I tre års tid har hon förpestat tillvaron för alla på jobbet, med sin gradvis ökande alkoholism. En vecka i månaden valde hon att stanna hemma och supa istället för att sköta sitt jobb, med följden att vi övriga kockar fick jobba dubbelt...

För ett dryg år sedan bekostade företaget rehabilitering och antabus, men strax före jul ifjol drack hon "igenom" antabusen! I våras fick jag (och alla andra) nog och i egenskap av köksmästare överlämnade jag en uppsägning pga arbetsbrist (jag valde det alternativet eftersom jag känt henne i många år och inte ville förstöra hennes liv).

Dagen före hennes uppsägningstid gick ut, klev facket in - facket hade varit knäpp tyst hela vägen! - och förhandlade med ägarna till restaurangen om 75% lönebidrag mot att hon fick en chans till. Ägarna sa okej - och körde därmed över mig. Jag gjorde klart för så väl facket som arbetsgivaren och personen i fråga, att om hon så mycket som kom för sent till jobbet så upphör alla avtal att gälla. Alla inblandade höll med. Nu var det slut på tjafset... trodde jag...

Igår morse ringde hon och jag hörde att hennes vanliga ursäkter var på gång, så jag sa till henne att det enda jag ville höra var sanningen och inget annat. Hon började gråta och sa att hon inte var nykter. Ny uppsägning - den här gånge pga personliga skäl specificerat som alkoholism.

Det har inte gått en månad sedan hon "fick tillbaka jobbet" och ändå trillar hon dit. Men nu har mitt "dåliga samvete" slagit till. Gjorde jag rätt? Var jag för hård? Fanns det något annat jag kunde ha gjort istället för att skicka hem henne?

Jag hoppas verkligen att stämningen på jobbet blir bättre nu...

Vad tycker ni Bojare? Hur stort tålamod ska man ha med alkoholister på en arbetsplats? Vi har en alkoholist till på jobbet, men han sköter sitt arbete prickfritt och är en j*vel på att jobba, så det går nog inte att dra alla över en kam!

<font color="green"><font size="1">If you can bend it you can mend it, if you can't mend it don't bend it - just make shure it's a Fender, Bender!</font id="size1"></font id="green">

Visst ska folk få chansen, framförallt ligger det på arbetsgivarens ansvar att erbjuda rehab tex..
Om facket varit tysta tills det blev dax för uppsägning.. tja visste dom om det innan(drogproblemen) så visste ju arbetsgivaren om det minst lika väl..
Dock så tycker jag du gjorde rätt.. hon har fått sin chans.

På jobbet ska det vara noll tolerans, och att ni accepterar att ni har en som jag förstår det drogpåverkad i tjänst borgar ju bara för att ni får samma problem igen.
Att acceptera det bara för att han är en jävel på att jobba är löjligt.
För eller senare händer det en olycka pga av drogpåverkan(på han själv eller att han skadar någon annan), och då är det ingen ursäkt längre att "han är en jävel på att jobba".

<font size="1">

// I never claimed that I could play guitar.. but I look like a RockStar //

http://www.myspace.com/attitudemusicalproject</font id="size1">

Njae, jag var nog lite oklar där. Den andra alkoholisten vi har är aldrig onykter på jobbet. Han dricker bara när han är ledig och aldrig när han jobbar. Han jobbar dessutom som diskare, så han har ingen framträdande roll. Däremot har han abstinens och svettas som en flodhäst! [:D]

Själva grejen är att man kan aldrig bry sig om vad folk gör på fritiden. Jag spelar gitarr, han dricker sprit. Ingen av oss sysslar med det på arbetstid! [;)]

<font color="green"><font size="1">If you can bend it you can mend it, if you can't mend it don't bend it - just make shure it's a Fender, Bender!</font id="size1"></font id="green">

Jag tycker absolut att ni gjorde rätt.
Alla har rätt till en chans, och ni gav henne flera.

Och precis som Burner säger så ska ni se upp med den andra killen också.
Jag har spelat i band med en alkoholist som också sköter sitt jobb, men jag har ju märkt hur han blir när han INTE får dricka, så antingen kommer ni att få problem med en påverkad person, eller en person med abstinens.

Edit: Ignorera halva inlägget, såg nu att du svarade.

Det här är väl essensen i problematiken. Det är inte ett val, det är en tvångsmässig sjukdom.

För företaget är naturligtvis frågan mer komplicerad, men som medmänniska bör man rimligen ställa sig frågan om en uppsägning innebär en större eller mindre chans att personen blir frisk.

Det har gått så långt att vi slutat planera något på mina lediga dagar, utifall hon skulle få för sig att börja dricka. Det gör mig till "medberoende" i en annan människas sjukdom och det är inte bra.

Jag har inget personligt ansvar för en annan människas missbruk, som jag ser det. Den enda som har det är den som lider av missbruket.

Men jag har trots allt känt henne i 30 år, så jag har inte velat vara den som håller i yxan, men nu blev måttet rågat. [B)]

Min hustru jobbar som Behandlingsassistent och hanterar dagligen personer med drogproblem av olika slag. Hon menar att en som "dricker igenom" Antabus är en seriös missbrukare. Det är bara en procent av alla alkoholister som klarar av att göra det.

<font color="green"><font size="1">If you can bend it you can mend it, if you can't mend it don't bend it - just make shure it's a Fender, Bender!</font id="size1"></font id="green">

I alla chefsutbildningar jag har genomlidit finns det bara en linje när det gäller missbruk - konsekvens! Visst ska man ge en chans, och kombinera det med hjälp till rehab o.s.v., men om missbrukaren bryter förtroendet är det bara att bryta banden. Erfarenheten (inte min, men "den samlade") visar att missbrukare är experter på ursäkter, och tar inte till sig allvaret förrän konsekvensen är ett faktum. T.ex. rekommenderas partner som hotar att lämna missbrukaren om missbruket inte upphör att verkligen göra det. Annars får det ingen effekt, och två liv förstörs, eftersom ingenting förbättras.

Jag tycker du har gjort rätt, möjligen skulle uppsägningen skett under rubrik redan första gången.

Jag har sett problemet på nära håll, och betraktat hur familjer splittrats. Givetvis en tragisk händelse, men åtminstone så har den övriga delen av familjen kommit på fötter igen och kunnat leva vidare.

Jag tror att missbrukaren måste inse att han/hon är på botten för att få kraft att ta sig ur det, och det sker inte om omgivningen är eftergiven och slätar över.

Alltid tråkigt att höra när människor har svårt med att styra sitt alkoholintag. Dessvärre är det väl så också att Du jobbar i en branch som är extra utsatt.
Vi har haft samma problem på min arbetsplats. Det är alltid svårt att veta när man som chef skall sätta punkt. Jag avundas Dig inte i det beslutet. På min arbetsplats har två fall av omplacering varit nödvändig men också lyckosam.

Under några år i slutet av 70-talet var jag aktiv dartspelare och hängde ofta på den krog där jag hade min "hemmabana" i Gbg. Jag började också att umgås med personalen och deltog ofta i deras "samkväm" dom ofta hade efter det att krogen stängt för kvällen/natten. Det flödade ganska friskt i det sällskapet kan jag intyga och många gånger undrade man hur dom mådde när dom kom till jobbet dan efter.

Jag tycker nog, hur som helst, att Du gjorde rätt. Efter så mycket backup av arbetsgivaren och ändå ingen bättring, så var det nog inte så mycket annat att göra.

Morgan

Jag har erfarenhet av att som arbetsgivare hantera liknande situationer.

Arbetsgivaren har ett stort ansvar för rehab osv, men man ska heller inte glömma att man har ett lika stort ansvar för övrig personal. Om en anställds missbruk leder till att andra drabbas av extraarbete, obehag eller rent av fara i arbetsmiljön har man ett minst lika stort ansvar mot dom.

Jag har erfarenhet av ett fall där en missbrukande medarbetare sades upp vilket blev början till en helomvändning. Sedan strax efter detta är den f.d. medarbetaren nykter och har nu varit så i nästan 10 år. Andra har det gått mindre bra för, tyvärr.

/Bilton
"Skjut inte upp till i morgon det du kan ge fan i redan i dag."

Fender.
Vet allt för väl vad du pratar om.
Mitt X vart alkis å pillertrillare.
I det står man dessvärre ännu närmare,å blir ännu mer medberoende.
Klarade mig sjäv,sent om sider,men jävlar för en personlig kostnad.
Kanske framför allt emotionellt.
Det enda jag själv missbrukat i mitt liv så e det näsdroppar[:)]

De andra här har delgett åsikter som till del inte går på djupet i min mening.
Sanningen e att den ende som kan hjälpa missbrukaren e missbrukaren själv å det existerar fanimig inget så slipat på ursäkter,lögner å förtal som en missbrukare.För egen del förstår jag inte med vildaste fantasi i världen hur de orkar-till grad att det nästan e imponerande.

Som ngn skrev en ggn,i samband med att de presenterar sig med namn kommer första lögnen för inte ens det kan man vara säker på att det är rätt.

Bästa råd jag kan ge är se till ditt eget omdöme och ditt eget intresse.
Skit totalt i vad missbrukaren säger,å vad gäller att falla till föga,att ha överseende med beteenden då de "erkänner" osv i alla dess varianter så är det lika jävla ointressant det med just för att du bara blir utsatt för teater tills dess missbrukaren själv inser att det e dags att sluta.De menar inte ett jävla ord av det de haspar ur sig i ånger i det läget.Det har absolut noll konsistens.

Sanningen e att du i kontakt med en missbrukare måste inse att det enda omdöme som är värt något är ditt eget.
I min mening finns det inget som heter alkoholism.
Det finns ett tillstånd vi kallar ångest som en del väljer att missbruka bort.

Oavsett.
Lyd ditt omdöme,å om ditt omdöme i köket säger att hon skall ut,så skall hon ut.
Inte för hennes skull.
Inte för företagets,utan för din skull.
De ansvarsområden du bär är det ditt samvete som bör styra.
Det kommer bara att bli värre,bara tro mig,tills den dagen hon drabbas av ngt som skrämmer henne nog för att på riktigt inse att hon kommer dö av det hon håller på med-å för en del hjälper inte ens det.
Empati e säkert jättebra,men på rätt sätt.Därför skall missbrukare behandlas av människor som kan hålla sig 100% objektiva,vilket du inte är/kan i detta fallet.
Detta är inte ditt problem,å just den biten e ngt jag anser att du skall göra klart för alla inblandade.

Återigen vill jag ifrågasätta begreppet "väljer", som jag inte tycker är en korrekt beskrivning. Att beskriva det som att en alkoholist "bara drabbas av samma vanliga ångest som alla vi andra", men gör ett eget och aktivt val att döva den med alkohol på det sätt som en alkoholist gör, det känns arrogant och okunnigt, elelr i vart fall väldigt förenklat.

/D

Well, ett missbruk börjar alltid med ett eller flera val. Man blir inte alkoholist över en natt, det tar tid att få upp ett ordentligt beroende, varav mestadelen av den tiden innehåller många tillfällen för personen att välja att INTE dricka.

Missbrukare väljer inte sin sjukdom, men de väljer vägen dit. Man får helt enkelt skylla sig själv om man blir missbrukare. Ingen tvingade någon att dricka från första början.

Inte det minsta.
Ångest i alla dess former anser jag är fullständigt omöjligt att gradera eller sätta värde till eftersom varje ångest situation kan vara unik å person/sitauation beroende.
Det en klarar knäcker en annan osv eftersom vi alla är beskaffade olika å livet har olika faser.

Insinuativt tar jag det iaf som att det vi generellt kallar alkoholister skulle ha ngn annan form av ångest än vem som helst kan drabbas av.?
Tror jag isf inte på en sekund.

I första rummet ser jag detta ur perspektivet som medberoende,för det är det jag en ggn var iaf.
Ngt jag hade MYCKET svårt för att ta till mig att jag var,men så är det.På sitt sätt än idag snart 5 år senare.

Anser heller inte missbrukare som karaktärslösa eller liknande(vilket jag vet att en del tyvärr gör).
Har med egna ögon sett när missbrukare försöker tända av,å det e inte snyggt.Hade knäckt mig med för att vara ärlig.

Men..självförvållat?
Definitivt.
Å vad vidare är så e de så egocentrerade i aktivt läge att de inte har begreppsfär att se hur de skadar andra,å den biten gör att jag föraktar deras beteende helhjärtat i aktivt läge.
Står inte i någons rätt att breda ut sig över andra som de de facto gör.
Bara se Fenders exempel ovan.?
Ledsen,men i min bok e det inte ok,å om inte annat bara ur det sociala perspektivet e det missbrukaren som felar.Breder ut sig.

Tom AA själva klarerar ju att "man tar sig ett återfall".
Säger väl allt.

Okunnig e möjligt jag är.
Levde i den relationen i 4 år.Påverkade mig såpass att jag gick igenom anhörig programet vid Nordhemskliniken här i Gbg(kan rekomenderas för ngn i liknande situation fö).Blev medlem i Alanon mm i hopp om att kunna hjälpa andra anhöriga i liknande situationer,för det är allt annat än enkelt.
Låter gärna andra bedöma mig där,å anser du det så är det möjligt.

Den största synd man kan göra är att tycka synd om en missbrukare...de måste inse sitt beroende och VERKLIGEN VILJA göra något för att komma till rätta med det...närstående är oftast de som inte ser (vill se) problemen och jag själv är nog tveksam ifall närstående är till någon riktig hjälp utan någon vägledning från expertis

[url="http://www.theboogiecats.com/"][/url]<font color="pink"><i>Rockabilly är inget annat än en tidig form av Rock'n Roll'"]</font id="pink">

En missbrukare ser sig ju inte själv som en missbrukare, så varför skulle de då vilja sluta (med ngt de inte håller på med)

En alkoholist väljer hellre flaskan än sina anhöriga, väljer flaskan framför barnen (alla som har barn förstår innebörden i detta val..)

Så tyvärr, det är nog bara hårda tag och kalla handen som gäller tills den missbrukande kommer till självinsikt, många gör ju trots allt det förr eller senare i livet



-----------------

The beat goes on and I´m so wrong

Du var inte för hård.
Jag som företagare hatar de svenska lagarna kring arbetsrätt och skydd. Självklart ska alla få EN chans men det har ju din kollega fått och dessutom brännt den.

Missbrukare har en jäkla förmåga att manipulera sin omgivning. De är dessutom väldigt duktiga på att lägga skulden på alla andra än sig själv.

Kör ett citat av Hunter S. Thompson; "You can turn your back on a man but NEVER on a drug". Det förklarar en hel del hur narkotika och alkohol påverkar personligheten på de som brukar den.

Min lillasyster dog till följd av missbruk endast 27 år gammal.
De gånger jag träffade så sög hon all energi ur mig så jag slutade att träffa henne. Nu känner jag att jag kanske skulle ha lagt ner mer tid på att "hjälpa" henne MEN som du skriver, det krävs professionell hjälp. Jag hade inte kunnat göra någon större skillnad och det vet min logiska hjärnhalva men den andra förstår ju inte det förstås. Det är en jobbig känsla ibland. Får se ifall jag kanske bearbetar detta genom att klistra ihop en bok av de tusentals sidor med nedskrivet material och teckningar hon lämnade efter sig. Ibland önskar man att man var en maskin och inget annat.

Enig.
Det är energivampyrer i ordets rätta bemärkelse.


Världen e ond.
Alla e emot dem.
Möjligt att de dricker,men isf dricker vi mkt mer.
Osv osv osv.

Vad som e sant...e att anhöriga skall förstå att göra en sak när det väl e dags.
Kliva åt sidan å låta folk som e yrkesmänniskor på området göra det de e bra på.
Claes,som mig veterligen fortfarande förestår Nordhem här i Gbg än idag trots dryg pensionsålder,betraktas som en av de främsta experterna på området i europa.Rent av i världen.
Mannen e extremt proffsig i sitt sätt att avancera detta,å jag vill tro att det den karl inte sett/hört...ja..ni hajar.
Nu låter jag som en profet(tycker jag själv),men anhörigprogramet e ngt av det vettigaste jag gjort för mig själv i mitt liv,å jag e normalt en snubbe som MILT sagt har vett att ta vara på mig själv.
Men..man skall heller inte vara mer karl än man kan erkänna när man har fel.
Efter det att jag kasta ut mitt X var den dominanta känslan vrede.
Vrede som eg hade sin upprinnelse i att jag var förbannad på mig själv för att det slog mig som ett ton tegel hur jag gått emot mina egna värderingar,mitt eget omdöme...för kärleks skull.
I takt med att jag gick igenom den utbildning anhörigprogramet utgör rann vreden av.Människorna som gör detta som arbete vill jag från botten av mitt hjärta ge en sån eloge att det bara finns inte.
De e i mina ögon värda all heder i världen.

Missbruk e en känslosjukdom.Oavsett art,å i detta fall råkar det handla om ngt som tyvärr e relativt vanligt...alkohol.
Men,det kan lika gärna vara spel,sex,mat,droger osv osv.
Självmedicinerad ångestbekämpning,vilket åxå e det som gör det så fruktansvärt farligt för ALLA drabbade.Även familjer,anhöriga,kollegor osv osv.
Omdöme.I kontrast till självförnekelse.

Skall mkt ärligt erkänna att det funnits tillfällen när jag undrat varför vår skapare försett människan med fri vilja.
Å..jag e ingen direkt troende man..

Sen...inget moln utan att man kan garva åt det.Iaf i efterhand.
Exet vaknar på fel sida.
Jag blir utskälld i FEM TIMMAR för att jag inte fällt ner ringen på skithuset.
I FEM TIMMAR.
[:D]
Troooooooor inte riktigt det handlade om ngn patetisk skithusring liksom...sorry..[:D]

Yup.
Jag e en av de män som "inte syns" i statistik mm.
En fullvuxen man på knappt 90 pannor som tagit att bli slagen blodig av en tös på 54kg.Hotad till livet mer ggr än jag orkar räkna.
Som fått mina bil-AR söndersparkade för att ngt patetiskt varit "fel" just den dagen.
Som kört Xet till akuten med akut alkoholpsykos(slutat andas osv),till PS med det samma...osv osv.
En av de män..som led i tysthet,för.."jag ville ju så väl",för "jag löser det här"....osv osv...
Som anhörig tolerar man fanimig allt...å lite till...för kärleks skull...

kunde skrivit mycket här.
man måste ha sjukdomsbegreppet klart för sig.
den missbrukande måste nå sin absoluta botten
för att förändring skall ske.vill inte den missbrukande
ha någon förändring själv kommer det inte heller att ske
någon förändring.


http://cruses.se/cab
http://cruses.se/cam

arbetsgivaREN har ju <u>mycket långtgående</u> skyldigheter att se till att rehabiliteringsprogram kommer igång. Arbetstagaren har också mkt långtgående skyldigheter att <u>rätta sig</u> efter det upprättade programmet. Gör man inte det finns plötsligt en god grund för uppsägning.

http://www.myspace.com/gudarsskymning

Kanske ett tänkvärt inlägg i debatten?
http://www.southparkstudios.com/episodes/103677/

Mycket bra skrivet i denna tråden! Det finns imponerande kunskap & insikt på detta forumet (för det mesta...)

Och till FenderBender; du har <i><b>inget </b> "] att ha dåligt samvete för. En missbrukare måste "sättas på plats" & ev. hot måste genomföras. De är mästare på manipulationer & lögner för att "få en chans till"...
Och ja, jag talar med egen erfarenhet i denna frågan...

= = = = = KEEP ON ROCKIN´ IN THE FREE WORLD = = = = =

Jo men man ska komma ihåg att den "absoluta botten" är väldigt personlig och behöver inte vara fara för livet, fast för en del räcker ju inte ens det.

Sen så ska man inte dömma ut tvångsvård även om det oftast inte leder till nykterhet så tycker jag att det är värt det p.g.a. de gånger det gör det.

Visste ni förresten att det är billigare att ha en tjackpundare i behandling än ute i samhället? De ställer till med så mycket skit...

pEr

Lite lustigt.
Jag å en annan av forumets medlemmar satt å snacka om den här posten över telefon igår kväll.
Mkt mkt tragiskt att det e så vanligt med erfarenheter i sammanhanget.

Nåja.
Det med LPT å LVM..ärligt sagt,jag e ambivalent där.(Vilker annars inte e ofta)
Som rent livuppehållande åtgärd-kanske.
Men,bortsett från det vette fan rent ut sagt.

Anvarsnämnder,ting osv i all ära,men som sagts tidigare i tråden,missbrukaren måste vilja å förstå själv.
Allt annat e i långa loppet bortkastat.

Jag e som en taskig bandspelare men det som slår mig så tungt e att det påverkar så många i missbrukarens närhet åxå.
Å det som e så trist e att alla de runt omkring lämnas att hantera det bäst de kan som oftast.De syns eller märks oftast väldigt lite.
Ngt som jag iaf tycker e så fel att det bara finns inte.
Helt i sin riktighet att man fokuserar på den som missbrukar iofs,men problemet stannar inte där.
Som sagt,det finns oftast en ganska stor klick människor runt omkring som åxå skulle behöva hjälp.
Om inte annat förses med kunskap för att kunna förstå.

Ta som FenderBender ovan.
Har man umgåtts med ngn i tre år så e det en självklarhet att man i ren empati om inte annat undrar å ifrågasätter sig själv.
Beslutet kan inte ha varit lätt.
Om inte..hade han knappast skapat den här posten.
Å..det finns massor av folk som står närmare ur det perspekivet än han-i alla respekt sagt.
Kontentan e att detta påverkar.
Många.