget är direkt kopplat till filmens kvalitet. Tvärtom är ofta (oftast amerikanska) filmer med hög budget är väldigt förutsägbara (eftersom man inte vågar ta några risker). Tycker jag då.

Tycker personligen att "I rymden finns inga känslor" är en lysande film som gav mig mycket mer än tex Rainman som ju förvisso hade stora skådespelare men den gav mig helt enkelt inget och då är det ju ointressant hur mycket pengar som har satsats eller vilka skådespelare som är med.

Kan det kanske vara så svenskar helt enkelt har lättare att identifiera sig med svenska filmer? Nu kanske det inte blir en rättvis jämförelse men jag känner ju igen mig mer i Stig Larsson på svenska än på Hollywoodska.

Ut över detta så är det väl (tyvärr) som så att utländsk film för dom flesta (även till stor del för mig) betyder just Hollywood och det ger ju inget riktigt perspektiv på hur icke-svensk film är.

Slutligen får vi inte glömma att det faktiskt görs fantastisk film här hemma, Hur många lingon finns det i världen, Så som i himmelen, Innan bröllopet och inte minst Svinalängorna är filmer som kommer väldigt högt upp på min lista över bra filmer.

Vet dock inte om man kan överföra detta till musik men klart borde ju vara att det finns svensk musik, som funkar bäst i Sverige, och musik av svenska som är gjord för den internationella marknaden.

Jag menade inte att budgeten är direkt kopplad till kvaliteten. (Jag gillar lågbudgetfilmer typ Kaurismäki, men den stora publiken vill ju uppenbarligen se andra typer av filmer, typ Spielberg etc.) Jag menar bara att jag tror att svensk (eller rättare sagt ickeamerikansk) film får lite bussigare recensioner eftersom man vet om att vi har avsevärt mindre resurser att göra film för. Dessutom görs det ju vansinnigt lite svensk/europeisk film och den svenska filmvärlden är liten, ingen vill jävlas med någon i onödan, då blir det ändå mindre svensk film i framtiden.

jag gillar verkligen inte First Aid Kit.

det löjligaste med bandet är deras brutalt inövade
fejkade texas-accent som dom sjunger och pratar mellan låtar med.

lyssnar hellre på riktig genuin country isåfall känner jag.

förhoppningsvis är dom bara nåt slags dagslända men det har ju tydligen gått rätt bra för dom
utomlands med bla en helt utsåld Europa-turné osv så det kanske är att hoppas på lite för mycket.

...liksom en väldans framgångsrik USA-dito...

Jag tycker det är grymt låtskrivande, fantastiska röster och riktigt bra texter. Jag gillar utvecklingen från första till andra plattan (men är lite osäker på vad de ska lyckas göra på nästa platta).

Fejkad texasaccent? Oj. Och inte nog med att du tycker den är löjlig, den är minsann "det löjligaste" (bland alla obegränsade mängder löjliga grejor de pysslar med, antar jag?). Musikmässigt är en eventuell texasaccent naturligtvis helt rätt, även om jag inte riktigt håller med om att den är så värst tydlig. Snarare tycker jag skandinaviskan faktiskt skiner igenom här och var. Aldrig sett nåt mellansnack på engelska från dem, men I probably couldn't care less om det genomfördes på tagen texasaccent.

Dagslända? Lyckas de inte fortsätta utvecklas kan de väl gärna få vara det. Men det de gjort tycker jag förtjänar respekt, och om de fortsätter utveckla sin musik önskar jag dem innerligt all framgång.

/D

Grymma grejor helt enkelt, väl värd all upskattning.

Recensioner är kul när dom är bra, och många recensioner förekommer filmerna när den visar på bra/dåliga saker. Hur tex Colin Nutley har blivit behandlad tycker jag ligger helt i paritet med hans filmer, även om fru Helena alltid blir upprörd i Tv-soffan över behandlingen.

En annan gjuten recension var (vad jag kommer ihåg) Leif Aares sågning jäms med fotknölarna av Robert Wells pianospel, där pianoliret jämfördes med vedhuggeri och i stil med Liberace fast helt utan Liberace’s självdistans. Robert själv blev så upprörd att han satte in en helsidesannons i Expressen, där han förklarade att det minsann var jättebra och uppskattat av busslaster med människor från vischan (inget ont om landet).

När det gäller film så är USA som gamla Rom, dvs alla eller väldigt många talanger tar sig dit, eftersom det är där resurserna finns. När man sitter som inköpare så vill man förstås ha hit film som säljer och många av dom bästa filmerna kommer från USA. När svenska skådisar skall bli stora då åker dom over there.

Är inte film mer ”finkultur” och etablissemang? Film kommer liksom inte underifrån utan det är ofta välutbildat och vältaligt. Medan musik kan komma underifrån för att sedan bli ”fint”, tänker på tex Metallica där det finns en berömd recension som tidigt jämförde musiken med typ helvetet och jordens musikaliska avskum, och idag är det annat ljud i skällan med SVT Play och allt (tänker på konserten i somras). Den liknelsen gäller iof många band och musiker.

/Ulf