Jag är inte direkt jättesentimental. Flyttade från Frankrike -77 och har trivts i Sverige sen dess. Jag har inte längtat tillbaka mer än när vädret påminner oss lite för tydligt om att vi bor nära Nordpolen.

Men nu under sommaren skulle vi till Frankrike, familjen och jag... Underbar resa ner till Bretagne och atlantkusten.

När vi kom över till Norra Frankrike och siktade mot Mont St Michel, bestämde vi oss för att jag skulle visa min hemstad för fru o son. Sagt och gjort... Jag ställde om GPS:en i bilen till att peka mot den gata där mitt barndomshus finns, rue des rosiers "Rosenbuskarnasgata".

Det var mycket som hade byggts på runt staden, industrier och stora köpmarknader men ju mer man närmade sig de centrala delarna desto mer lik "förr i tiden" blev det... tills man kom till rue des rosiers!... Öde och tomt! Hela området hade tömts på folk. Alla gamla stenhus som byggdes på 20-30 talet åt arbetarfamiljerna var kvar men någon hade bestämt att dörrar och fönster skulle muras in i väntan på ? ja... det har jag inte hunnit ta reda på.

Det kändes på ett väldigt märkligt vis... Gick omkring i ett kvarter som var fyllt av liv och rörelser när man var barn och som nu väntade på ett avgörande, som någon dödsdömd som inte fått besked om när livet kommer att ta slut och som ändå känner dess kalla vindar omkring sig.

Mina minnen har ingen lyckats cementera än... Gatan var rosornas gatan oavsett om asfalten tar vid eller ej.
Jag har inte haft mycket till ryggsäck i mina dagar men visst undrar man varför tiden rör sig fortare ju längre utvecklingen går. Ens egna minnen och tankar behöver några ankarplatser. Sådana som inte tiden suddar snabbt utan sådana som får oss att se djupet och perspektivet på livet. Om allt blir nytt för fort blir inget gammalt skulle man kunna dumt säga... för gammalt är fint när det doftar sköna minnen... jag trodde i min ungdom att nytt och snabbt var häftigt men gammalt och slow är en större konst inser jag idag... Att kasta bort är enkelt... att förädla är annat.

"Slow"

mvh/Slowhand2
Peace - Love & LeftHanded Guitars

http://www.swedenblue.com
http://slow.blogg.se

Visst är det något visst med stället man växte upp på. Huset och markerna jag växte upp på säljs i dagarna och jag har gått runt och filmat och fotat för att spara som minne. Även till mina barn som ju lär fundera om 10 år . Hur såg det ut hos farmor.


R.T.

Tycker det låter som Blues!

Jag har bott i samma kommun i princip hela livet, mycket är rivet och man går/åker vilse ändå. Husen, internatskolan, skogen där man söp och smygrökte, kioskerna, affärerna, macken, brädgården, vägarna mm är borta , man känner inte igen sej

har alltid drömt om ett stenhus i Bretagne, kanske man kan köpa ett billigt nu?

ps
välkommen hem förresten....


tligen

ju äldre vi blir desto visare... Jag skulle ha en ny radio till landet nyligen och tittade på onoff.se efter lämpligt objekt. Upptäckte att det bara fanns plastmanicker i Startrek-design och kom plötsligt på att jag hade mormors gamla Shaub Lorentz i källaren. Toppskick, klädd i ljusgrönt läder och med UKW. Snyggare än så blir dom inte

Klart vi ska bevara det som är gammalt och snyggt

Jag hyrde förresten et stenhus i Le VAl Andre för några år sedan, kan det vara i närheten av din barndomsbygd tro? Fint var det i alla fall[:)]

-----------------

The beat goes on and I´m so wrong

Jag tillbringade en sommar i (tror jag) dina hemtrakter i mitten av 70-talet. Vi hyrde ett hus vid kusten i en by någonstans mellan St. Malo och Cancale tror jag det var. Vacker trakt och ett underbart Bretagne.

I början av semestern besökte hela vår familj (jag, syskon och föräldrar) det hus där vi växte upp. Ett kärt återseende och många minnen trots att mycket förändrats.

/Bilton
"Arbete främjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd!" -Martin Luther