Prisa Gud.
Tacka vet jag gitarrister som gör underverk med små medel, och känsla.
Fast EVH är ju rätt fantastisk.

Skapligt träffsäkert.

Smak och stilar kommer ständigt att förändras, kanske tom gå i cykler.

Tycker dock det är lite skitnödigt att kalla en kille som spelar i tunnelbanan för Kim Kardashianmannen. Speciellt rolig var det inte heller.

Kåseriet säger mej ingenting, nähä har Jump ingen djuplodande text, verkligen?

Inom alla musiksorter har det alltid då och då förekommit nonsenstexter och man har alltid gjort en del låtar för att visa upp teknik, från opera till dragspel till synthsamplande.

Stör mej mer på journalisten, känns lite som en pubertal gymnasieuppsats.

Kul skrivet, men snubben verkar ju inte veta vidare mycket om vad han skriver om.
Lite som musikskribenter som tror att alla udda musik är Zappa influerat, det slutar och börjar där för att deras referensramar är stora som en tändsticksask.

Men vilka dåliga exempel han tog, van halen som en tekniskt snubbe som bara bläddrar, den har man inte hört förut.

Lite kul också att shred eller vad man nu skall kalla det, tekniskt drivet gitarrspel, är större nu än det någonsin varit i antal utövare. Att det säljs färre skivor är ju en rätt usel måttstock, det gör det i alla stilar.

/Magnus

Journalisten är bara avundsjuk, han vill kunna spela lika fort, men kan inte, och tar till jantelagen.

Kul skrivet!
Han visste absolut vad han skrev om. Sen var det faktiskt ett kåseri, riktat till en allmänhet. I det läget hade det varit ganska dumt att ta till mer avancerade/initierade exempel. Det fanns faktiskt inte särskilt mycket att kritisera i denna text. Som sagt - kul skrivet.

Jag som trodde att gitarrhjältar var inne på nytt... Känns det inte som att krönikan var skriven typ 1996?

Känns det inte som om krönikören var tvungen att leverera en artikel.

Jag tycker det var spot on. "Snabbast vinner" gäller inte längre. Till och med musikhögskoleungdomarna jag träffar koncentrerar sig mer på sväng och närvaro, än på teknisk briljans (å gud vad dom kan shredda, om dom lägger den sidan till...). Å andra sidan råder en ganska öppen attityd idag, så en Eddie vH-revival skulle säkert funka, bara det svänger....

Absolut är det så.
Det är mer shred där ute än det någonsin varit.


Killen verkar ha rört ihop "jag" med "vi" också?
Vilket fulsnygga är det han menar att vi blir tjusade av idag?
Mer tillrättalagd, melodyne/autotune/kvantiserad musik har liksom aldrig funnits i populärmusiken än det gör idag.
Mer eller mindre varenda minut på radio är sån "perfekt" musik.
Tekniskt felfri musik.
Så inom många grenar har skicklighet helt klart prioriterats ner, men inte för att de inte vill ha det utan för att de kan fixa det i datorn.

/Magnus

Har inte musikhögskoleungdomar alltid varit så? Att de bara är groove, sväng och mer groove som gäller?
Har varit så på alla skolor jag varit i alla år och bland i princip alla jag vet som gått där ända sen way back when har varit så. Jag har aldrig upplevt att shred varit prio där, hos många var det så när de kom dit, men det plockas aktiv av dem.

En sund dos av alla sidor och man är nog på rätt väg, tror jag.

Sen beror ju allt på vad man vill göra.
Vill man bli rockstjärna har "värsting på sitt instrument" aldrig varit hög prio, snarare tvärt om.

/Magnus

Så kanske skall det ändras till, gitarrhjältens dagar har aldrig varit?
Möjligen undantaget Hendrix.

/Magnus

hmmm... det fanns väl en tid (80-talet???) när gitarrister kom in på musikhögskolan för att dom var just snabbast, å om dom inte skärpte sig på vägen så var dom utan jobb efteråt... jag städade toaletter på tysklandsfärgorna 1985 och minns ett samtal med båtorkestern (som körde aktuella rockcovers för dansande båtpassagerare) om en ex-gitarrist där kontentan var: "jätteskicklig, men orutinerad", m.a.o. kan spela allt men svänger inte när det behövs. Det här var alltså ett gäng som kunde få 400 fulla resenärer att ha skoj under tre timmar, utan att lägga sig och utan att slåss -passagerarna asså... Den som tror det är enkelt kan prova... ....nästa gitarrist (som jag reste med, glömt namnet) satte fö aktuella solon som en smäck, så det va inte det...
Vad nu detta betyder-- men nåt tror jag...

Härligt att artikeln väcker lite upprörda känslor! Själv tycker jag att den var jätteroligt, och jag håller nog med. Den storslagna tekniken är passè, precis som allt annat storslaget inom rock'n'roll; frisyrer, arenor och förstärkarväggar.

Undrar lite vad ni menar med att shred aldrig varit större. Nog för att genren florerar på youtube, men hur bra går det för den ute i den stora världen, utanför Sundbyberg där jag bor? Bokas shreders till stora arenor? Kommer det tusentals fans till deras gigg? Har de horder med tonårstjejer som springer efter dem? Och vilka är det ni över huvud taget pratar om? Finns det några som helst nya stjärnor på denna ekvilibristiska himmel, eller är det bara samma gamla mökiga gubbar som står där idag som under 80-talet?

men asså: shred är ju jättestort (på youtube) bland alla som vill utmana sig själva och lyfta sig som gitarrister. Om du däremot lyssnar på radion, så hör du aldrig ett gitarrsolo (förutom på Rockklassiker). Det du hör om du hör en gitarr på radio är ett fräckt komp eller en klistrig räka, men aldrig ett ekvilibristsolo, inte ens på P2. Rätta mig om jag har fel.

Nej den väcker inga upprörda känslor, tvärtom, han slår in öppna dörrar och talar om sånt som alla vet.
Har författaren precis upptäckt att tiden inte står stilla och att allt förändras, känner han stort behov av att meddela läsarna denna sensationella upptäckt?

Hur intressant är det att kritisera en 30 år gammal låt, Jump?
Och det för att den innehåller gitarrsolon som inte är up to date, och dessutom har en icke intellektuell text.

Och mest av allt, hur intressant är det att göra sej lustig över en engelsk gatumusikers frisyr? Kim Kardashian-mannen, är journalisten 12 år?

Gäsp, nej det upprör mej inte det minsta. Vidhåller att journalisten är kraftigt skitnödig och saknar nåt att skriva om.

Och nej, jag är ingen hårdrocksfan eller Van Halen fan.

Jag har mer sensationellt material till denne skitnödige journalist att jobba med:
en riktigt lång serie kåserier om hur tungstepp, operett och kastratsång är helt ute.

Lady Gaga och Swedish House Mafia är väl som jag förstår det hyfsat stora namn för småttingarna idag. Och inte är det precis någon småskalighet som utmärker dessa? Hårdrocksgalor drar väl fortfarande både ung och gammal publik vad jag vet, och några yngre nya band kommer väl hela tiden till.
Den här typen av musik verkar inte vara mycket värre ute än t.ex country, blues eller soul. Men helt klart har det blivit så mycket fler subgrupper än det fanns 1984.

Om gatumusikanten har en "bandspelare" så är det ju möjligt...

Det beror ju på att den stora breda allmänheten i normalfall inte tilltalas eller imponeras av gitarrsolon , man lyssnar på sången och 'beatet' i låten. Gitarrsolon är nog en plåga för de flesta , eller åtminstone inte något som lyfter en låt. Tror man än mindre bryr sig VEM som gör det eller hur ev svårt det är. Det är nog ett krav att hålla det kort.

Bland de som gillar metal/rock etc är det såklart en annan femma. Finns en anledning att viss rock kallas just för 'radiorock'

Väldigt många lyssnar vill ju ha musik som inte stör upprör eller är 'skränigt' , det ska 'gå bra att äta till' som någon sa i skivbutiken för ett antal år sedan. Bakgrundsmusik behöver inte heller ha intressanta texter.

Följa trender är ju inget nytt , man gillar Lady Gaga för att alla andra gör det.

Kul, men känns rätt mycket som Piñata-journalistik. På med ögonbindeln och fram med slagträet. Har ni förresten hört talas om den här nya musikstilen som förväntas bli ekvilibristrockens död, Grunge tror jag att den heter...

Kan vi inte bara överlåta åt regering och riksdag att besluta vad som är god och påbjuden musik så slipper vi hålla på med trams som att ha tolerans för sådant vi inte gillar.

15 år innan dess var det punken som tog död på sagda musikstil/grupper

Fast rimligen finns det en herrans massa sätt att "utmana sig själv" och "lyfta sig som gitarrist" förutom att spela en väldans massa toner på väldans kort tid utan misstag... Tur är väl det!

Sen förvånas jag över den här bilden att "ny musik" bara skulle vara autotune och Pro Tools-produktioner för Radio Rix. Tycker man det har man tagit del av en ganska begränsad del av "ny musik" det senaste decenniet... Inte är det nån brist på frisk, ny, utmanade musik som pressar kreativa gränser (och det utan shred, såklart!).

Nåväl, roligt att kåseriet upprörde så många känslor här.

Jag tycker att artikeln är skriven med en stor dos ironi, och visst kan man hålla med om grundtanken;
Snabba shredders är lite som snabba sprinters inom idrotten, imponerande skickligt men fullständigt ointressant som musikalisk upplevelse.

I helgen spelade jag en av Philip Glass senaste plattor, där fanns en låt som bestod i att en musiker spelade samma ”runda” på en 6-7 toner om och om igen på en Hammond orgel (i ett tämligen lugnt tempo), men med små variationer på betoning och rytmik. Dvs låten förändrades sakta och nästan omärkligt under de 29 minuter den varade. Kan tillägga att jag fastnade i den låten rejält och hamnade nästan i trans. Oerhört fängslande, och då som fullständig motsats till en gitarrist som spottar ut miljoner toner i ett rasande tempo, det senare får absolut inte mig att hamna i trans…

Ingen har sagt att all ny musik är fixad, bara att det aldrig funnits så mycket sånt som det gör nu.
Och att extremt mycket av den musik som spelas mest på radio är just sån.
Till och med sån "äkta" musik som metal är ju så idag, fixad, trixar och tillrättalagd.

Att det finns annan musik vet ju alla, annan musik än main stream finns alltid, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Men just nu är den ganska liten i de måttstockar som används, skivförsäljning, syns i press och TV.
Dock lever den och frodas gott på nätet, precis som shred gör.

Så det är stor skillnad på "jag gillar det fulsnygga" och "vi gillar det fulsnygga".
Med tanke på att den musik som säljer bäst är fixad musik så är det uppenbart att den stora massan inte gör det.

Vad är det som får dig att tro att det upprörde någon.
Är du själv upprörd för att du skrev något i tråden?
Eller är det bara om man inte håller med nissen som man är upprörd?

/Magnus

Jag är helt med dig om att det finns massor av musiker som sätter tekniken före musiken, men att såga av det så kategoriskt känns udda. Charlie parker slutar ju inte vara musik på de ställe där det går undan, det känns ju som ett lite märkligt sätt att se på det.

Snabbt är ett uttryckssätt bland alla de andra, för mycket av det blir jobbigt.
Men så är det med alla uttryckssätt, för mycket av det blir jobbigt.

/Magnus

Jag är helt med dig om att det finns massor av musiker som sätter tekniken före musiken, men att såga av det så kategoriskt känns udda. Charlie parker slutar ju inte vara musik på de ställe där det går undan, det känns ju som ett lite märkligt sätt att se på det.

Snabbt är ett uttryckssätt bland alla de andra, för mycket av det blir jobbigt.
Men så är det med alla uttryckssätt, för mycket av det blir jobbigt.

/Magnus

Om man menar rent tekniskt, vad gäller möjligheten att processa, producera och justera, så stämmer det såklart eftersom de tekniska möjligheterna inte funnits tidigare. Det är klart att det därmed finns "mer" fixad musik än tidigare. Men det säger ju ingenting om ANDELEN musik som finns tillgänglig som är fixad och trixad. Andelen du hör på Radio Rix, eller andelen av tyngre metal, som är "fixad" är hög. Andelen av musik generellt, nja...inte om man med fix menar just autotune, programmerade trummor etc.
Det finns så mycket musik tillgänglig idag, mer än nånsin förut, så jag tycker inte att den fixade mainstreammusiken är något som är ivägen. Den må störa mig i klädaffärer eller om jag väljer fel kanal på radion, men annars är det inget problem.

Och om man menar att "press och TV" är relevanta måttstockar, så kanske det stämmer. Idag, förutom i just mainstreamkretsen, är andra måttstockar, andra marknadsföringskanaler och andra sätt att synas relevanta. Många av dem är lika tillgängliga för den som kommer ur "mainstream" som den som kommer från sovrummet.

Det finns en sorts slentrian, här och på andra ställen, att raljera över "den nya musiken är bara skräp". Det vänder jag mig mot. Dels glömmer man hur många "produkter" det fanns i såväl 60-, 70-, och 80-talets musik, som inte skrev låtar själva eller ens spelade på dem. Dels glömmer man hur mycket musik som finns tillgänglig som ligger utanför den rbeda fåran, produktionsmässigt och vad gäller kreativa uttryck. Mainstreammusiken må vara den mest synliga, men den är försvinnande liten i relation till all musik som idag finns tillgänglig, för oss alla på direkten på enklast möjliga sätt.

**saknar känsla**, **samma licks som på sjuttitalet**

Jag håller inte alls med. Jag tycker helt tvärtemot faktiskt. Att gitarrsolon, tekniskt svåra såna mer och mer börjar komma tillbaka. "Subkultur" javisst, men det är allt om man jämför med Pop, Rap och sånt som säljer mest.

Fler metalband shreddar faktiskt nuförtiden än vad de gjorde under 90-talet.

Sen får man väl kalla det subkultur om man vill. Men då jämför man ju med någonting som det inte bör jämföras med dvs musik som aldrig har varit på det sättet. Ska man jämföra så ska man ju göra det inom samma genre. På 80-talet så fanns det många "shredders", på 90-talet så kom det extremt få nya. Nuförtiden så kommer det många mer nya än vad det gjorde på 90-talet. Jag har inga siffror på det men det är så det känns för mig i alla fall.



Äsch då, även fast den jämförelsen är ett skämt så får jag nog ändå säga att jag tycker att Usain Bolt (världens snabbaste på kortdistanslöpning) är en av de mest underhållande idrottsmännen i världen. Så jag håller inte alls med där

Snabbt lir på musikinstrument är ju underbart. Det är lite kul att ingen klagar på Beethoven eller Paganini eller nån annan klassisk kompositör. Så fort det är ett "nytt" instrument som elgitarr så blir det helt plötsligt förbjudet att spela snabbt