Jag lider verkligen med dig. Eftersom jag sysslat med draghundar har mitt hundägande visserligen varit mer "kvantitativt". Jag har nog sagt adjö till 50-talet jyckar genom åren. Men en sak har jag lärt mig:
Det blir aldrig lätt att ta farväl, det spelar ingen roll hur många gånger man gör det. Man blir aldrig härdad...
Mest minns jag en Siberian Husky/Grönlandshund/Varg jag hade som hette Knut! Han var 17 1/2 år när jag "tvingades" avliva honom (han var fortfarande oförskämt pigg men jag hade inget val eftersom vi sålt gården och flyttade till lägenhet).
Vi fick inte ut honom ur hans bås i hundgården hur vi än stretade. Till slut gav jag upp och sa till "skarprättaren" att knäppa honom på plats. Då lufsade Knut fram till mig, la tassen i min hand och slickade mig i ansiktet. Sen gick han tillbaka till sin "tron" och satte sig med nosen pekande rakt uppåt. Stoltare hund har jag aldrig sett när han slutade sina dagar. Att han visste vad det handlade om råder inget tvivel.
Jag kände mig usel... [:(]

<font color="green"><font size="1">If you can bend it you can mend it, if you can't mend it don't bend it - just make shure it's a Fender, Bender!</font id="size1"></font id="green">