
NPD - DP261 DiMarzio PAF Master
Fixade ihop en HSS hardtail Strata för ett tag sedan. (Finns i sommarprojekt 2019-tråden.) I detta projekt blev det lite huvudbry med att hitta korrekt polspacing till stallmicken. Micken jag behövde skulle vara cream till färgen + ha en polspacing på 51 mm. Detta innebar DiMarzio och deras F-spaced variant. Efter lite velande; slog jag till på en PAF Master (DP261). Micken hade alla de rätta specifikationerna jag letade efter + Alnico IV-magnet. Detta gjorde mig lite osäker. Men jag tänkte: Jag testar! I värsta fall byter jag ut magneten till Alnico II själv.
I dagarna dök min beställda mick äntligen upp! Micken ifråga var en DiMarzio PAF Master -av stall modell. Vacker dubbel kräm och F-spaced. Stallmicken som swappades ur gitarren; var en Gibson 490T -som lät riktigt bra. Så här ser gitarren ut efter mickbytet:

Resultatet blev utseendemässigt riktigt lyckat. Det var precis denna look som jag ursprungligen gick för på gitarren. Ni som läst om denna gitarr i den andra tråden; vet att jag öste superlativ över hur bra 490T-micken lät i gitarren. De övriga SC-mickarna i gitarren är Fender CS '65. Elen i gitarren är custom; så att humbucker micken går genom 500K -och singlecoil mickarna går genom 250K. Kort: Det bästa ur båda världarna så att säga. Den mittersta tonkontrollen är för SC-mickarna -och den undre tonkontrollen är för HB-micken.
Förväntningar:
PAF Mastern var tvungen att spöa 490T:n. Utöver detta ville jag få ut ett twangigt Tele sound ur nedersta eggläget. Om man skall köra en DiMarzio mick tillsammans med Fender mickar; måste man "sno om"/byta plats på signalen och jorden. (Dvs: röd -till jord och grön till hot out.) Detta medför samtidigt att när man tappar HB-micken till SC; blir det den bakre spolen som snackar -istället för den främre vid vanlig koppling. Denna vassare/hårdare tonalitet; skulle tillsammans med singlecoil micken i mitten -ge soundet jag ville ha. Gitarren är i grundkonstruktion en hardtail -och ger därmed det akustiska Tele twanget. (Dvs; inga ursäkter för att detta inte skulle funka.)
Soundet:
Jag trodde nästan inte mina öron; när jag pluggade in gitarren efter mick bytet. Det är bara att lyfta på hatten åt DiMarzio här! Det är krämigt, det är varmt, det är jämnt: Det är PAF! Ovanpå detta har DiMarzio lyckats med bragden att addera en gnutta mer anslagsdynamik. Micken reagerar fantastiskt på anslaget! Givetvis i klassisk PAF-manér; ringer fler toner tillsammans harmoniskt ihop. Den extra anslagsdynamiken ger även micken lite extra attityd ala: Texas style. Skillnaden här är att denna extra attityd inte består av att det "extra susas" i topp registret: Utan att samtliga, separata strängar ges attityd -genom hur man man väljer att spela på strängarna. Och hur mycket -eller hur enkelt detta tillåts att ske i mickens karaktär; går att justera in ruskigt exakt med hjälp av mickens traditionella justerbara polhöjder. När man har uppnått sin personliga "halleluja" i mickens höjd -och pol justeringar: Är det bara och hålla i hatten och åka! Min personliga favoritsound i denna gitarr -ur HB -tapp; var helt klart att vrida på en kvart på tonkontrollen, (som poten förresten står vriden på bilden).
Det nedre egg läget motsvarade verkligen också förväntningarna. På gitarrens plektrumskydd har jag lagt extra tid på att få samtliga mickars -position exakt rätt i förhållande till gitarrens 25.5 tums mensur. Detta för att mickarna skall få de exakta förutsättningarna; att ge mina favorit sound ur varje läge. För stallmicken -var positionen ursprungligen designat för en PAF-mick (utgick ifrån Pålle). Men detta visade sig funka lika klockrent här! Den vassare sträng tonen ur den tappade stall micken gifte sig perfekt med den något varmare mitten micken genom 250K. Rena Tele Twang/lipstick Heaven! Sound är svårt att sätta ner på ord; men tänk Er Tele det vassare "grynet" -kombinerat med det nedersta egg läget på en bra Strata. På en vanlig Strata blir soundet lite nasalt och återhållsammare. Här är blir det mer "gryn" istället för nasalhet. Man kan givetvis göra allt detta krämigt med hjälp av båda tonkontrollerna. -Väldigt inspirerande!
Med detta är denna gitarr nu helt klar. Ser verkligen fram emot en riktigt test vid ett senare tillfälle av denna gitarr.
Slutnotis:
Man är aldrig fullärd. Jag är verkligen djupt imponerad över vad DiMarzio gjort i PAF Master micken! Jag trodde aldrig att det gick att få en Alnico IV -mick -att fungera detta sätt. Detta sätter ju lite eld under ens rumpa -att börja utforska mer i A4-träsket. Och jag kan även konstatera följande: De klipp som finns på Ex YouTube om denna mick: Ger INTE någon rättvis bild av vad denna mick verkligen gör! Det är ju nästan så att det är en helt annan mick jag har fått till min gitarr. All respekt för Paul Gilbert; men DiMarzio skulle verkligen behöva få ut ett klipp -när denna mick spelas ton rikare genom en riktigt, riktigt bra dynamiskt förstärkare. En annan sak är också säker: Detta är INTE min sista PAF Master mick! Nu är ju VÄLDIGT NYFIKEN på hur PAF Master neck -micken låter....?
- Gött så.
/ Jonken
