Det finns säkert möjlighet att använda olika programvaror (kalkylatorer) för att räkna ut effekten av att ändra i komponentvärden. Det kan dock vara bra, att fundera över hur olika kretsdelar samverkar.

Man kan begränsa frekvensområdet neråt, genom att använda en liten ingångskonding mot en gallerläcka, redan i första steget. Man får ett hum om var brytpunkten hamnar, genom att räkna ut perioden för detta RC-nät. Perioden är [R x C]. Om man exvis har en 1 µF ingångskonding och en följande gallerläcka på 1 MΩ, så är perioden (T) 1. Det ger att den frekvens där det börjar uppstå märkbar dämpning är 1 Hz, vilket kommer av att "brytpunktsfrekvensen" är 1 delat med T.

Detta är en rejäl förenkling av det hela, men duger för att ha ett "hum" om vad man gör. Vill man att frekvensen där transmissionen (genomsläppet) ska börja dala ska vara 100 Hz, så söker man en period (T) på 0,01. De kan man få med en konding på 0,01 µF och en gallerläcka på 1 MΩ.

Detta är ju ett väldigt enkelt högpassfilter. Vill man ha mer effektiv filtrering, så kan man bygga in samma "brytpunkt" på flera ställen i förstärkaren. Om man väljer kopplingskonding och gallerläcka i följande steg med samma baktanke, får man en starkare filterverkan. Har man en pentod med i förstärkarkedjan, kan man även lägga in detta i skärmgallermatningen. Man kan även välja katodkondingar med en storlek som börjar ge motkoppling runt aktuell frekvens, genom att räkna på perioden (T) i kombination med katodresistorn som man har i resp steg.

Högst personligen tycker jag att det är mindre lyckat/effektivt att hålla på med katodkondingarna (eller skärmgallerkondingar, om man använder pentoder). Rejäla avkopplingskondingar där, reducerar risken för glödbrum, och man kan få bättre precision genom att jobba med kopplingskondingar (på ingången och/eller mellan stegen) och tonstackar, eller in/urkopplingsbara filter mellan stegen. Men det är ju en åsikt...