Antar att ni spenderat kvällen med att lyssna igenomTempest, så vad har ni kommit fram till i er (tvärvetenskapliga ) analys?

Några egna minnesanteckningar:

Tjatigt intill vanvett (tjatigast av alla titellåten Tempest, men helvete den är bara för lång, jag pallar fan inte mer ) Check

Evighetslånga låtar Check

Totalkvaddad röst, enligt de flesta total avsaknad av egentlig sångröst. Check

Med andra ord, en riktig Dylanskiva.

Men det är vansinnigt kul att lyssna på den, roligare Dylan än på länge. Massor av gitarrer men knappt något enda solo och jag gillar produktionen på nåt sätt, som Harry Brandelius med lite halvdistade gitarrer .

Efter en lyssning tycker jag det låter väldigt bra. 45 verser på titelspåret måste väl också vara något slags rekord? Som alltid håller texterna en litterär klass man sällan stöter på i musikaliska sammanhang och produktionen är föredömligt sparsmakad. Rösten är lite nedgången, men uttrycket är det inget fel på.

Dylan är och förblir en stor inspiration. Ett bra album. Igen

Men inget album slår Dylans julskiva

Jag tyckte att det var rätt trist. Modern times kändes svängig och fräsch, men det här föll inte mig på läppen. Tyckte att jag hört det förr, och det var inte höjdpunkterna som återanvändes.

haha, ett måste i juletid!

Dylan är 70+ och det får man ju ha i minnet här tycker jag. Dylan har haft en mängd olika uttryck genom åren och jag gillar den avskalade laidbackkänslan från de senaste årens album (började med Love& Theft 2001). Perfekt musik för en gammal stöt som jag när man softar vid öppna spisen en kulen höstkväll med en gammal rom i glaset

Inga spännande låtar, men det är ju inte målet inom
de valda trad-varianterna av folk rock å country. Jag gillar
att gubben liksom bara jobbar på. Lite som Woody Allen faktiskt,
ibland blir det bara bra, ibland strålande, ibland skit.
Synd att inte fler artister har denna frihet i dessa kalkylerade
och förbudgeterade tider.

Ok, det låter snabbinspelat det här men jag uppskattar
verkligen det här ospänniga och avslappnade bandet - härlig speldynamik!

Ja det verkar stämma, helt klart har Dylan sänkt sina egna krav på "perfekta melodier", kanske för att inte få skrivkramp. Ett kompetent band och lite textidéer får räcka. Och det gör det ju på sitt sätt, speciellt som han verkar vara på bra humör och lever sej in i låtarna ordentligt.