För er som inte hängt med i kultursidorna vill jag dela med mig av en bra text som serietecknaren Liv Strömqvist skrev om Amy Winehouse:

<i><b>Det var en gång två flickor, olika som få
fast de var Engelska soulsångerskor båda två.
En var ljus och blond och fin.
Den andra var svarthårig och åt kokain

De var olika i humöret som en bipolär.
En var gullig och en var till besvär
Egentligen sysslade de med samma grej,
alltså sjöng sextiotalslåtar och var en snygg tjej.

Först tyckte alla om Amy - hon var så kittlande politiskt inkorrekt.
Men sen blev hon så freakad att hälften hade räckt.
Alla som sa att hon var psyko fick vatten på sin kvarn.
Hon var som ett för gammalt emobarn.

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Därför var det så bra att Duffy gav ut sin musik.
Hon sjöng likadant men var inget freak.
Hon hade likadant smink, men var en bättre person.
Hon var helt enkelt Amy i en renare version.

Duffy gjorde jättebra låtar, de kunde man sätta på
på jobbet om man jobbade på reklambyrå,
i sin I-pod när man köpte bostadsrätt,
eller på parmiddagen när man serverade efterrätt.

Man kunde lyssna när man powerwalkade för att bli smal,
när man softade på kontoret efter att ha avskedat personal,
på en myskväll med tjejen och tända ljus,
eller när man letade på blocket efter Höganäskrus.

Duffy var som ett brev från nån man ville höra av.
Amy var som ett inkassokrav.
Efter applådderna sa Duffy tack.
Amy var inte ens där, hon var och köpte tjack.

Det är inte konstigt att man föredrar en tjej som mår bra,
det får man lära sig redan i Psykologi A!
Undermedvetet föredrar man framtida barn som är glada.
Det handlar om biologi och... yada yada

Så tänk nu noga på ...om
Vem av de två du vill vara som.
Välj själv: Joyeux ou triste?
Med vänlig hälsning Liv Strömquist!</b>"]

-------------------------------------------------


The beat goes on and I´m so wrong

fast Amy Winehouse var ju knappast "snygg" innan hon dekade ner sig heller.. eller minns jag fel?

"maybe its not too late to learn how to love and forget how to hate"

skönheten sitter som bekant i betraktarens öga.

men nu var väl inte hennes utseende själva poängen iofs..

-------------------------------------------------


The beat goes on and I´m so wrong

Roligt, men Duffys röst bleknar väl ändå i jämförelse?

myspace.com/slackervillezoo

tycker nog jag också, men det är ju ändå samma genre

-------------------------------------------------


The beat goes on and I´m so wrong

Vad jag inte riktigt får grepp om är huruvida "dikten" ska vara ironisk eller inte. Jag tycker personligen inte att man ska hylla knarkare, för att de är ballare än tråkiga helyllemusiker. [xx(]

vet inte hur du får det till att denna text hyllar knarkare..

Å andra sidan är ju det de flesta här på BOJen gör för jämnan. Jag menar de flesta musiker som gemensamt hyllas på detta och liknande forum är/var ju missbrukare deluxe. Men man kan ju kanske hylla det material de producerat utan att det för den skull betyder att man hyllar de substanser som håller dom på fötterna. En snabb titt i min skivsamling avslöjar tex att den, med några få undantag, består av idel missbrukare. Från Billie Holiday till Kleerup

-------------------------------------------------


The beat goes on and I´m so wrong

Nej, alltså, jag menade inte att just denna texten hyllade knarkare. Men lite av andemeningen var ju att Duffy (som förövrigt också heter Amy i förnamn) är tråkigt helylle, medan Winehouse är rock'n'roll. Det är enligt texten den stora, om inte enda skillnaden dem emellan. Amy W och Pete Dougherty m fl hade inte varit så stora om tidningarna inte skrev om dem jämt, och det är ju sällan musiken som avhandlas.

Texten fokuserade väl ändå inte på missbruket i sig? Snarare om hur hon visat sig sårbar på ett sätt som till syvende och sist inte är ok i vårt tidevarv.
I övrigt är Liv Strömqvist en av Sveriges klart bästa serietecknare just nu.

jag tycker den här "versen" eller vad man nu ska kalla det
sög hyfsat stor häst-penis.

skrivet på rim men med fel antal stavelser på lite väl många ställen
och inte hälften så roligt eller fiffigt som hon som skrev det
själv verkar ha tyckt.

sen tycker jag nog att Kleerup-skämt och historier isåfall är roligare än det här..

"maybe its not too late to learn how to love and forget how to hate"

ja vers är det väl inte menat att vara, snarare då poesi

och hur den suger är lyckligtvis väldigt individuellt och kan då tydligen även återspegla läsarnas egna referensramar.

Min avsikt var inte att reta upp ngn med en dålig text utan bara förmedla en, som jag tyckte, bra text.

-------------------------------------------------


The beat goes on and I´m so wrong