Om ditt fokus ligger på teorin när du spelar, dvs du spelar med hjärnan, så kan det potentiellt bli så att du "glömmer bort" att tänka på hur det egentligen låter.

Du kanske glömmer att svänget, samspelet, soundet, artikulationen, dynamiken osv. också kräver sitt fokus.

Jag minns när jag gick på musikhögskolan och hade övat skalor mm. 24/7 i x antal år och sedan kom i kontakt med fri improvisation. Vilken befrielse! Slippa jamma med sin hjärna och istället spela med öronen (nej, the tone is NOT in your fingers ).

Tycker du att dina teoretiska kunskaper från Musikhögskolan har legat dig till last under utövandet av fri improvisation?

Det som jag tänker mig att ökade teorikunskaper kan ge mig är en bredare "palett" att hämta ideer från. Och lära mig om detta med ackord som sagt.

Beror ju mycket på kontext. Skulle vilja se någon utan teoretisk koll spela det som Per Nilsson spelar och improvisera över dom ackordföljderna.

Jag förstår precis, menade bara att som människor funkar och drivs vi av (ibland) väldigt olika saker. T ex fick Ron "Bumblefoot" Thal mig att börja tänka lite utanför boxen. Musiken börjar ca 25 min in i intervjun, 47 min in kommer en mer traditionell låt:

https://www.youtube.com/watch?v=vPDUBXmZzow

Det gick en bra dokumentär om Martin Hederos på svt där han nämnde (eller så var det Ebbot Lundberg som nämnde) att i början när han kom med i Soundtrack of our lives så kom han direkt från musikhögskolan och hade tankar och regler om vilka ackord som passade ihop och inte passade ihop. Det fick han erfara att dessa regler gällde inte alls i popmusiken de spelade. Bara ett exempel på hur teori kan ställa sig i vägen för musiken.

Jag såg inte dokumentären, men så kan man ju förstås se på saken.

Man kan också se det som att han saknade de för popmusiken mer specifika reglerna och trodde att han skulle kunna tillämpa sina för situationen ovidkommande regler.
Ungefär som att ha lärt sig fotbollsregler och tro att man har god användning för dem när man kommer med i ett handbollslag, vilket inte gick så bra.
När han sedan blev varse vad som gäller i handboll gick det bättre.
Sannolikt låg då inte den gamla fotbollsteorin honom i fatet, kanske hade han då t.o.m. glädje av att tidigare ha lärt sig hur man tillägnar sig ett nytt och främmande paradigm, dvs. det gick kanske snabbare att förstå det nya genom att se likheter och skillnader jämfört med det gamla.
Jag tror att inlärning kan fungera så.

Men vad vet jag.

Helt rätt. Per Nilssons improvisationer kräver bra teoretisk koll. För att ta ett annat exempel så skulle Black Sabbath inte ha gjort den musik de gjorde om de haft samma teoretiska koll som Per N.

Kan man verkligen säga så?
Jag hoppas (och tror) att de gjorde musiken så som de ville att den skulle låta.
Gör man det spelar ju vad man kan ingen roll.
Förutom gehör då, så att man kan återskapa det man hör inom sig.

Det är anledningen att jag pluggat musik och teori, att försöka få verktyg komma närmare det jag hör (och nej, helt fram kommer man nog aldrig och det är ju det roliga). Tänker man på det som någon som målar (inte väggar då) så är ju oddsen att de skall få fram bilderna de ser i huvudet (eller att återskapa verkligheten) noll om de inte vet hur man blandar färger för att få fram X nyans.

Hur som helst ett intressant ämne när de kan hållas på en vuxen nivå (vilket det inte kunde här förr).

//Magnus

Hm, undrar om det är speciellt många som verkligen tänker teori i någon större utsträckning under tiden man spelar med andra. möjligtvis som träning?

Förstås lite hypotetiskt från min sida, men jag inbillar mig att ju mer verktyg man får så blir man sugen på att använda dessa och kanske undviker det enkla och primitiva - sådant som ofta träffar i solar plexus (på ett skönt sätt). Om du lyssnar på akademiker som pratar använder de ofta ord som gemene man inte förstår och kan ta till sig. Budskapet når inte fram. Så kan det bli med musiker också när de vill visa upp allt de lärt sig istället för att gestalta enklare känslor som vill komma till uttyck - som kanske skulle varit ännu mer effektiva.

Angående bildkonst så målade min far alltid sina tavlor med penslar och färg som delar av en ensemble. Han började helt utan någon bild i huvudet och tillsammans med sina verktyg växte något fram allt efter som. Det slutade ofta med att han vände tavlan upp och ned. Sedan var den klar.

Intressant ämne som sagt och någon har sagt att man ska lära sig all teori för att sedan glömma den. Då kommer den fram naturligt i spelet. Det kan jag hålla med om.

Lätt att fastna i dikotomier a la "svart eller vitt" -- "teoretisk eller ateoretisk" -- "sämre eller bättre"
Det handlar som jag ser det, om jag får upprepa mig, om vem man är eller hur man är som person....

Under en period (inlärningsperioden) är det nog lätt att man vill använda sin kunskap, men man växer ur det rätt snabbt (iaf gjorde jag det).
Man måste ju rent av använda den för att lära sig använda den på rätt sätt.
Samma sak med teknik, efter att man verkligen satt den tappar man intresset för "komplicerat" eller "snabbt" och gör gärna låtar helt utan solon.
För mig personligen på nivån att jag snudd på blir irriterad av snabbt spel som saknar annat syfte än att visa att man kan (men gud vad jag gjort mig skyldig till det i mina dar).
Alltså sånt som instagram och youtube är överfullt med. Teknik spel med kåt geting ljud och usel intonering .

Intressant koncept av din far.
Jag strävar helt åt andra hållet, ser jag ingen bild i huvudet i så förblir det tyst, då lägger jag grejerna åt sidan.
Annars är jag personligen rädd att fingrarna skapar istället för... ja, vad kallar man det, mitt inre.

Jag tror inte på att glömma det (och tror inte att det är vad folk menar).
Jag tror på att kunna det så väl att man inte tänker på det alls, att det blir som muskel minne (och att det är vad folk menar).

//Magnus

Nej, teori handlar inte alls om att kunna sätta namn på saker man gör på annat sätt än att hjälpa ens gehör (men då kan det lika gärna heta banan eller lastbil).
Gehör är identifiering, och utvecklas av man att antingen få ett namn eller en inre visualisering av det. Däremot att kunna sätta namn på vad andra gör så att man själv kan göra samma sak.

Teori är i mina ögon 4 saker.
1. En idébank att ösa ur för att komma vidare i ett solo, en komposition osv. Och i samma andra, få upp öronen för saker man annars inte kommit i kontakt med, färgningar, ackordföljder, substitut, skalor osv man annars aldrig träffat på.
Typ vad Greene böckerna jag tipsade om gör, öppnar ögonen för nya klanger man troligen aldrig annars hade upptäckt. Man lär sig en ny grej teoretiskt, ett nytt ackord, en skala, ett användande av skalan eller nått och låter det sakta sjuka in i ens spel, sen tar man en ny.

2. Att omedelbart kunna spela med, eller lira solo över, i en ackordföljd man får på ett papper utan att behöva höra det först och utan att behöva prova sig fram (och utan att behöva hoppas att allt är i samma tonart så man kan spela Ami penta över allt ihop, vilket man ju tyvärr väldigt sällan kan).

3. Att omedelbart kunna identifiera vad andra spelar så att man kan göra samma sak. Enkelt att göra på gehör om det är enkla rock/pop låtar. Klart svårare om det är mer komplex musik om man inte har namn på sakerna.

4. Det andra är kommunikation, att kunna förmedla saker till med musiker. Att kunna säga att det är exempelvis en II-V7-I i F# är klart enklare (och markant snabbare) än "först trycker jag här, 3 band, sen här, sen där osv".

Teori kan absolut vara hämmande om man tror att det är en lagbok.
Jag har också märkt att det (och notläsning) kan vara hämmande om man börjar där direkt. Alltså att öronen inte är med på resan.
Trådskaparen har spelat ett liv och är helt utan risk för att bli hämmad.

Allt det sagt, teori är vad man gör det.
En lagbok eller en karta för att komma fram snabbare eller för att kunna visa medmusiker vägen.

//Magnus

Det gör det visst, det. Jag tycker att du blandar ihop musikteori med vissa specifika användningsområden av musikteori.

Ordet ”teori” betyder i grunden ett system för att beskriva, förstå och förklara något. Musikteori är alltså läran om hur musik är uppbyggd och fungerar — harmonik, melodik, rytm, skalor, tonarter, notation och så vidare.

Det du beskriver handlar snarare om vad man kan använda musikteori till:

kommunikation mellan musiker,
analys,
snabbare identifiering,
improvisation,
idéutveckling osv.

Allt det är helt rimliga användningsområden, men det är inte själva definitionen av musikteori.

Därför blir det lite märkligt att säga att teori ”inte alls handlar om att kunna sätta namn på saker”. Att namnge och beskriva musikaliska strukturer är bokstavligen en del av teorin. Annars skulle det bli väldigt svårt att analysera, förklara eller kommunicera musik överhuvudtaget.

Intressant diskussion!

Nu har Ted Greene-böckerna kommit, jag har bara hunnit att snabbskumma igenom dem lite. Vissa uppslag är lätt övermäktiga, men jag har som sagt fokus främst på att förstå tänket än att lära mig 5000 ackord utantill... Om jag däremot har tagit till mig teori så att jag kan spela 5000 ackord så är det bra!



I nederkanten av bilden på vänstersidan är det ett gäng ackord med en lite märklig benämning, A9 med genomskriven nia, nästan som ett q. Någon som vet vad jag ska tolka benämningen som?

Är det jämförbart med grammatik?

Har inte sett det förut men det verkar vara ett maj ackord. Så stor septima (7:a). Maj9 då. Men på en av läggningarna (tersen i basen) så finns inte 9:an med vilket är lite skumt.

Är det jämförbart med grammatik?

Intressant diskussion!

Nu har Ted Greene-böckerna kommit, jag har bara hunnit att snabbskumma igenom dem lite. Vissa uppslag är lätt övermäktiga, men jag har som sagt fokus främst på att förstå tänket än att lära mig 5000 ackord utantill... Om jag däremot har tagit till mig teori så att jag kan spela 5000 ackord så är det bra!



I nederkanten av bilden på vänstersidan är det ett gäng ackord med en lite märklig benämning, A9 med genomskriven nia, nästan som ett q. Någon som vet vad jag ska tolka benämningen som?

Intressant diskussion!

Nu har Ted Greene-böckerna kommit, jag har bara hunnit att snabbskumma igenom dem lite. Vissa uppslag är lätt övermäktiga, men jag har som sagt fokus främst på att förstå tänket än att lära mig 5000 ackord utantill... Om jag däremot har tagit till mig teori så att jag kan spela 5000 ackord så är det bra!



I nederkanten av bilden på vänstersidan är det ett gäng ackord med en lite märklig benämning, A9 med genomskriven nia, nästan som ett q. Någon som vet vad jag ska tolka benämningen som?

Det ackord jag provade blev ett Amaj9
Alltså i teorin A C# E G# B

Lite svår att se med så låg upplösning, har du en bättre bild

TACK för hjälpen alla! Amaj9, ok!

Vad gäller att man skulle bli sämre av att kunna teori beror nog på att en del ser det som grammatik, man MÅSTE spela på ett visst sätt, annars spelar man inte i rätt skala mm. Och det skulle ju vara förfärligt, eller hur?

Om man, som flera redan sagt ser det som en massa exempel på hur man kan spela så blir det en mycket trevligare tanke kring det hela.