Jag jobbar på en arbetsplats där man träffar väldigt mycket folk av alla de slag, har varit där i sex år och man har ju tänkt tanken att till slut kommer man att träffa "den där" som drar kniv eller lever rövare på nåt annat sätt. Sannolikheten ökar ju naturligtvis ju fler människor man träffar. Hittills har det varit lindriga incidenter, som halvbråkiga fyllskallar, snattare som blivit lite våldsamma osv, men idag hände en grej som jag tyckte var jävligt otäck på riktigt.

OBS, jag vill inte skriva i klartext var jag jobbar eller ens i vilken stad eftersom jag inte vill att denna tråd ska bli googlingsbar på det sättet, så ni som vet var och/eller med vad jag jobbar kan ju låta bli att nämna det.

Idag öppnade jag butiken ensam kl 10 och min nästa kollega skulle komma kl 12. Idag var dock en speciell dag eftersom min närmaste chef skulle ha ett möte med firmans VD, så de två beräknades anlända till butiken ca 10:30. Så sker också. Jag ser dem komma på en bits avstånd, och jag noterar att bakom dem går en kille som beter sig irrationellt, han är fladdrig i kroppen och stannar upp och böjer sig fram och frustar. Min chef och VD:n kommer in och hälsar, vi hinner byta några ord, jag sneglar på killen bakom dem hela tiden och sen går allt jävligt fort. Min chef och VD:n går inåt i butiken, och killen i butiken tittar plötsligt upp och springer vrålande efter och kastar sig över min chef, som ett vilddjur. Tumult uppstår givetvis och det bara yr prylar. Min chef har inte tummen mitt i handen så så fort han kunnat konstatera att killen inte har nåt i händerna (kniv eller pistol) så går han på offensiven och försöker dra killens jacka över hans huvud men misslyckas eftersom killen har en axelremsväska som tar emot. Ny aggressiv attack och varor längs en hel vägg samt väggfasta hyllor rivs ner. Min chef lyckas sen låsa killens armar och försöker bryta ner honom, VD:n gör en imponerande insats och rycker killens ben bakåt så han faller platt på mage. Precis då råkar en snickare på 90 kg komma in och han hjälper till att hålla killen platt på mage.

Under tiden har jag nu både ringt väktare och polis, väktaren kommer direkt och det blir handfängsel. Sen krävs det tre personer för att hålla ner killen tills polisen kommer. Polisen säger "hej... igen" till killen på golvet, och av samtalet framgår att det här är en kille med djupt psykiska besvär som hör röster och har gjort liknande grejer tidigare. Det är glasklart att han inte kände igen någon av oss och han visste inte exakt var han var eller varför han var där.

Det som skrämmer mig i detta är det helt oprovocerade grova våldet i händelsen. Min chef är tuff som fan och klarade sig med mjukdelsskador och hjärnskakning, hade det varit jag eller nån annan av kollegorna så hade det med stor sannolikhet gått åt helvete ordentligt, för den här killen var tveklöst ute efter att slå ihjäl nån. Det är en REN tillfällighet att jag inte var ensam när den här snubben kom förbi, och då hade jag verkligen varit helt ensam. Nu var vi tre på plats därför att de skulle ha sitt årliga möte, tack och lov.

Så vad fan gör jag nu? Jag brukar säga ibland att den dag vi blir utsatta för våld eller hot om våld på ett sätt av lite mer allvarlig karaktär, det är också min sista dag på den arbetsplatsen. Det kanske låter lite mesigt, och sannolikheten att det händer igen är ju så klart minimal. Visst... men sannolikheten att det alls skulle hända är ju exakt lika liten. Och hur kul tror ni det kommer kännas att öppna butiken ensam nästa gång det nu sker? Skulle varit i morgon, men jag ordnade så någon annan fick ta det.

Jag vet inte hur jag ska agera eller reagera. Just nu KÄNNS det som att jag aldrig vill gå tillbaka, men det är ju inte ett rationellt beslut. Vad skulle ni ha gjort?

Nån som har liknande erfarenheter? Har man några speciella rättigheter, har arbetsgivaren några skyldigheter?

Vad bra att tycks ha avlöpt på ett någorlunda bra sätt ändå. Läskiga grejor hur som helst!

Lite svårt att resonera djupare kring utan att ha hela storyn förstås. Resonemanget om att du tänkt dig att det skulle kunna hända en dag antyder att det finns nån sorts koppling till stället eller verksamheten. Samtidigt tycks ju detta vara en helt slumpmässig händelse som skulle kunnat inträffa i princip var som helst där den där snubben hade befunnit sig?

Arbetsgivaren har definitivt ett ansvar för skador, även psykiska, som inträffar under arbetstid - så du ska definitivt vända dig dit för att få stöd eller hjälp att på annat sätt få stöd. Traumatiska eller skräckfyllda händelser kan man definitivt behöva bearbeta, om inte annat för att kunna återvända till platsen/jobbet, precis som du säger. Sånt stöd ska arbetsgivaren kunna erbjuda, genom den egna organisationen eller kanske lämpligare via externa resurser.

Finns det någon mer konkret koppling mellan våld och arbetsuppgifterna/arbetsplatsen är det ansvaret naturligtvis ännu större vad gäller att förebygga händelser.

Mer konkret den närmaste tiden, se till att chefen ordnar så att du har sällskap hela arbetstiden de kommande dagarna, veckorna - till du känner dig tryggare. Sen kanske du steg för steg kan ta några kortare delpass själv, för att slutligen öppna själv. Det tillsammans med någon form av debriefing borde vara lämpligt tycker jag, dock utan att ha någon faktisk kunskap om sådana frågor.

Tack för svaret! Jo det gick ju utmärkt allting med tankte på omständigheterna, det måste man ju säga.

Det håller på att utarbetas ett nytt schema nu så att ingen ska behöva stå ensam under närmaste veckan. VD:n själv tog upp det till förslag. Så långt allt gott.

Sen måste jag nog förtydliga att det finns ingen specifik risk med eller hotbild mot just den här arbetsplatsen, det är ju en butik och det händer grejer i alla butiker där det rör sig mycket folk. Gå in på en H&M-butik i en galleria i en förort (bara för att ta ett exempel) och fråga dem; det händer otäcka prylar överallt där det finns ett konstant högt flöde av folk i rörelse. M.a.o hade det kunnat hända var som helst. Det som ökar risken (inte jämfört med andra butiker, utan mot andra typer av arbetsplatser) är att jag träffar så mycket random folk. Ett snabbt överslag med miniräknare; under mina sex år på samma ställe har jag hejat på minst 500 000 personer och haft längre konversationer med hälften av dem. Med några hundra av dem har man tänkt att "det där kommer inte att sluta bra", men oftast ser man inget mer av dem. Det var exakt så jag tänkte idag också. De empiriska studierna visar ju att det oftast GÅR bra.

Min svaghet i just det här speciella fallet är att jag framledes kommer att möta många fler människor med misstänksamhet. "Vill du döda mig eller vill du köpa nåt?", liksom. Hela tiden kolla över axeln. Och såg han inte lite skum ut den där killen som just gick förbi? Har svårt att se mig själv fungera optimalt och normalt i min yrkesroll just nu, och det är inte för att jag TROR att något ska hända utan för att jag är RÄDD att det ska göra det.

riktigt obehagligt.. Det första jag kommer att tänka på är att du behöver prata om detta med ngn som är expert på PTS, för det är väl det du känner just nu antar jag.

Otäckt att allt fler av dessa människor rör sig obehindrat och ofta omedicinerade mitt ibland oss i affären, på tåget eller i folksamlingen

Som sagt, sök snarast upp ngt proffs för att prata igenom detta, det är en absolut nödvändighet om du ska kunna repa dig hyfsat snabbt

Förstår dit obehag av/efter detta, se till att få prata med ett proffs.

Ensamarbete i offentliga miljöer eller liknande skall man inte göra.
Vi gör det inte heller i mitt jobb, och då räknar vi inte med att det är pga psykfall utan "Svensson" som blir aggressiva.


Varför detta händer är ett resultat av http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykiatrireformen
Man monterade ner psykvården och istället för att slussa ut de som satt inspärrade i 30år pga man va lite sinnessvag, öppna man dörren åt alla psykfall och slängde ut dom vind för våg.

Du kan trösta dig med att sannolikheten för att du skall råka ut för nåt liknande igen är väldigt liten.

Det som är mest obehagligt (i min uppfattning) i en sådan här situation är att man i Sverige knappt har rätt att skydda sig själv, sin familj och sin egendom.

Tur för dig att du inte bor här längre då, i detta avgrundsland!

Hmm, få se nu: Våldsmannen övermannades, väktare kom direkt, brottslingen omhändertagen av polisen på plats, ingen är anmäld för övervåld. Vad menar du?

Jag tycker att jag ganska ofta läser om oprovocerat våld, det finns flera sådana händelser bara i höst där någon dör pga av en galning. Det verkar inte ha något med din arbetsplats att göra utan kunde förmodligen ha hänt var som helst. Sådan här typ av våld är också svårt att förutse. Ett tips är att få prata med någon så att du får distans till det hela, att man skall bli utsatt för oprovocerat våld dagtid är sannolikt extremt liten, nästan obefintligt.

Hur man reagerar i en sådan våldssituation är förstås individuellt eftersom det blir ett ryggmärgsbeteende, man hinner helt enkelt inte tänka efter utan det bara smäller, jag hade nog smält på i självförsvar.. ungefär det som hände med din chef.

/Ulf

Att man inte fick skjuta honom på fläcken?

Ingen vet om förövaren har anmält Groths chef för övervåld.

Blekingefallet med mannen som sköt dåren som trakasserat hans familj är ett praktexempel på hur dåligt skyddade medborgare är gentemot brottslingar.

Det är väl ok att han anmäler chefen för övervåld om han tycker sig ha blivit utsatt för det. Han som angrep har väl också rättigheter?

Jaja, som vanligt, långskottsspekulationer och fullständigt irrelevanta associationer. Det är ganska troligt att Groths chef vet om han/hon är anmäld, vilket inte nämnts, och alltså inte relevant här.
Tappat bort foliehatten nu igen?

Nödvärnsrätten är ganska stark i Sverige. Man får inte använda oförsvarligt våld, men vem tycker att man ska kunna det? Är det Rödeby-incidenten du tänker på? Där klarade ju sig mannen ganska lindrigt undan, trots att hans handlande var oförsvarligt i nivå av våld som användes.

Åter till Groths situation och funderingar istället för sidospår, tycker jag.

Sidospår är ju Bojens specialitet, gärna sådana som utmynnar i tjafs. Naturligtvis användes inget övervåld mot den stackars gärningsmannen; han brottades ner och hölls på plats tills först väktare och sedan polis anlände.

Tack till Chronic och ett par till för stödet. Har blivit erbjuden samtalsstöd och vi får se var det (erbjudandet) leder. I morgon ska jag jobba igen.

Professionell hjälp är nog enda vägen här, de flesta behöver stöd och hjälp efter en sån traumatisk upplevelse, skulle det visa sig att du inte behöver hjälp så är det ändå bra att ett proffs får avgöra även det.
Ställa diagnos så att säga, som visar på vad för hjälp du behöver, om du behöver.
Och skulle det visa sig senare att du får en reaktion trots att det kanske inte visar sig nu så är ju kontakten upprättad.
Jag tror väl att din arbetsgivare har skyldighet att stötta dig i den här situationen, så börja där vet jag!

Du har rätt till och ska ha hjälp att komma tillbaka. Med största sannolikhet finns det t o m ett moment i företagets försäkring som betalar sådan hjälp.

Kris/stödjande samtal med chef alt utomstående person. Finns skyddsombud? Hot& våldpolicy? Kräv att ni utför riskanalys gällande hot o våld. Där går man igenom huruvida anställda känner till risker för hot och våld, ensamarbte, överfallslarm, utrymningsvägar, rutiner för krissamtal, var och vem
man ringer etc etc. Finns mycket info på Arbetsmiljöverkets hemsida.

Jag är tillbaka på jobbet idag och det går rätt bra, men man har ju ett par extra ögon i nacken och är allmänt mer misstänksam. Förmodligen upplevs jag mindre trevlig än vanligt eftersom jag håller mer distans och är lite på spänn. Men det GÅR bra. Dock är det lördag idag; mycket folk i rörelse och vi är två som jobbar. En vanlig vardagförmiddag är man helt ensam i den bemärkelsen att man både jobbar ensam och att det inte är mycket folk i rörelse alls. Så vi får se hur DET går.

Arbetsgivaren sköter sig bra; allt som nämns i tråden är på gång eller har redan skett. Det är förändringar på gång både i rutiner och "hårdvara" gällande vår omedelbara säkerhet.

Lär dig försvara dig själv. Då menar jag inte att du måste studera kampsport på högsta nivå under flera år, utan mer grundläggande självförsvar.
Det kommer givetvis inte att garantera att du aldrig råkar illa ut, men det kommer att ge dig en större trygghet och en känsla av att du åtminstone kan försvara dig och fly från en irrationell våldsverkare som i din historia. Det kan även ge dig den extra stake som kan behövas för att våga rädda någon annan ur samma situation.

Jodå, jag har tänkt på det faktiskt. Det är ju faktiskt bra av alla möjliga anledningar, precis som du skriver! Just nu känner jag tyvärr att jag är helt hjälplös rent fysiskt. Jag är 180 lång / ca 85 kg och har ganska bra grundfysik men är OTRÄNAD och har ingen aning om hur man kan/ska bete sig om det blir handgemäng.

På en tidigare arbetsplats var det ganska ruffigt och våld förekom då och då. Jag mottog flertalet dödshot och en kväll stängde polisen ner stället och jag fick låsa in kassan och annat iförd skottsäker väst. Det värsta var när jag blev misshandlad av 2 personer och fick tillbringa 4 dagar på akuten. Men efter två veckor var jag tillbaka och jobbade. Det viktigaste är att besegra obehaget och rädslan. Inte älta, tänka och tveka. Misshandeln skedde på herrtoaletten och fortsatte ut i en hall och in på damtoaletten, och jag har själv sett den på video. Men som sagt väl tillbaka gick jag helt enkelt ofta ensam ner i källaren där toaletterna var oftare än jag behövde pinka. Fast det tog emot och jag kände obehag så bara gick jag dit. Och obehaget försnann ganska fort. Man är mycket tuffare än vad man tror, och att bejaka rädslan och obehaget är att ge med sig. Just do it!

Tunnelbanan är en minst lika spännande arbetsplats.

Efter jag blivit misshandlad, rånad, bespottad, hotad av ungdomsgäng/narkomaner/fotbollssporters så ansåg företagsläkaren att jag var utbränd. "men ser inget skäl till sjukskrivning". Bara jobba vidare, jag fick offra mina 40 dagars sparad semester som vi skulle åka till asien för. Jag sökte sedan tjänstledigt 3 gånger för att få åka på semestern som vi planerat. Tredje gången fick flickvännen godkänt från sitt jobb, allt kvar klart för resan. Då sade mitt jobb nej.

Det är nu 10 år sedan, jag har velat sluta och flytta till landet varje dag sedan des. Men iu dagens samhälle har man ingen chans att bo på landet om man inte har kontakter eller tur. Så vi blir kvar i ett ett samhälle där de som orsakar våld premieras, och de som sköter sig får akta sig.

Trist att du blivit vittne till allt detta, men förhoppningsvis kommer du igenom det hela. Det tog 15 år för mig att komma över fyllgubben som ramlade bredvid mig och spräckte skallen och dog. Fast å andra sidan kan jag fortfarande höra den 13-åriga tjejens dödsskrik när hon låg under tågets hjul och försökte komma loss.

Tröst ätande är en hjälp, då man ska akta sig för alkohol.

Men du har väl också Europas sämsta arbetsgivare om jag inte har helt fel för mig.
Det i kombination med en politik som skyddar brottslingar mot hederligt folk är inte bra.
Det kan inte vara acceptabelt att du ska ha samma sorts upplevelser med dig hem från jobbet som en polares farsgubbe har från Vietnakriget.
Det du beskriver låter verkligen som en del av de saker han beskriver från kriget.

http://www.afaforsakring.se/Forsakringar/Arbetsskada/

http://www.afaforsakring.se/Forsakringa ... d-och-ran/

Glöm inte att anmäla till arbetsskadeföräkringen.
Om du får problem av detta kan du få ersättning.

Med lite perspektiv (som jag egentligen redan hade, men det var tillfälligt satt ur spel) inser jag ju att vår incident är väldigt liten jämfört med andras upplevelser. Att skriva första inlägget i tråden var nog i princip den terapi jag behövde för att kunna gå tillbaka till jobbet utan problem. Jag var med om en mycket värre grej för några år sedan där jag blev oprovocerat grovt misshandlad i mitt eget hem, och det satte betydligt värre spår där jag under flera månaders tid inte kunde sova ordentligt, gick ständigt upp på natten och tittade ut genom fönstren och "titthålet" i dörren för att kolla att ingen var där. Det var lite stökigare då också, gärningsmannen på +110 kg satt till slut grensle över mig och matade slag i ansiktet när mitt huvud låg stumt mot golvet och en bekant fick bort honom genom att slå honom i huvudet med en kastrull. Det skedde i rummet där jag sitter nu och under lång lång tid trodde jag inte att jag skulle kunna vara i här utan att tänka på vad som hände och vad som hade kunnat hända.

Händelsen i torsags triggade igång hela känslospektrat från den gamla händelsen, och det var nog därför jag initialt blev så pass uppriven som jag blev. Nu känns det helt jävla ok faktiskt. Jag reagerade onormalt TVÅ gånger igår, och det ena var när en kund välte nåt som skramlade rejält utanför mitt synfält. Det andra var när jag såg i ögonvrån att någon gick snabbt mot mig, och hjärnan signalerade "fara!" innan jag hann koppla att det faktiskt bara var någon som skulle fråga nåt.

Jag tackar alla som skrivit i tråden!

Det är skit i det moderna samhället där man när som helst kan råka ut för obalanserade människor. Att gå omkring att tro att allt är bra hela tiden går inte. För det kan smälla helt oprovocerat när som helst.

Ytterst beklagansvärt det du råkat ut för Groth. Men som rocky67 skrev ovan, anmäl till berörda instanser. Speciellt när det gäller arbetsplatsen. Då är man till viss del skyddad genom försäkringar etc.

Det verkar, tvärtemot Svenssons uppfattning, som att de som arbetar med att kartlägga dylika händelser snarare menar att det här blir mer och mer sällsynt i "det moderna samhället". Jag väljer att ta den bilden med mig, både för att jag vet att jag kommer att ha roligare om jag är mindre orolig men kanske också för att jag strävar efter att vara en glaset halvfullt-kille.

Det kan kanske också vara skönt att höra i sammanhanget för den nyligen utsatte att detta inte är så vanligt som medier kanske ibland kan ge sken av (förklaring i artikel nedan). Det kan också vara skönt att tänka att detta kommer vara ännu mer sällsynt i framtiden om rådande trend håller i sig. Som sagt; glaset halvfullt.

Källa:
http://mobil.dn.se/sthlm/allt-farre-dra ... olm/?brs=d

Det är ju oftast lokalt betingat , en enda individ med stora problem kan terrorisera ett helt kvarter eller köpcentrum, tar Du bort denne så försvinner problemet.

Så länge problemen som orsakas inte är tillräckliga för fängelsestraff eller tvångsvård kan dom fortsätta obehindrat under lång tid att hota och ställa till.