Eller är det så att även människor från andra länder är lika fixerade vid död och dysterhet som vi? Jag formligen älskar mörk och sorgesam musik, Dan Andersson, John Holm, Sabbath och inte minst Lou Reed, hans "Magic and Loss" är ju fullkomligt fenomenal, en bättre beskrivning av sjukdom och död finns knappast. Lyssnar för närvarande mycket på Cohens senaste, ingen munter historia, men så himla bra.

Vi är ett kärvt folk. Var det inte Montesquieu som talade om klimatläran, dvs om man överlever i vårt hårda klimat så är man också en viss typ av personlighet?

/Ulf

Ja Magic and Loss är ett mästerverk. Finns nog dysterkvistar i de flesta länder, tror inte på att det är speciellt svenskt. Kanske nåt litet arv finns från viss folkmusik, men hur många unga svenskar har lyssnat på det.

Morrisey är ju engelsman och rätt dyster .

Johnny Thunders var inte nån ståuppare heller.

Det sägs ju att country är den musiksort som det sups mest till, genren har väl åtminstone tidvis varit helt dominerad av dystra sånger.

Dysterkvistar i alla länder förena er .

och vill ni lyssna på mer dyster musik kan jag rekommendera Richmond Fontaine-plattan "The Fitzgerald"

Den är fantastisk

Spelar bla i ett akustiskt band, ett urval (selektivt, visst) låtar ur vår repertoar;

En liten konstnär
En valsmelodi
Helgdagskväll vid timmerkojan
Minnet
En spelemans jordafärd
Maria
Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Den öde stranden
Din bäste vän
Nog står jag ut med livet
Sofias sång
Saker som hon gör

dystert så det förslår, men himla bra låtar allihop