Hm, undrar om det är speciellt många som verkligen tänker teori i någon större utsträckning under tiden man spelar med andra. möjligtvis som träning?

Visst, jag spelar rätt ofta till backing tracks där de hela tiden visar vilka skalor som kan användas till de olika ackorden, och eftersom de har den informationen med beror det förmodligen på att det sitter en del och försöker tänka ut hur de ska spela nästa ton utifrån skalor.

Det som jag tänker mig att ökade teorikunskaper kan ge mig är en bredare "palett" att hämta ideer från. Och lära mig om detta med ackord som sagt.

Som jag skrivit tidigare så är jag glad för all teori jag lärt mig. Och nej, den har inte legat mig till last vid fri improvisation men inte heller tillfört något där.

Jag menar nog i största allmänhet att teorikunnande inte per automatik leder till "bättre" musik (vad det nu är).

Det gick en bra dokumentär om Martin Hederos på svt där han nämnde (eller så var det Ebbot Lundberg som nämnde) att i början när han kom med i Soundtrack of our lives så kom han direkt från musikhögskolan och hade tankar och regler om vilka ackord som passade ihop och inte passade ihop. Det fick han erfara att dessa regler gällde inte alls i popmusiken de spelade. Bara ett exempel på hur teori kan ställa sig i vägen för musiken.

Beror ju mycket på kontext. Skulle vilja se någon utan teoretisk koll spela det som Per Nilsson spelar och improvisera över dom ackordföljderna.

Jag förstår precis, menade bara att som människor funkar och drivs vi av (ibland) väldigt olika saker. T ex fick Ron "Bumblefoot" Thal mig att börja tänka lite utanför boxen. Musiken börjar ca 25 min in i intervjun, 47 min in kommer en mer traditionell låt:

https://www.youtube.com/watch?v=vPDUBXmZzow

Helt rätt. Per Nilssons improvisationer kräver bra teoretisk koll. För att ta ett annat exempel så skulle Black Sabbath inte ha gjort den musik de gjorde om de haft samma teoretiska koll som Per N.

Ja, så är det ju, det som en person går igång fullständigt på kan för en annan vara lite "duktigt" men kanske inte tänder musikhjärtat. Och det kan variera med olika tider i livet mm. Just nu för min del är det att få till snygga öppna ackord, med mycket ringande toner. Dvs inget svettband eller vad det nu är runt gitarrnöten för att minimera klang...

Jag såg inte dokumentären, men så kan man ju förstås se på saken.

Man kan också se det som att han saknade de för popmusiken mer specifika reglerna och trodde att han skulle kunna tillämpa sina för situationen ovidkommande regler.
Ungefär som att ha lärt sig fotbollsregler och tro att man har god användning för dem när man kommer med i ett handbollslag, vilket inte gick så bra.
När han sedan blev varse vad som gäller i handboll gick det bättre.
Sannolikt låg då inte den gamla fotbollsteorin honom i fatet, kanske hade han då t.o.m. glädje av att tidigare ha lärt sig hur man tillägnar sig ett nytt och främmande paradigm, dvs. det gick kanske snabbare att förstå det nya genom att se likheter och skillnader jämfört med det gamla.
Jag tror att inlärning kan fungera så.

Men vad vet jag.

Bra tänkt och du har en poäng där. Ju fler språk vi lär oss desto lättare att ta till oss ytterligare språk.

Kan man verkligen säga så?
Jag hoppas (och tror) att de gjorde musiken så som de ville att den skulle låta.
Gör man det spelar ju vad man kan ingen roll.
Förutom gehör då, så att man kan återskapa det man hör inom sig.

Det är anledningen att jag pluggat musik och teori, att försöka få verktyg komma närmare det jag hör (och nej, helt fram kommer man nog aldrig och det är ju det roliga). Tänker man på det som någon som målar (inte väggar då) så är ju oddsen att de skall få fram bilderna de ser i huvudet (eller att återskapa verkligheten) noll om de inte vet hur man blandar färger för att få fram X nyans.

Hur som helst ett intressant ämne när de kan hållas på en vuxen nivå (vilket det inte kunde här förr).

//Magnus

Förstås lite hypotetiskt från min sida, men jag inbillar mig att ju mer verktyg man får så blir man sugen på att använda dessa och kanske undviker det enkla och primitiva - sådant som ofta träffar i solar plexus (på ett skönt sätt). Om du lyssnar på akademiker som pratar använder de ofta ord som gemene man inte förstår och kan ta till sig. Budskapet når inte fram. Så kan det bli med musiker också när de vill visa upp allt de lärt sig istället för att gestalta enklare känslor som vill komma till uttyck - som kanske skulle varit ännu mer effektiva.

Angående bildkonst så målade min far alltid sina tavlor med penslar och färg som delar av en ensemble. Han började helt utan någon bild i huvudet och tillsammans med sina verktyg växte något fram allt efter som. Det slutade ofta med att han vände tavlan upp och ned. Sedan var den klar.

Intressant ämne som sagt och någon har sagt att man ska lära sig all teori för att sedan glömma den. Då kommer den fram naturligt i spelet. Det kan jag hålla med om.

Frågan bygger på sätt och vis på lite fel premisser.
De flesta (antar jag) som spelat i många år vet vilken pentaskala/bluesskala som passar i en viss tonart, och känner till vilka de vanligaste ackorden i olika tonarter är.
Det är också teori.
Men "tänker" man på det när man spelar? Någon kanske gör det, men jag skulle tro att de flesta har detta inarbetat i ryggmärgen.

På samma vis är det med de som lärt sig lite mer avancerad teori och arbetat in det i sitt spel. Det är inte nödvändigtvis så att man "tänker" det när man spelar.

Under en period (inlärningsperioden) är det nog lätt att man vill använda sin kunskap, men man växer ur det rätt snabbt (iaf gjorde jag det).
Man måste ju rent av använda den för att lära sig använda den på rätt sätt.
Samma sak med teknik, efter att man verkligen satt den tappar man intresset för "komplicerat" eller "snabbt" och gör gärna låtar helt utan solon.
För mig personligen på nivån att jag snudd på blir irriterad av snabbt spel som saknar annat syfte än att visa att man kan (men gud vad jag gjort mig skyldig till det i mina dar).
Alltså sånt som instagram och youtube är överfullt med. Teknik spel med kåt geting ljud och usel intonering .

Intressant koncept av din far.
Jag strävar helt åt andra hållet, ser jag ingen bild i huvudet i så förblir det tyst, då lägger jag grejerna åt sidan.
Annars är jag personligen rädd att fingrarna skapar istället för... ja, vad kallar man det, mitt inre.

Jag tror inte på att glömma det (och tror inte att det är vad folk menar).
Jag tror på att kunna det så väl att man inte tänker på det alls, att det blir som muskel minne (och att det är vad folk menar).

//Magnus

Lätt att fastna i dikotomier a la "svart eller vitt" -- "teoretisk eller ateoretisk" -- "sämre eller bättre"
Det handlar som jag ser det, om jag får upprepa mig, om vem man är eller hur man är som person....

It takes all sorts to make a world...

Absolut. Det är andemeningen av att "glömma" - att man inte tänker på det man lärt sig.

Bra att du tappat intresset för att impa på folk med dina verktyg! Jag måste erkänna att jag lider av ett annat problem som kanske är närbesläktat; jag älskar att träna teknik och att spela fort, men så fort folk lyssnar så blir det jobbigt. Jag tror det handlar om att jag fattar att det kan upplevas som "show off".