Kul debatt! Inte minst att det var profeten Sven-Johan som kastade första stenen... [8D]

Tycker själv att det är svårt att generalisera utan vissa pedal/stärk-kombinationer har lyft, andra fallit platt. Det absolut grymmaste high gain-leadljudet jag rattat in var min strata i eggläge, vintage ts-808:an in i Mesa MK-4 leadkanalen. Lyckades få tonen att fullkomligt yla på ett grymt skönt och musikaliskt sätt genom att hitta en perfekt balans mellan pedal (drive och volym) och preampdist och förståss... VOLYM! Sen har jag aldrig lyckats ratta in samma ton igen. Men jakten pågår ständigt... [;)]

[^] [^] [^] [^] [^]

[:)] [:)] [:)] [:)] [:)]

Kul med alla era inlägg!

Men, att jag skulle vara någon "profet"... Nä, det är på tok för mycket jag inte kan och inte är bra på, även när det gäller rörförstärkare, för att vara det. Men tack i alla fall... [:)]

Sven-Tjosan

För mig handlar det mycket om hur mycket distortion man vill ha,
och hur mycket man är redo att kompromissa.

Så som de flesta använder en Boss BD-2 (för att ge lite hår på toppen s.a.s., för boost och lite distortion som tilltar vid hårdare anslag) så funkar den ju aldeles förträffligt (om man moddar den). Jag har själv använt en på det viset ett tag. Men så fort man skruvar upp distortionen eller pressar den för att få ett mer komprimerat mättat ljud (för att få till det där extra lilla sjunget) så ryker känslan och dynamiken direkt. (speciellt på ljusare strängarna har jag för mig)

Man kan liksom inte spela dynamisk (sådär så man kan känna fingret mot strängen i ljudet både i anslaget och den där sista lilla vibrationen med innan man släpper tonen efter en 5 sekunder lång bend) komplex (tänk jazzackord, typ E7/A(add11)) men ändå rejält mättad distad "sjungande" rock med en Boss BD-2, men det kan man med en gammal Marshall topp på fullt spett (åtmisntone vissa av dem) och om man skruvar ner lite på gitarren så kan den göra det som BD-2an gör också.

Problemet med pedaler är inte att dom inte låter bra för det som dom är till för,
det är bara att dom har ett begränsat användningsområde på ett sätt som jag inte upplever att en bra rörförstärkare har.
Senn är det ju många (inte lika bra) rörförstärkare som har det också egentligen (och det finns många trick för att göra distpedaler mer versatila), det finns liksom inga absoluter i det. Det handlar ju helt enkelt om vad man vill uppnå.

Jag har många gånger varit fullständigt nöjd med en viss distpedal/förstärkar kombination
som verkat göra allt jag vill, men senn så börja jag spela någonting nytt
och det jag vill visar sig omfatta något mer än jag trodde innan och då är det nästan alltid distpedalen som ryker.
Det är klart om man bara hade en distpedal för varje möjligt scenario så... [:D]

Personligen, det jag behöver är antingen en förstärkare som är såpass dynamisk och versatil att den kan svara på alla olika gitarrer och anslag som jag använder på ett sådant sätt att jag kan få ut allt jag vill ur den,
eller en helt ok förstärkare och en himla massa distpedaler.
Jag har kört på bägge varianterna, och för tillfället så försöker jag uppnå det första alternativet igen. (med blandad framgång, som det heter)
Vi får se hur länge det varar. [:p][;)]

Hälsningar
/Hans Ryding

Tidigare kännd som Toolfreak på gamla planket, för dom som minns =)

Alltså, en av de saker jag kanske mest undrar över i denna tråd är hur mycket vi påverkas av vad vi VILL tycka eller av vad någon guru vi ser upp till har sagt är bra eller dåligt eller vad någon artist har för prylar.

Jag VILL att det ska låta bäst med t.ex. en vintage Fender Bassman 5F6-A. Eller har jag hört andra gitarrister som har mitt drömljud och de har sådan stärkare. Kan det vara så att jag då tycker att, typ, den stärkaren är det enda som låter bra? Kanske det finns andra lösningar som är minst lika bra för mig, men jag är helt enkelt inte öppen för dem och vill inte vara det?

Jag tror att detta påverkas oss mycket. Långt mer än vi tror och/eller vill acceptera.

Som Marshall här på Bojen säger "Ljudet sitter inte i fingrarna utan i det som är MELLAN fingrarna!". Alltså i huvudet, i sinnet, i känslorna, i tidigare upplevelser, i erfarenhet, i kunskap, i hur mycket man övar/har övat, i självförtroendet, i förutfattade meningar m.m., m.m...

Kommentarer?

Sven-Johan

Ok....
Djupt, tungt och filosofiskt [8D] [8D]
Det är väl självklart att omgivningen och den "rätta" voodoon är viktig. Ser det rätt ut är det säkert rätt också [:D] [:D]
Generellt tror jag på inspelade gitarrer och stärkare eftersom dom är just inspelade. Högtalarelement som fått lite stryk genom åren är lite mer fladdriga och har inte den vassa tonen. En gitarr som är sliten inom rimliga gränser är bekvämare att spela på.

Det är nog inte heller en slump att vintage är stort inom gitarrsvängen på grund av argumenten ovan. Du ser inte samma trend inom plastinstrument som synthar, mixerbord osv.

Sedan om det är kolfilter eller metallfilm, kablarna lindade i tyg eller plast, om det står fender eller jensen och så vidare är nog mest för att ge den rätta voodoon.

Dessutom är nya PtP stärkare svindyra vilket ger vintagestärkarna ett prisövertag dessutom.

För mej som är hobbymusiker är det lite av själva grejen att hitta det lilla extra i pryldjunglen och jag tror att många av er kan stämma in i den sången.
Fram med nördigheten för fan, det är en hobby också [:D] [:D] [:D] [:D] [:p] [:p]

Fenderfreak

"Problemet" är ju att vi alltför ofta lyssnar med det vi har mellan öronen. Om man fick spela med en gitarr som gick in i en svart låda så att man inte såg om det var pedaler, bara stärk, rör eller klippdioder etc, samt främst, vilket fabrikat det var på grejerna så tror jag att många av oss inte kan avgöra om det låter riktigt bra eller inte.
Vi har våra käpphästar när det gäller vad som låter bra. Det är väldigt svårt att släppa och därför kan vårt idealljud bara framställas på ett sätt.

Musik har i mångt och mycket blivit en materialsport där fokus flyttats från själva musiken till utrustningen. Det hela har landat i en salig röra av vetenskap, kvasivetenskap och rent tyckande. Tyvärr kommer det hela med en fet prislapp som intet ont anande musiker tror att man måste pröjsa för att vara "seriös".

--------------------------------------------------
http://www.myspace.com/voodoobean
Läs min (omusikaliska)blogg http://adhocibulgarien.blogspot.com/

Nog tror jag att man kan känna igen sitt idealljud, särskilt om man tycker sig uppnått det förut. Däremot är det nog kört att säga <i>vad "] man lyssnar på, om det är marshall eller mesa eller pedal, eller vad det nu är...

http://www.myspace.com/gudarsskymning

Lite som med inslitna jeans m.a.o.[:D] En begagnad välskött gitarr/förstärkare har ju dessutom redan justerats/servats i tidigare ägares regi - oftast, men inte alltid, till det bättre.


Instämmer till fullo!

Tyvärr för plånboken är det väl så med GAS att man aldrig blir mer än en obetänksam pojkspoling som vill ha allt - särskilt om artisten XYZ använder det.[:D][:D] Toppa med ljudbojens GAS-framkallande trådar & ekonomisk katastrof kan vara nära förestående.....[;)][:D]

Tillbaka till OT - jag har inte "The Soul of Tone" & har ju därför inga begrepp om hur det låter, men funderar om det möjligen är så att förstärkarna låter dåligt på skivan för att de är isolerade (= utan komp)?

You´ve got your radio turned down too low - TURN IT UP !!!!

[^] [^] [^] [^] [:)] [:)] [:)] [:)] [:X] [:X] [:X] [:X]

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Ja visst! Musik och musikutövande har väl ofantligt mycket att göra med psykologi och filosofi?

Musikmuseet i Stockholm har myntat (eller citerat) ett av mina älsklingsuttryck:
"<i>MUSIK ÄR EN KÄNSLA SOM SPRIDER KÄNSLOR!"]".
Jag tror att vi påverkas jätte-, jättemycket av våra känslor när vi bedömmer musik, instrument och ljud, både egna och andras. Känslorna i sin tur påverkas av väldigt mycket, som ofta inte är så lätt att sätta fingret på...

För att upprepa Marshall här på Ljudbojens devis: "Ljudet sitter inte i fingrarna utan i det som är MELLAN fingrarna!".

Om jag älskar min röda 66:a Marshall Super Lead med Xf4-rör och min röda 69:a 4x12:a med två blackbacks en två greenbacks, och tycker att det är skithäftigt att spela i detta med enbart kabel mellan gitarren och stärkaren. Då är jag ju positivt uppskruvad redan från början. Jag har nog lättare att gilla ljudet då. Jag kommer antagligen också att spela betydligt bättre eftersom jag gillar grejerna. Och då blir även ljudet bättre, i mina öron!

Vice versa om jag, av vilka anledningar det än må vara, har en negativ uppfattning om några prylar, kommer det antagligen att påverka det som är "mellan fingrarna" på mig, så att jag är negativt uppskruvad redan från början. Då har jag nog lättare att rata ljudet. Jag kommer troligen också att spela betydligt sämre vilket självklart leder till att även ljudet, i mina öron, blir sämre!

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Hvergang [:)]

Min Bassman går på typ vol 5, alltid. Det ger lätta stänk av slutstegsdist. Tillräckligt för att mjukna och dessutom ta pedaler ännu bättre.

/Gunnar

"Ljudet sitter inte i fingrarna utan i det som är MELLAN fingrarna!"

Simhud[?][:o)][}:)][;)][:o)]

Alex
http://www.tubewonder.com
http://www.youtube.com/olekelo - testkörning av en "hemlis"

Okej då! Mellan händerna!!! Eller mellan fingrarna på den ena handen och fingrarna på den andra. [;)][:)]

För att då försöka göra tråden lite längre...

Igår repade jag med mitt röj och kött-band i den tyngre Velvet Revolver-skolan. Jag hade hela arsenalen tillgänglig att välja mellan. Tre stärkare med allt från grymt snygg clean pedalvänlig headroom till rejält med förstegsdistresurser, två lådor (4x12 o 2x12), hela pedalbordet med fem olika distpedaler.

Hur jag än fipplade fram och tillbaka blev första valet... gitarr-sladd-stärk med rördist [B)] Det var det som lät bäst, gav skönast respons, bar fram bäst. Någon liten boost på solon var kul.

Tänk så mkt grejor man har, antgligen helt i onödan.

Måhända är det snobbigt och inskränkt att säga så. För mig är det en empirisk välgrundad uppfattning. Om jag däremot hade hävdat att mina svindyra boutiquepedaler lät mycket bättre än den enkla lösningen skulle det nog känns mer snobbigt.

/Gunnar

Jag önskar att jag kunde vara lika säker på vad som låter bäst som en del är i denna tråd, men mitt bekymmer är att upplevelsen av detta varierar. En uppsättning som jag varit jättenöjd med en tid kan jag plötsligt börja misströsta över, och tycka att den låter ganska rutten. Det sitter såklart väldigt mycket i huvudet, men jag tror att det handlar lika mycket om vad jag gör som vad jag hör. För att det ska låta bra måste jag spela (och lyssna!) inspirerat, och här blir det lätt en ond cirkel. Om jag inte snabbt "hittar läget" så börjar jag lätt fokusera på hur det klingar (inget vidare) och då fortsätter spelet att vara stelt och odynamiskt. Jag hade en tid en uppsättning i stereo med aningen chorus, delays och två rörisar som lät gudomligt. Sen plötsligt var det tvärstopp, och jag tyckte det var omöjligt att få bort nåt träigt och stelt i diskanten, inget vidare gensvar på nyanseringar överhuvudtaget. Nu har jag hittat ett annat läge som flyter på fint, med annan gitarr, annan förstärkare och inga boxar. Kolmassa, mustards och PTP som vanligt.[;)] Jag tror kanske att jag innerst inne har lite problem med boxar, att det ger lite av en kylig styvhet, men jag är inte helt säker.[:)] Det enda jag vet är att när den känslan och tanken kommer smygande, så blir det bara värre.

Johan H
http://www.myspace.com/nomadsofhope
http://www.myspace.com/kultivatortheofficial

En filosof? [:)]

Kunde inte undgå denna spännande diskussion, så jag kastar mig ut i min första diskussion här. Jag ser paralleller till en annan del av cyberrymden:

Inom datorvärlden kallas detta att vara fanboy/fangirl http://en.wikipedia.org/wiki/Fanboy under 5.1.

Jag tror däremot gränserna är inte är lika tydliga inom musiken då den är subjektiv till sin natur (ofta massuggestiv). Det hör liksom till att vi är fanboys/fangirls inom vår genre. Med åren blir många av oss liiite bredare i vår smak och märker att det går att nå samma mål på olika sätt (eller så väger vi för och emot på andra sätt?). Erfarenheten gör att vår analys förändras och många av oss närmar oss musiken mer intellektuellt, dvs. grundat på vår egen analys. Vår analys grundas utifrån bl.a. de delarna du nämner. Och vi förändras med tiden, också på cellnivå, där alla våra celler byts ut i cykler om 7-8år (vilket betyder att vi är "helt nya" trots att det nya bygger på den gamla strukturen).

Hoppas jag inte seglar iväg för mycket. Fråga om förtydliganden önskas!

, Jonathan Darte
-+-Lirar på customstrata med två Gibson 500T humbuckers aka. "the Bastard". Spelas tillsammans med en Musicman 212-HD 'one thirty'-+-

Det är väl två saker man kan tänka på:

1. Vi lyssnar inte bara med öronen utan även med ögon, hjärta & hjärna. Och då kan våra vaneföreställningar ställa till det.

2. Vi har alla olika ljudideal!

Det är konstigt med ljud, ena dagen tycker man att Mekka är uppnått, det låter så otroligt bra så inspirationen flödar ordentligt och håret på armarna reser sig! för att nästa dag, med samma stärk, gitarr, sladd och inställningar låta platt och trist och man vill ha mer av...... något!

Och det är därför man aldrig blir nöjd.


/Bengt

"Den som vill bli lycklig ska inte öka sina tillgångar, utan sänka sina anspråk"
- Platon

Jag upplever att jag från gång till annan landar i en rigg som låter som jag vill, sen går man på konsert eller hör någon annan lira och känner.. Damn vilket ljud.. Så börjar man ändra igen.. Sen har jag dragit på mig en cyklisk åkomma som yttrar sig så att jag alltid tror att mina grejor lät bättre för sådär 15-år sen, vilket medför att jag köper igen gamla grejor. Just nu har jag 3-4 riggar under arbete och bara en som är spelbar... Gränsen till vad som är patetiskt är passerad naturligtvis. [:0]

Hmmm... Vi lever, helt klart, i olika rep- och gigvärldar... Jag kan <u>och vill</u> (numera) inte dra på ens min Princeton Reverb så att den distar för ett lagom crunchigt ljud (utan atenuator). Då blir det för starkt ljud. Den har visserligen en effektiv 12-tumshögtalare, större och effektivare transformatorer, och jag har den helst riktad rakt mot mitt huvud, men ändå...

Min 50 Watts Marshall är, i min värld, lagom att dämpa 12 eller 8 dB ihop med 1x15-lådan med ett JBL D130F.

Här har vi förståss EN av skillnaderna i ljudupplevelserna.

Ljudet med Blues Drivern, eller både Blues Drivern och Barbet LTD-pedalen, i stärkare på lägre volym, är förvånansvärt likt ljudet i Princeton Reverben uppdragen till crunch eller dito i Marshall-stacken (dämpad med atenuator), tycker jag. Men, det är lägre ljudtryck...

Hemligheten är att inte göra sig av med sånt som är bra. Har vart påväg att sälja min gamla super bass vid flera tillfällen, men lyckats hejda mig i sista stund eftersom jag vet att jag kommer ångra en försäljning (senaste gången jag funderade på sälj var i söndags[:o)]). Har man väl hittat nåt som funkar så är gräset <u>aldrig</u> grönare på andra sidan!

http://www.myspace.com/gudarsskymning

Du kastar dig in med besked! MYCKET intressant och tänkvärt inlägg! Men, kanske är det lite svårt att diskutera detta djupare på ett forum som detta...

Sven-Johan

Håller med Tubis till 100% när det gäller dynamik och rör, precis samma slutsats som jag har kommit till men som har resulterat i en helt annan "inställning" till rör. Låt mig exemplifiera, byggde precis färdigt en TW Express som jag tycker är en helt fantastisk rörstärkare, speciellt då man snackar dynamikbiten, och den låter himmelskt utan tvekan men den har fått mig att inse vissa bittra faktum. Jag kan inte spela! Hur jag än vänder och vrider mig i min spelstil låter det helt enkelt skit! Dock skit med fantastisk ton och komplexitet i dist etc. På min nivå och slarviga spelstil är den här stärken helt enkelt FÖR ärlig, FÖR transparent och FÖR dynamisk. Nu kliar jag mig i huvudet till vad jag ska använda den här stärken till, för det är tamejfasen häderi på hög nivå och slänga in massa kisel pellar i kedjan bara för att det ska låta acceptabelt i mina händer.

Nä.. ska man utnyttja bra rörstärkare och dess oslagbara dynamik får man nog ta och krypa till korset och lära sig att lira så man inte låter som en full trubadur på en finlandsfärja. [:D]

/Peder

Signature deleted due to offensive remarks

Behåll stärken som den är - det kommer tvinga dig att lära dig spela som folk![:D]

http://www.myspace.com/gudarsskymning

Det måhända vara enklare att spela med noll anslagsdynamik på ett sätt för man behöver inte vara lika duktig med plektrumhanden. Men oftast följer en usel strängseparation med noll anslagsdynamik så man måste vara extremt noga med att inga strängar får klinga det minsta i onödan för då blir det mesch av allt. Dvs man måste vara duktig på att dämpa. Så lätt och svårt bägge fast tvärtom. Var det nån som fatta?

Det ligger nog något i det, men skadar aldrig att försöka [:)]

Mina instrumentköp har alltid skett i samråd med folk jag sett upp till. Jag hade aldrig råd att köpa det mina kända förebilder spelade på, när jag började spela.

Ju mer jag lärt mig och desto djupare musiken tagit mig, desto mindre har jag jagat det exakta ljudet utan sett att allt går att använda (mer eller mindre) vid rätt tillfälle och med ett öppet sinne. Sen finns det gränser, men gränserna beror mest på lyssnaren och inte på den utforskande utövaren.

Utöver detta så är gränserna mellan vad som är accepterat och förståeligt av andra sällan helt överensstämmande som mina egna gränser för vad jag vill förmedla, precis som i all kommunikation: sändare, mottagare och budskap. Många brukar storögt kommentera min gura då den enligt mig är två bra saker ur två olika världar: tuung(=bra sustain)Fenderkropp + hals och gibsonhumbuckers med samma mellanrum som på explorern. Mittenmicken på vanliga fendrar stör min högerhand och jag har aldrig vant mig. Jag ansåg på samma sätt att det ska vara rördist och inget annat tills jag pluggade in en pedal i min musicman och det lät sanslöst bra, fast en musicman är iofs redan en hybrid enligt de renläriga? [:)]

Sedan youtube kom tittar jag ofta på klipp från alla möjliga genrar och försöker lära mig spela gitarr i vid bemärkelse och där finns också alla arter och avarter av både tekniker och instrument. Å andra sidan är ju detta långt ifrån att spela på scen och faktiskt nå en publik, så det kanske är därför jag resonerar som jag gör? [;)]





, Jonathan Darte
-+-Lirar på customstrata med två Gibson 500T humbuckers aka. "the Bastard". Spelas tillsammans med en Musicman 212-HD 'one thirty'-+-

Kul diskussion. Jag slänger in schemat till BD-2 eftersom den förekommer så mycket i diskussionen:
http://www.freeinfosociety.com/electron ... php?id=116

I grunden är det två opampsteg (diskreta) som kontrolleras av en dubbel pot, med klippdioder till jord efter första steget. Sen ton och volym. Sist ett märkligt opampsteg som mest verkar vara en fast EQ, men har också nån slags dioder som jag inte riktigt förstår.

Det ser i alla fall inte ut att vara några avancerade dynamiska kretsar, utan pang-på-dioder och vanliga hederliga opampar (fast med en hel del mojo eftersom de är diskreta och har jfets).

EDIT: Kollade lite och dioderna i sista steget är inte för klippning, de är för att skydda opampen. Gammaldags pedal och gammaldags opamp förmodar jag. Moderna opampar har sånt skydd inbyggt.

Erik R

Mojon i pedalen där är väl frekvenserna då kanske. En middipp innan klippdioderna och nån gyratorboost efter. Gissar på samma frekvens fast boost istälett för cut? Frågan är om någon av opamkopplingarna distar eller om det bara är dioderna?

Hmmm... Ni säger andra uppfattningar om Blues Driverns krets än vad andra "förståsigpåare" på Internet gör... [;)]

Som så ofta undrar jag som Tomas Di Leva: "Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?"

Här kan man läsa om hur den fungerar och vad man kan göra:
http://www.premierguitar.com/Magazine/I ... _Mods.aspx

/Pelle
<font size="1">[url="http://www.wallinsblues.com"]Hemsida[/url] [url="http://www.myspace.com/wallinsblues"]Myspace[/url]
<hr noshade size="1"><font color="green">--- Jag skruvar och moddar rörförstärkare, pedaler m.m. ---</font id="green">
</font id="size1">

Ja för att göra en ännu större soppa av det som redan är så tänkte jag på min tanke jag hade då BD-2 kom (tror jag jobbade på DLX Musik då),
den här kommer sälja som smör, vilket den gjorde från första början.
Men son dom flesta till slut kommer fram till är att det finns något i ljudet som låter "fel" i harmonin eller övertoner (hårt och kantigt t.o.m. falskt)
så man fortsätter att söka "sitt" ljud, jag har hittat en som jag har haft i snart 8 år, men kan helt klart säga att den är inte "rätt" i alla förstärkare och det tror jag beror på hur olika förstärkare komprimerar i försteget.
Pedalen i mitt val är Klon Centaur men den har också något fult i underliggande harmoni/övertoner dock inte så mycket av det.
Vad jag tycker är att det inte finns något som har alla "färger" direkt i lådan, utan man "behöver" mer "färger" att måla med för att få "rätt" färg.
Om grund tonen är fin så funkar en hel del "transistor" pedaler helt ok, men dynamiken blir ofta drabbad.

(tror att den "rätta" vägen är rör, för mjukhet och renhet i övertoner)

Bara en enkel fundering på vardagliga problem



It´s all in the ears of the beholder