Ett vanligt problem när gitarrister beskriver missnöje med sitt gitarrljud är att det är hårt och vasst.
Även jag kan sälla mig till den skaran och det föranleder denna tråd.

Jag har aldrig provat en förstärkare som haft för lite diskant utan snarare tvärtom vilket man också
ser under många moddningsalternativ som beskrivs på Internet. Man vill skära i diskanten eller justera
mellanregistret för att få ett mjukare anslag och en mjukare ton. Tonen ska naturligtvis höras i mixen
(bandet) och inte drunkna för att den är för luddig.

För mig som tekniskt okunnig poppar frågan upp om det är någon "naturlag" som gör hur man konstruerar
en rörförstärkare. Problemet finns i många förstärkare oavsett fabrikat och prisklasser. Undantaget verkligt
dyra botiqueförstärkare kanske eftersom jag aldrig provat någon så där kan jag inte uttala mig.

Det vore intressant att höra vad Bojens kunniga i rörförstärkareteknik och moddning har för uppfattning i frågan,
är jag helt fel ute eller ligger det något i mina påståenden. Jag vet att uppfattningen om ljud är helt subjektivt
men mina egna erfarenheter och samtal med andra gitarrister (som genom åren blivit ett rejält antal) har slutat
med en liknande frågeställning - varför så hårt och vasst?

//BoB

Mm...till en grad pandoras box,å jag kan ge dig rätt till grad i reflektionen.

Med det sagt så handlar detta om ngr olika saker som jag ser det. För det första det faktum att man gärna bygger in överkapacitet,alltså i rent svep,för att sätta kontrollen av ljudet i händerna på gitarristen.
Sen handlar det om att många billigare förstärkare kanske inte genomgår jätteproduktutvecklingen direkt...för som alltid när vi snackar ens nån form av volymer handlar det naturligtvis om pengar,å produktutveckling e mkt mkt dyrt. Ngt som vad tex gäller rörisar enkelt kan passera en miljon,å långt mkt mer än så, om man ser det professionellt.
Då blir det gärna till att produkten helt enkelt tar form på pappret...å bra där.

Sen,till sist,handlar det om önskan å viljan till olika former av filtrering,å med det avser jag "fast" filtrering(Dvs sådan som INTE e justerbar).

Mkt handlar vidare om var man placerar det som då e justerbart i form av tonstack. Vet inte om du e såpass med på "rörspråket" men man bygger ljudet i ett antal sk gainsteg. Gain i detta fallet inte som nomer för distortion utan mängd förstärkning. Varje "vanligt" pre-amp rör av de gångbara ECC rören har två möjligheter att förstärka. Dvs ett rör ger 2 gainsteg.
Genom att lattja omkring med arbetspunkterna för resp gainsteg kan man uppnå olika funktioner å effekter,som alla då har till uppgift att addera till den totala ljudbilden
För egen del tycker jag nog att om man bara kikar till hur förstärkningen byggs e det ofta så i min mening att massproducerade apparater ofta e uppsatta på det området med en rent påtaglig brist på fantasi.

Själv e jag svag för lite olika typer av rörljud. Ett av dem e utan tvekan,när vi talar mer hälsosamma doser dist,det där ihåliga nästan lite organiska å träiga som vissa stärkare kan mata ur sig. Ett annat e när man får till en mer "gammal" ljudbild,som då ofta innebär avsevärt mindre distortion. Bara dessa två grundljud innebär att man sätter upp gainstegen olika. Eller ja,jag gör iaf för att nå det givna målet.

Oavsett så e det jag säger att jag till en grad förstår din kritik,men att det verkligen inte gäller alla rörisar. Ngt som i sin tur milt sagt lämnar fältet vidöppet för oss moddare.
Ta som en Peavey Valveking eller en Laney LC30. Ingen av dem rörisar som rent ljudmässigt i min mening gör ngn glad,men så ÄR de åxå billiga å massproducerade enheter,å mkt kan göras av ngn som har insikt i att få dem till BRA mkt mer användbara maskiner.

En teori som delvis kan förklara det: De flesta klassiska kretsar är designade på 50-60-talet. Då var det primära syftet med förstärkare att höras. Ett skarpt och diskantrikt ljud trängde genom ljudmassan, medan förstärkarnas effekt låg kring 30-50W. Dessutom försvinner diskant rätt fort i stora salar och utomhus.
Troligen var det väl därför Jim Marshall moddade bassman-kretsen också, och Vox kom med Top-boost. Även Fenders förstärkare blev generellt skarpare och vassare med åren fram till 80-talet. Man eftersträvade ju också ett rent ljud med hög headroom.

Eftersom vi gitarrister är så konservativa vill vi fortfarande att våra förstärkare ska låta som de gamla klassikerna. Tillverkarna är också slöa eller konservativa - eller anpassar sig enligt marknaden - och rättar inte ens till "misstag" i de gamla kretsarna.

Men överhuvudtaget har gitarrister mer nytta av extra tillgänglig mid och diskant än av bas.

Markandsanpassning innebär idag även hänsyn till en hel generation hörselskadade medelst maniskt användande av hörselsnäckor som producerar ljudtryck (uppmätt!) nära 110db. Som bekant tappar man känsligheten i diskantområdet först.
Jag har själv lagt märke till under förstärkarmässor att de unga vargarna ofta vrider upp diskanten på mina burkar medan gamla dinosaurier vrider ner den. Nej, de flesta lider inte av tinitus, ifall ngn tänkte det. Jo, det finns motsatta beteenden i båda lägren också men den minoriteten är statistiskt insignifikant för masstillverkare ur marknadsföringsynpunkt.
Jag har då helst just denna minoritet som kundgrupp.

Det kan ju också tänkas att det finns en poäng med att ha tillgång till diskant, som man med en vettig tonstack kan dämpa, jämfört med motsatsen att man maxar diskanten på kotrollerna, men ändå inte kommer imål? Att ha marginal lämnar ju, som skrevs ovan, kontrollen till gitarristen.

För att de ska låta bra på låg volym...........

Diskant är oerhört viktigt för produktionen av ljudet i stärkaren, för dist och övertoner osv. Men det är en sak. Sedan ska det där återges i rummet, på inspelning eller på annat sätt. Och det är en helt andra femmor.

Många gånger hamnar man framför sin högtalare och det blir en helsikes massa diskant. Det känns hårt och vasst. Men när man sedan spelar in och återger i stereon eller lurarna, kanske på annan volym, låter det utmärkt och behagligt. Inte sällan räcker det att flytta sig några decimeter åt sidan så blir det egna soundet balanserat och man vill inte alls rulla av diskant.

Live är publiken ibland på avstånd från riggen och då får de en hel annan diskantåtergivning. Är det någon som stått framför en stor scen med en massa helstackar en bit bort och tyckt att det låter för jaevla hårt och vasst? Högt - ja! Men ofta bra spridning och balans. Däremot står man framför liten scen och får gitarristens elaka Peavey Classic-skrammel rakt in i örat - elände.

Tonkontrollen på gitarren är ett bra redskap för övrigt. Underskattat.

Sedan finns det en massa aspekter kring brightkondingar, kompression, glättning hej och hå i stärkaren. Men det bidrar säkert andra med. Just nu tyckte jag detta kändes viktigare att vidga diskussionen med.

/Gunnar

Och det kanske är där man borde befinna sig hela tiden, eftersom detta är ljudet som publiken, alternativt mikrofonen hör.
Många gröna gitarrister står bredvid sin förstärkare och spelar utan att ha en aning om hur det egentligen låter.

Jag tycker man ska rikta sina prylar så att det blir njutbart för både en själv och för de som lyssnar. I mindre sammanhang kan det vara smart att vrida stärkaren/högtalaren så att ljudet inte diskantstrålen kastas i plytet på publiken. På en större scen eller med långt avstånd till publiken spelar det mindre roll.

Det ljud som man hör om man står med skallen in i tratten är sällan trevligt och jag upplever inte det på samma sätt som mikrofonen fångar det. Risken med att rikta tratten mot örat är att du vill vrida bort all diskant och det kommer inte alls låta bra för de som befinner sig på annan plats i rummet.

Men visst, många bryr sig inte om vad skickar iväg för ljudet mot publiken. Det gäller för övrigt både äldre, rutinerade och gröngölingar.

/Gunnar

vass diskant hatar jag....dock vill jag ha en klarhet eller tydlighet i ljudet....och då får man oftast med denna jäkla vass diskant på köpet

Det hårda ljudet kan också härstamma från gitarren. Singlecoil het stallmick in i en stärkare ställd för "slutrörsspräck" gör att anslaget mot strängarna tränger genom märg och ben, man kan sänka master och höja gain ganska mycket och fortfarande ha det ganska "rent". Det är alltså anslaget som blir plågsamt, inte själva tonen. På det viset får man lite kompression som tar bort stränganslagets ishackaiörateffekt, men samtidigt behåller det mesta av diskanten. Sen finns det ju folk som menar att just den ishackseffekten är mycket tuff och bra, men dom brukar sänka stämningen på både gig och rep, som Izzy påpekar.

Lånar tråden lite. Har själv en ombyggd marshall jmp superlead mkII. Den har nu bara 2 input kanaler och jag antar att den som byggt om den har bryggkopplat kanalerna som man brukar göra med en kort kabel annars när det var 4 inputs. Vad jag irriterar mej på är att när jag har ställt in mitt ljud (först via min rocktron prophesy och in i marshallen) och sen höjer volymen på marshallen, så höjer jag även diskanten. VARFÖR följer diskanten med? Jag har ju liksom en treble knapp enbart för diskant om jag vill ha mer av den. OM jag lämnar in den till någon kunnig, är det lätt att fixa tro så att den ENBART höjer volymen istället?

Vasst och hårt... I mina öron kan det vara lite för hög B+ eller "billiga" rör. Vet inte om vi menar samma sak dock.

Öh, ja det är nog rätt lätt, typ. Svårt säga varför du upplever det där fenomenet, om man inte vet hur det är kopplat. Vanligen brukar Marshall vara tvärtom, enormt brighta på låg volym och sedan bli allt mer balanserat ju mer man drar på. Men det finns säkert alla varianter.
/Gunnar

men är det inte så att det är en kanal som är "baskanal typ" och en kanal som är "diskant kanal" på dessa stärkare. Så måste iafall min vara som den är nu. Varför isåfall har man gjort så att samtidigt som man höjer volymen så höjs ju oxo bas eller diskant

Nja, Jag känner igen det där. Ni har lite rätt båda två. Man kan ställa in sitt ljud på samtalsnivå, eller lägenhetsvolym som man kanske kan säga. Höjer man sedan bara mastern utan att justera tonkontrollerna blir det brightare en bit upp på volymen, tills ljudet inte längre ökar i volym utan sedan blir rundare och varmare igen. Jag löste det hela med en PPiMV, den påverkar inte diskanten alls lika mycket som en vanlig master, iaf inte Lar/Mar typen som jag kör.

Jag var först väldigt tveksamt till att installera en PPIMV eftersom presence-kontrollen blir ganska inaktiv med volymen nerdragen, men jag har insett att jag inte behöver pilla med det, för det låter gött som fasen ändå