I bild nr 1 så är det standard Marshall-matning där allt sitter i en enda stor länk. I bild nr 2 så får V1 och V2 varsin matning från fasvändaren.

Om V1 och V2 får samma spänning i båda fallen, vilken krets kommer då få mest kompression?

[nr 1] http://dl.dropbox.com/u/33665845/Bilder/temp/1.JPG

[nr 2] http://dl.dropbox.com/u/33665845/Bilder/temp/2.JPG

Ingen. Men variant 2 får mer rippel.

Inte ens om man går ner från 50uF till t.ex. 16uF eller 10uF?

Den "kompression" du skriver om finns inte i försteget. Förstegsrör arbetar för det första i klass A, och då blire ingen kompression, för det andra åstadkommer de spänningsförstärkning, inte strömförstärkning. Så den dist som uppstår är relaterat till rörens förstärkning kontra svinget, "dynamiken", och kallas oftast för klippning. Slutrören (som i princip också spänningsförstärker, alltså har gain) är kopplade så, att de levererar ström, och där kan det uppstå kompression i samband med lasten och nätdelens dimensionering inkl. nättrafons strömförmåga, förutsatt att rören arbetar i klass A/B eller B. Ungefär.

Man kan faktiskt använda slutrör som preamprör, de har en gain på mellan 10 och 30 sådär. Låter rätt ball, men de är förskräckligt mikrofoniska... Och man kan använda preamprör som slutrör också.

Mycket bra information! Tack.

Ja, jag håller med. Väldigt basic och bra, viktigt för att begripa hur en amp funkar. Men jag spiklurerar vidare.

Försteget påverkas ju i hög grad av vad som händer i slutsteget, tänker jag. Om slusteget drar mkt ström och det leder till spänningssvikt (sag) kommer även hela försteget åka med i spänningssvikten. Vad är det egentiligen då som händer i förstegsrören? Svinget förändras rimligen i den stunden, vilket betyder att de klipper tidigare. Kanske upplever man det som kompression, vad vet jag.

Och vad är då egentligen kompression i jämförelse med momentan spänningssvikt och därmed lägre dynamik?

Och hur påverkar glättningens storlek i försteget? Stora elektrolyter kommer väl inte hålla spänningen uppe bättre när slutsteget saggar? Men varför känns låga värden på elektrolyterna i försteget mjukare, genrellt sett?

/Gunnar

En annan fundering - förstegsrören drar konstant ström (klass A), men det gäller väl bara så länge de inte distar? När de distar rejält kan väl stömåtgången variera? Det borde väl i så fall (åtminstone i teorin) kunna ge upphov till lite sag även i försteget? Om det är tillräckligt mycket för att kunna vara hörbart är en annan fråga...

Det finns i alla fall några på Dumble-forumet som hävdar att förstegs-sag är den "magiska" ingrediensen i Dumble-soundet (tro't om du vill...)

Alltså, min förklaring ska ses som en skiss, så här är det i stora drag. Det är ju bra att hålla isär begreppen menar jag.
Annars är det ju, som Izzy påpekar, även ett samband mellan sag i slutsteget och att preampen duckar lite. Men det som händer då är ändå klippning, spänningen sjunker och därmed slår förstärkningen i taket sas. Det speciella med rör är ju att förstärkningen inte sjunker linjärt med anodspänningen. Man kan ju fibbla lite med det där för att få bättre smäll i försteget, genom att sätta en diod i B+-linan, eller mata preampen med en separat lina t.ex.
Sen kan man ju alltid experimentera med just lytarna i B+matningen, men effekten, om man går ner ordentligt till säg 1-2 uF, blir nog snarare att basen skärs.

Mnjaaa, de distar snarare för att de sas slår i taket, röret kan inte förstärka signalen mer, så den blir deformerad ("distorted").
Den här bilden illustrerar på ett utmärkt sätt hur röret överför signalen, och hur distortion uppstår:


(Saxat ur Reiner zur Linde: "Audio- und Gitarrenschaltungen mit Röhren")

Här ser man hur arbetspunkten inverkar på utgångssignalens form, skickar man in högre signal än att röret kan överföra den inom den raka delen av överföringskurvan platts utgångssignalen till, och följden blir att det uppstår olika övertoner. Ligger arbetspunkten precis mittpå den raka delen av kurvan, får man högsta möjliga symmetri på distortionen, flyttar man arbetspunkten (genom att ändra katod- eller anodmotstånd samt gallerläcka) blir det asymmetriskt. Disten i ett nötskal!

...vilket, enligt vän av ordning, i sig leder till kompression. Fast då kanske inte av de orsaker som avsågs i frågan.

Luras inte Martin. Bilden visar överföringskarakteristik för 2 trioder i Push-Pull koppling där dessa två förvrängda vågformer sammansätts i utgångstransformatorn till en (ganska) ren sinusvåg. Står ju klart ochtydligt beskrivet i bildtexten.
Spänningsvikt i B+ orsakad av slutstegets strömhunger dämpas mer och mer för varje steg längs RC-RC-RC kedjan.
Försök att koppla B+ till 1:a gainstegets RC länk istället för som vanligt till sista. Allstås störst spänningsvigt på 1:a stegets anod och minst på PI.
Rapportera tillbaka.

Ja, jag vet, Alex...(men jag lurar ingen, det är bara att läsa texten under . Jag har en motsvarande bild nånstans på en förstegstriod, men hittade den inte. Men jag tycker ändå att den ger en bra bild av förlpppet; hur överföringen förvrängs som en funktion av den s-formade överföringskurvan (hur säger man "Kennlinie" på svenska?) Här ser man ju också grafiskt hur rören klipper "mjukt", en transistor har ju en mer Z-formad överföringskurva, klippningen blir alltså kantigare. Att man sen rent matematiskt kan räkna fram vilka övertoner som uppstår är för mig rent trolleri Fourier....
Men du kanske har en bättre illustration i lådorna?

EDIT: Nu har jag bytt bilden mot en enklare, mer ingenjörsanpassad