... sedan mitt och min familjs tillvaro tog en snar vändning.

Jag hade en befattning som executive på ett internationellt konsultföretag och hade den 10 september nyss landat på JFK när telefonen ringde. Det var min far som meddelade att min hustru somnat vid ratten och voltat ner i en djup ravin. Hon var vid liv, men svårt skadad.

Jag försökte boka om min biljett för att komma hem och avbokade även ett möte kl 09:00 den 11 september i WTC, södra tornet. Men det fanns inga platser på något flyg hemåt förrän dagen efter. Så jag var tvungen att tillbringa natten i NYC.

Jag steg upp tidigt på morgonen den 11 september för att checka ut från mitt hotell i södra Brooklyn och bege mig till JFK så snabbt som möjligt om en öppning skulle finnas på ett tidigare flyg hem. När jag stod och checkade ut flög det första planet in i norra tornet. Kort därefter även det andra. I min "lilla värld" just där och då, var jag helt övertygad om att jag bevittnade jordens undergång.

Kaoset och tumultet som följde försenade min hemfärd två dagar. Ljuden och stanken från de kapsejsande tornen sitter fortfarande "fast" i mina öron och i min näsa. Väl hemkommen låg allt fokus på min hustru som kämpade sig igenom smärtorna från bilolyckan. Efter nästan en månad fick hon komma hem i rullstol. Kort därefter kollapsade jag. Då hade verkligheten hunnit ikapp mig.

Jag diagnostiserades med Posttraumatiskt Stressyndrom. Åren närmast händelsen var fruktansvärda. Jag förlorade mitt jobb, min fina inkomst och jag klarade inte av att jobba mer än halvtid. I efterhand är de fyra åren efter 11 september borta för mig. Som ett svart hål.

De sista två åren har jag klarat mig från depression i samband med 11 september. Så även i år, som det verkar. Idag lever jag på en lön som inte skulle få ett vårdbiträde att höja på ögonbrynen - men på något sätt är jag lycklig ändå. Pengar är inte allt.

Tio år... Känns som ett halvt liv...

Känns lite svårt att följa upp med ett svar på din berättelse men hursomhelst...

Det var en livsresa som man inte ens önskat sin värsta fiende.
Tappert att du delar med dig om dina erfarenheter och nedgångar!
Va skönt att läsa att du mår bättre idag!

Pratade nyligen med min bror om hur vi båda satt och tittade live på det på nyheter och
man inte fattade att det hade hänt. Känns verkligen inte som tio år sedan...

Tack, jag har ett "mantra" som följt mig genom svårigheterna: "Det som inte dödar en stärker en". Inte helt sant kanske, men det har varit ett halmstrå i de mörkaste stunderna.

idag är en viktig dag även i mitt liv. Inte för att jag har några personliga erfarenheter på plats i NYC den dagen. Jag hade iofs varit där ngn månad tidigare som så många gånger förr. September 2000 hade jag och min hustru varit i uppe i WCT, jag för andra och hon för första och enda gången, exakt 1 år innan det rasade. Det kändes därför lite extra när jag satt framför TVn på jobbet i Solna och såg hur tornen rasade ned i direktsändning. Jag hade och har en del goda vänner i NYC, alla bor på sydvästra Manhattan och jobbar i området. Det var oroliga timmar innan det stod klart att alla hade klarat sig fysiskt

Vår tanke var att vi skulle ha varit på plats idag, men vi sköt fram resan ett par veckor. Tänker dock denna gång besöka Ground Zero för första gången sedan 11 år, för att se den nyinvigda parken och hylla de dödade

Men idag går tankarna till mina amerikanska vänner, en av dem f.ö. född irakier och muslim. Tankarna går också till alla de goda krafter som finns i vår värld. Att vi faktiskt är människor, bröder och systrar. Oavsett födelseort och hudfärg. Det är individer som begår terroristattacker, ingenting annat. Glöm aldrig det

+1 000 000

Låt oss aldrig glömma.

never forget !

RIP alla som dog. Sjukt.

http://www.youtube.com/watch?v=r80dqOAl ... r_embedded