Mer karaktär än perfekt byggda PRS t ex som alla känns likadana.

Det luktar inte vanilj som nya case gör.
De gamla gitarrer avger en lukt som är annorlunda som ej har upplevt med nyare.
Om det är träet eller plasten eller lacken eller vet jag ej, eller en kombionation av allt.
Öppnar man en tom case så luktar det ej så det är gitarren det kommer ifrån om jag inte är helt ute och cyklar.

Jag köpte för ett antal år sen ett nytt case från Thomann som luktade väldigt konstigt. Vädrade det på balkongen i flera veckor eller månader och försökte få bort lukten med ättika. Det blev lite bättre, men lukten satt i i alla år jag hade kvar den gitarren, ca 10 år.

Har varit en del fina Gibson LP ute beg i sommar och jag misstänker att priserna kommer gå ner. Testa att köp nån som faller dig i smaken utseendemässigt och som du kommer över till bra pris, dvs ligg på bevakning på blocket och förhandla till ett pris som du inte kommer förlora på Min enda grej är väl att undvika dom fula "annivarsery" 100 years eller vad det var med gräsliga les paul kluddet. Tänk även på att gitarren inte ska väga mer än typ 4.2 kg. (smaksak kanske men jag upplever att det påverkar ljudet negativt)
Känslan är märket och till viss del lacken.
Jag hittade ju en sliten goldtop som är en "vanlig" lp classic ( Jo skaffa en LP som har vanligt abr-1 stall, inte nashville, känns mer "äkta", vintage korrekt osv) Den goldtoppen är grym, lika bra som den RI jag haft och som de Greco och Burny jag har. Bästa vanliga LP dock.
13000, var det värt..

Men om känslan.. nånstans så är customshop mer "känsla", mest nått som sitter i huvudet för mig.
Även gamla Burny och Greco är mer känsla för mig, mest för att de är just till åren tänker jag mig, sitter i huvudet det med ;D

Kör på nått du får feeling för, du kan alltid sälja senare igen.
Jag har köpt o sålt så många genom åren att jag nu är "mätt". Har tre LP av olika märken som jag gillar , Greco, Burny + Gibson. tja en svart Orville customshop gjord i terada hade varit nice, mest för att de ser så grymma ut med sina breda diamantinlägg. Snyggaste LP custom huvudet.
En customshop RI60 hade också gillats.. tycker bara inte det är värt pengarna..
Men har ju en vit custom, en goldtop och en sunburst redan,
Den här tyckte jag ändå var läcker, om man gillar sunburst.
https://www.blocket.se/recommerce/forsale/item/25404421

Vem doftar mest autentiskt, har rätt vaniljton, en Gibson Les Paul eller en japansk kopia som också har nitro?

Vad är bäst, amerikansk bourbon eller japanska varianten?

Min gitarr stinker svett, cigarettrök, spya och öl.

Jävla bögtråd.

Vaniljdoften är från den polish dom använder, försvinner efter några år

frässkägg var bara i plywood-toppar, dvs 335 och dylika modeller

Tack för ditt informativa, inkluderande inlägg.
skriv gärna detta i säljesannonsen så småningom

Sorry.. glömde att detta inte är en seriös tråd..

Påminn Mike Leaf om det är du snäll.

Bl.a. Danelectro. Märket som snobbar kallar leksaker. Jimmy Page spelade på en sån leksak. Inför publik!
https://www.youtube.com/watch?v=r_GYd6aDCSU

På 60-talet var Holländska Egmondfabriken den största instrumenttillvekaren i Europa. Man krängde ut ca 2000 gitarrer i veckan med som mest 200 anställda.Allt gick senare i putten 1983

Nästan alla byggen var lågbudget som kostade mindre än en tiondel av vad den billigaste Gibson kostade. Här snackar vi leksaker. Tror aldrig jag sett någon seriös musiker spela på en Egmond-gitarr. Men nyligen läste jag att Paul McCartney använde en Egmond "Kansas" som en period strängades upp med 4 bassträngar. Och det gick ju bra för honom.

Man behöver inte vara snobb för att kalla Danelectro leksak. Har man spelat på en så vet man.

De var inga bra instrument, de var skräpgitarrer. Med oprecis intonering var de begränsade och funkade bäst till slidespel och öppen stämning. De kvalar in under begreppet postordergitarrer, vilket de även i bokstavlig mening var.

Den refererade videon framhåller ”zero fret” som en fördel men de hade inte zero frets, de hade översadel av aluminium och en gemensam stallsadel av trä. Modellerna med nollband kom först för 10 år sedan.

Att spela på en inför publik och att göra affär av det ser jag mest som en kul gimmick eller ploj (”Kolla, jag kan spela på en Danelectro!”), förutom det speciella soundet.

Visst, lipstickmickarna ger förvisso ett väldigt coolt skitigt sound med sina bladmagneter i spolen (liksom hos Firebird, men singlecoil) men kroppen lämnar allt övrigt att önska; två masonitskivor fastlimmade och -skruvade på en tunn sarg som har maskeringstejp som dekoration är ingen seriös eller särskilt hållbar konstruktion och målgruppen torde ha varit väldigt unga nybörjare i garageband.

Jag har en Danelectro U2 från 1957. Den är svinbra och lipstickmickarna låter fantastiskt.