Jahapp, tar och kör en liten update tror jag... (och skriver av mig lite) Som vissa av er kanske kommer ihåg så behandlas ju min dotter med cytostatika och grejer sedan slutet utav juni.
Men iaf.
Hon (vi) har precis klarat av ännu en strapats. 6 veckors strålning typ... Så nu är det egentligen bara 4 behandlingar kvar utav denna vända (som förhoppningsvis blir den ända men det visar sig väl.)
Underligt vad man som förälder/familj anpassar sig till saker. Under hösten bodde vi i princip på sjukhuset. 4 dagar kur, 4 dagar hemma sedan oftast 8 dagar till på sjukhus pga biverkningar. Sedan några få dagar hemma igen innan det var dags för nästa kur. Och sen gick det runt igen. Helt galet... Vi hade ett tag ett eget morfinlager hemma.
Läkarna brukar påpeka att barn klara och får mycket tuffare kurer än vuxna. Biverkningarna är inte att leka med... 
Tja sen har hon gått igenom en operation där man tagit bort 10 cm vadben. Så det har varit/är en hel del rehabilitering, rullstolar, kryckor som lär fortsätta månader framöver.
Men hon kämpar verkligen... Som attans.
Men hur klarar man sig mentalt då egentligen. Tja det gör man ju inte riktigt förstås, samtidigt som man måste. Det är lite att bara bita ihop och sedan hitta tillfällen när man kan få utlopp för tankar och sånt.
Att däremot vara 12 och snart 13 med allt det innebär med utveckling, kompisar och (herrejösses) skolan är ju otroligt krävande men envisare unge får man nog leta efter haha. På något underligt sätt håller hon ihop.
Sen kan man ju ha ett långt utlägg om hur sköterskor sliter, läkare som inte har koll, stenåldershierarkier mellan avdelningarna på Astrids men dom gör verkligen sitt bästa. Dom är hårt belastade helt enkelt.
Så man som förälder måste hålla koll...
Avdelningen (barnonokologen) är en väldigt speciell plats. Väldigt mycket glädje och värme dygnet runt. Även om det oftast är clownförbud hos oss.
Däremot finns ju allvaret där hela tiden. Man vet ju att alla inte klara sig, samtidigt som det inte är något man pratar om. Några kurer tillbaka så kom jag på mig själv att läsa på skyltarna tille olika rummen. För att se ifall alla fanns kvar från gången innan. Sköterskorna (mestadels) är helt fantastiska. Det är verkligen dom som håller ihop det hela... Man träffar ju en hel del föräldrar. Vissa är pratasamma och andra inte. Helt beroende på vad man orkar. Sen en massa små barn som typ leker, sjunger och stojar(vädlgit upplyftande) medan ungdomarna stänger mer in sig på rummen... Tja i korta drag typ haha...
Så i det stora hela så rullar det ju på så sakteliga.
Näe nu ska jag gå och diska haha...
Slut på dravlet!
