Har man en gammal (med betoning på gammal!) far som är pilot så tvingas man ibland utsätta sig för en hel del obehag.
Min pappa flög J-29 Tunnan på 50-60-talet i flygvapnet innan han hittade till SAS och DC-9 (via DC-3, DC-8 och DC-10) som han flög fram till sin pensionering som 60-åring 1993.
Idag är han 75 år och flyger fortfarande en Learjet 35 som han är delägare i och en gammal DC-3 som han flyger för en entusiastklubbs räkning. I förmiddags "tvingade" han upp mig på en flygtur i DC-3:an vilket i och för sig var häftigt. Men när jag vände mig om till vänster såg jag denna gamla farbror, med en pojkes blick i ögonen, manövrera detta gamla propellerplan som jag rattar bilen eller cykeln. Jag tänkte: "vad händer om gubben får en hjärtinfarkt eller ett slaganfall????"
Han är 169 cm kort, väger 62 kg - samma vikt som han hade när han som 25-åring i Flygvapnet "klockade" in på samma data. Sjäv har jag gått ner 20 kg i vikt men väger fortfarande 94 kg på mina 174 cm...
Jag kände mig patetisk. Så patetisk man över huvud taget kan göra i en sån situation... jag började fundera över vad jag egentligen gjort med mitt liv. Inte ett djävla skit! Om jag vid min (låga) ålder haft en bråkdel av farsgubbens vitalitet och sinnesnärvaro så hade jag klarat mig ganska bra. Nej, istället får jag leva med vetskapen att jag brutit en familjetradition. Både min farfar och min pappa var piloter. Själv steker jag biffstekar och laxfiléer...
Hur är det med er Bojare? Har ni några fäder som får er att känna er misslyckade eller allmänt patetiska?

<font color="green"><font size="1">If you can bend it you can mend it, if you can't mend it don't bend it - just make shure it's a Fender, Bender!</font id="green">
<font color="blue">fenderbender (snabel) live se |<b> Carpe Diem </b></font id="size1"></font id="blue">