Detta är ett långt inlägg. Känns detta motigt: Hoppa över -eller skippa direkt till bilderna.


Kunde inte låta bli -att 'ropa hem' en begagnad gitarr från Börsen. Detta är faktiskt min första! Har aldrig ägt en LP Studio tidigare. Gitarren i fråga är en Gibson Les Paul Studio från 2010. Mitt öga fastnade för denna gitarr i dess vita kulör -med den extra svarta ebenholtz brädan. För mig påminner just denna nyans kombination väldigt mycket om den betydligt dyrare LP Custom. Snygg som F*N!

Givetvis var jag förberedd -på att gitarren måste byggas om ganska radikalt -om det skulle åkas på liknande varvtider som mina övriga Les Paul -gitarrer. Gitarren dök upp i fredags; och hamnade omgående på arbetsbänken. Efter att monterat isär hela instrumentet; blev det några kaffekoppar med tillhörande fundering; ifall gitarrens orginal hårdvara i krom skulle bytas ut mot guld eller nickel? Jag bestämde mig (efter några 'om' och 'men') -för att gå med nickel hårdvara. Gitarren behövde ALLT!

Lackmängden i gitarrens innerkammare var glädjande nog förvånansvärt tunn. Av erfarenhet vet jag att Gibson brukar vanligtvis spruta på ganska generöst på dessa. Jag nöjde mig därför endast med att kammar polera/tunna ur lacken i mickkamrarna -samt i switchkammaren. Detta för att ge gitarren lite extra klangegenskaper. Kropparna på dessa är ju weight reliaf:ade/kamrade. Den klassiska E-ton gaffeln på 440 Hz användes -för bekräftelse.

Bandstavarna och brädan på gitarren var i mycket bra skick. Det behövdes endast en polering + lätt rengöring av dessa.

Deluxe stämskruvarna som satt på instrumentet; var väldigt bra och i gott skick. Men eftersom målbilden var att detta instrument skulle lira på Historic Reissue/Customshop -nivåer; dög det inte med höga stolphöjder. Efter att ha rengjort stämskruvhålen (och här hade Gibson förövrigt lämnat mycket mer lack + poleringsrester); monterades nya pressbussningar av konverteringsformat på. Ett set GOTOH SD90 -med tillhörande C-A-R-D distanser skruvades fast.

Gibsons orginalbussningar 0.875" (22.22 mm) för stränghållaren lyftes ur kroppen; och ersattes med längre 1.188" (+30.1 mm) -kvalitets bussningar i mässing från ABM.

Efter diverse åter böjning av komprimeringsskadade micksarger -samt pluggning och omborrning av några skruvhål för micksargsmonteringen på kroppen: Skruvades mickramarna provisoriskt på plats igen för att dessa skulle räta till sig.

Under tiden var det dags att ge sig på elen i instrumentet. All orginal PCB (skit) skulle bli handwired -med riktig braided wire. Och den korta 3-läges switchen som sitter standard i dessa skulle ersättas med full längds switchcraft switch -med tillhörande sänkmutter. Räddade båda 500K volympotarna från PCB:t; för att återanvända dessa som ton potar i nya elen. Orginal 250K tonpotarna i elen sparades till annat. Två nya 500K volym potar (som faktiskt mäter nära 500K) -montrades in. Jag valde denna gång att gå på 60's wiring -med nya Sprague Orange Drop .022 kondningar. Ett nytt Pure Tone utjack -med ny nickelförgylld platta monterades.

Mick sargerna fick sträcka på sig fastskruvade över natten. Nästa dag monterades det mickar: Gibson Burstbucker II i stallgropen och Gibson Classic 57' i halsgropen. Orginal mickarna: De krompletterade 498T och 490R hamnade i bra-å-ha -lådorna.

Nu är det mesta på gitarren i princip klart. Det väntas på att ett nytt ABM stall -samt en ny ABM stränghållare i mässing skall dyka upp från Tyskland. Även ett set Faber låsskruvar till stränghållaren från Gitarrdelar väntas in...


/ Jonken

Lustigt, tänkte just på Les Paul Studio igår strax innan jag skulle lägga mig. Vad coolt det vore att äntligen ha en äkta Gbson. En dag kanske.
Jag skulle inte byta nåt på den dock. Jag vet inte ens hur man gör. PCB skulle funka för mig, låter nog tillräckligt amerikanskt ändå.

En fråga om coil tap. Dom började med den skiten 2012. Påverkar det tonen jämfört med dom tidigare Studio som hade traditionell wiring?
I humbucker-läge alltså.

Det kan man inte svara på iom att träet i gitarren ha så stor påverkan. Den ena är killer och den andra är FGN och EPIPHONE nivå.

ABM och Faber tycker inte jag alls varit specielt bra. Inte dåliga men inte heller värt pengar. Däremot titan sadlar tycker jag fungerar satanistisk bra.
Och rostfria stolpar till ABR-1.

Men filtrerar gitarren redan dom frekvenser som kunde styras upp med bättre grejer så märks ingen skilland.
Däremot tyngre stämskruvar har fungerat för mig varje gång.

Och du testar bara genom att klämma fast tex ett capo på huvudet om trästycket vill ha ett tyngre huvud.

Enda skillnaden är väl egentligen att det är en 4-tåt; istället för en 2-tåt -kabel från micken. Jag upplever ingen skillnad mellan Ex en DiMarzio Super Distortion och en DiMarzio Dual Sound -i HB läge.


/ Jonken

Roligt med olika smaker. Tycker precis tvärt om. Har själv avvecklat mina titanium grejjer eftersom. Tycker titan är ett jävulskt överkursat hårdvara material. Absolut inte värt pengarna.
-Herregud... Man skäms ju fasen idag över att man en gång i tiden köpte 'hypen'; och betalade dyra pengar för titanium hårdvara. Idag vet man dock bättre.

Schallers 'GTM powered by GTS' -serie; har ju aluminium sadlar. Schallers orginal GTM-serie; med mässing sadlarna låter ju ljusår MYCKET bättre.

Gällande din capo -grej: Här blandar du ihop adderad massa (vikt) och material. Även om olika metall material har olika massa och vikt; har dessa olika material även en egen sonisk karaktäristik (hur material behandlar vibrationer och ljudvågor). Nackdelen med tyngre stämskruvar uppe på huvet -är inte bara mer neck dive; utan även att detta ökar pilbåge/svaj effekten i halsen. För en stabilare klangåtervinning och ton; vill man gärna gå åt motsatt håll istället: Satsa på mer på effektivare sonisk karaktäristik i materialet och mindre vikt.


/ Jonken

Jag blir lite confused när du skriver så här.


Jag följer mitt öra. Jag vet att mina tips inte fungerar för alla gitarrer.
Olika gitarrer kräver olika saker i hopp om att förbättra soundet.

Förstod du vad jag menade med en tyngre headstock?
Klart man får inte nödvändigtvis den exakta vikten mellan klusons och Grovers.

Men man ser en indikation.


Kanske jag har fel....
Men jag sitter inte och gissar.
Dessa saker som jag pratar om har jag testat om och om igen sedan snart 30 år tillbaka.

Jag undrar? är detta saker du testat eller kanske bara läst om ?
Inget fel alls i det!

Studio är en budget/snik modell.
Satsa på en Standard eller Traditional istället.
Köper du en Studio kommer du fortfarande sukta efter rnen ''riktig' LP
Du slipper också byta all hårdvara

Skulle nog duga åt mig. Duger ju åt David Rhodes. Jag har haft en Vintage V100 i 16 år nu och inte behövt byta hårdvara. Och den kostade 2 000 kronor och är kinesisk.
En amerikansk gitarr med amerikansk hårdvara håller nog i 116 år.
Helst skulle jag vilja ha en Custom, men såna pengar har jag inte.
Det är en svart Studio jag skulle vilja ha i så fall, tycker dom ser coola ut. Utan binding såklart.

https://www.youtube.com/watch?v=HcVZnRnnIHk
No Talking...Just Tones | Gibson Les Paul Studio Ebony

Så här kan en studio låta med rätt chaufför. Detta är en 1990 studio om jag minns rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=jP676zJ4nz8&t=84s

De efterlängtade hårdvara -paketen dök äntligen upp! Egentligen dök den ju redan i mitten av veckan; men jag varit på vägen. Bara hemma som hastigast en dag -innan det bär av igen. Extremt powered by morning coffee; masade jag mitt arsel till verkstan. (Vilket kändes extra tungt efter en lång promenad med hund.)

Bild ett är ytterligare ett exempel hur instrument tekniker ofta är helt väck i mössan! Jag har nämligen fått för mig strängar funkar bättre -om ball-endsen på strängarna ligger på ett visst sätt. Ni vet; det finns nog material bara under min keps -för en hel föreläsning...

När man beställer ett sånt härnt stall från ABM; levereras detta utan strängskåror i stallklackarna. Dessa är någonting man måste slipa själv. Och för att göra detta behöver man ett set stallfilar av samma grovlekar -som strängarna man använder. Att träffa exakt rätt med en strängfil; emot en hård förgylld metall yta: Är väldigt svårt. Och det finns ett trick -för att göra detta moment enklare. Oftast man man monterar ett nytt stall; tenderar man att även byta strängar samtidigt. De gamla strängarna alt de avkapade strängbitarna efter ett sträng byte; är bra verktyg -för förskåra stallklackarna. Man monterar bara på sitt nya stall -med de gamla strängarna; och stämmer upp instrumentet. Man placerar strängen exakt där man vill ha sin strängskåra -över stallsadeln. Man använder någonting lämpligt att knacka på strängen med. Ex: Handtaget av en större skruvmejsel -eller en liten hammare om man har en vanare hand.
Man använder INTE de spunna strängarna här! ENDAST de OSPUNNA strängarna; E, B och G. G-strängen som är den grövsta; används för att positionera/förknacka sträng skårorna även till D, A och låga E sadlarna. Det viktiga om man använder kapade strängbitar efter ett strängbyte: Är att hålla dessa i korrekt stränglinje över stallklackarna -när man knackar. Känner man sig ovan; är det bättre att offra de gamla uppstämda strängarna; och knacka med dessa. Efter en knackning är strängarna skadade: flatspottade, ovala -eller värre. De ser ej skadade ut för ögat; men de är de. När man förknackat alla sex strängskåror på detta sätt; har man perfekt positionerade skråror -för den efterföljande riktiga filningen med strängfilarna. På bild 1 är strängarna spända -utan att strängskåror i stallsadlarna knackats -eller filats än...

Bifogar lite utomhus bilder på den nu färdiga gitarren.


/ Jonken

Några fler bilder.

Absolut inge fel så. Man SKA följa det man själv gillar och föredrar. Detta oavsett hur mycket utomstående försöker få en att tycka samma som de själva gör.

Den största orsaker till varför variationerna i tycke och smak är så olika när det gäller stränginstrument; är faktiskt ofta så enkelt som: Strängar. Olika typer av strängar är ju en hel vetenskap. De är av olika material, tjocklekar och hantverk. När vi forskade i det här; med hur åsikterna kan vara så olika över exakt samma saker: I detta fall PAF-mickar: Kom vi fram till att detta faktiskt berodde mindre på hur olika preferenser folk hade; utan vilken typ av unik klangbild de matade sina PAF-mickar med. Nu äger jag inte rättigheterna till denna studie; och det var ett tag sedan detta gjordes. Men generellt skulle man kunna påstå så här: Tunnare strängar ger en tightare klangbild. De med dessa preferenser föredrog de flesta logiskt varmare lind-tal och svagare magneter. De som använde tjockare strängar; föredrog tightare och mer separerande magneter och mer dynamisk ton karaktär. (Tänk de två vanligaste magnet typerna i klassiska PAF-mickar här.)

Jag personligen har jobbat väldigt hårt och målmedvetet genom åren -att lära om mig från tjockare strängar till tunnare strängar. Detta för att detta i grund ger 'vänligare' peak/boom -samt headroom -värden för mixning av ett elgitarrsound. När jag bygger -eller ställer i ordning ett instrument till mig själv: Planerar jag redan från 'gå' för strängtypen och strängtjockleken jag använder.

Min favorit typ av sträng idag är en coatad sträng av klassisk nickeltyp. Rent soundmässigt föredrar jag den starkare klangen ur en hård stålsträng; typ: D'Addario NYXL. Men jag vill inte utsätta mina nickelbandstavar på mina fina instrument för en typ av sträng som äter upp bandstavar onaturligt fort. (Fick alltid tidigare de klassiska U-hålen i mina bandstvar för tidigt.) Idag baserar jag hela min klangbild på mer bandstavsförlåtande strängtyper; som: Elexir Nanoweb -eller Elixir Optiweb, -eller på GHS Boomers. Detta beroende på hur mycket extra diskant i klangen jag är ute efter.

Min favorit strängtjocklek var i många år 052 - 013 plainsteel strängar. Detta i bästa SRV-anda. Men som jag nämnde tidigare; har jag metodoskt jobbat mig ur detta. Idag kör jag strikt 009 - 042. Även vissa gitarrer i 008 - 038. Mina sjuor har tunna custom set med 009, 011, 016, 022, 032, 042, 052. Man kan nästan säga; att jag adderar mitt klangliga 'snap' (istället för stålsträngar) -med tunnare tjocklek med mina strängval. Men detta ställer även logiskt helt andra krav på hardware -för att det skall klinga ut som jag vill.

Från sträng -typ till hardware -typ:
Kör man med strängtyper med mycket hög klangbild: Är man inte beroende av att hardwaren på sitt instrument förstärker den ytterligare. Och logiskt därför kompletterar en snabbare klangkaraktär; som: Aluminium -eller titan bättre då. Detta håller ner de högre peak och boom effekterna från de 'hårigare' strängarna. Med tunnare nickellindade strängar; vill man gärna istället addera egenskaper som tjockare, hårdare strängar ger. Och detta får man med massivare hardware metaller; som mässing och stål. Mässing ger mer styrka, boom och peak. (Typ; mer ett sound som tjockare strängar ger.) Smitt stål ger jämnhet, sustain och snap. (Typ; mer ett tight sound som ett gammal Strata eller Tele har.)


/ Jonken

Yupp I agree. Och kan även tilläggas jag har absolut inte alltid rätt. Jag har fått flera gånger justera mina åsikter.
Men jag brukar tänka som så jag är inte ute efter att vinna argument.
Om jag vet mera efter att diskuterat med någon trots att jag haft fel så har jag iallafall vunnit.

Jag tror Studion kommer att blir supersnygg om den gulnar i framtiden.
Den är redan snygg.

Jag brukar köra på 008 strängar med 013 på G.
De flesta tycker inte alls om mina setups.
Det får nästa lite slide känsla över det hela, sett ur intonerings synpunkt.


Men de flesta 1970tals gitarrister som jag fastnat för har ju oftast spelat på 008.

Nu är det lagt ner lite seriös speltid på gitarren. En god bas för en rättvis slut utvärdering av denna Gibson Les Paul Studio 2010 -projekt.

För mig personligen är ett nytt instrument sällan med vad instrumentet 'är' och 'gör' -när erhåller detta. Processen börjar betydligt tidigare än så för mig. Reden vid inköps tillfället är den mer betydande faktorn: Vad instrumentet besitter för total grundpotential att bli när jag väl är färdig med det. Just i detta fall; var det flera unika saker i detta exemplar som tilltalade mig: De 'bättre' träbitarna i som användes 2010. weight relief konstruktionen i kroppen. Även färgkombinationen och utseendet var precis de som jag sökte efter.
När det gäller Gibson Les Pauls; består mitt stall främst av mer traditionella LP-gitarrer. Dvs ej kammrade kroppar. klangbilden ur samtliga dessa är den klassiska: Direkt och köttig. För ett tag sedan hade jag en djupare diskussion med studiomusiker över olika typer av akustisk tonkammar eko/repetering ur elektriska chambered instrument. (Låt oss för enkelhetensskull kalla detta fenomen för akustisk delay.) Hur vi oftast nöjer oss att klassa denna extra, fördröjda resonans -effekt som; tonal värme. Dock lyssnar man djupare på de riktiga experterna: Larry Carlton, Robben Ford, Billy Gibbons -som faktiskt utnyttjar denna egenskap mer i sina personliga sound: Blir det helt plötsligt väldigt intressant. För inte nog med att dessa herrar utnyttjar egenskapen: Alla dessa 3 herrar gör detta på helt olika sätt. När jag började fundera hur jag bäst skulle kunna utnyttja denna denna egenskap -på mitt eget sätt: Kom jag ganska snabbt fram till -att jag redan har verktygen för detta i mina semiakustiska 335:or. Men det finns en skäggig lirare ur dessa tre som lyckas dra ut en så speciell signatur ton ur sin lyra; som är helt unik. Missförstå mig gärna rätt här: Billy's sound sitter i Billy's fingrar; och mitt mål var inte att lägga ner en massa tid och pengar på att låta kung på ett halv hastigt ZZ Top cover gig. Istället ville jag använda denna extra klang eko -grej; för att göra det jag gör. Och oftast innebär detta i snabbare takter -än shuffle boogie -takterna som ZZ Top kör.

Och efter att ha forskat lite -genom att smiska lite extra på mina underbara 335:or; började en solid plan sakta med säkert ta form i min skalle:

-Ej en en full; utan en mindre, flerdelad weightrelief -konstruktion. (För snabbare, kortare reperterings effekt.)
-Ett aningen snabbare klangbild i de komplettrande träbitarna i övriga gitarr konstruktionen: Typ lönn och Ebenholtz.

Min plan var att mata ner strängklangen så effektivt som möjligt in i den kamrade kroppen. Och jag skulle behöva förstärka strängklangen i instrumentet -för att den skulle ha tillräcklig styrka när den väl nådde till ljudhålen. Och jag ville göra allt detta med mina tunna nickel strängar. In a nutshell: Det skulle vara en tightare akustisk sag effekt -istället för en grumlig headroom effekt. Detta för att denna extra klangeffekt inte bara skulle bli mudd när det gick undan lite mer.

En hel dag i repan -samt en halv dag i studio; tenderar ändå att ge en ganska trovärdig 'bottom line':
Fasen oxo. Man tror inte att det påverkar; men det gör det: Är man van med kantlist runt brädan så är man: Det tog faktlskt längre än väntat att spela in sig på gitarren. Det var det negativa. Efter detta var det bara ett härligt pärlband med positiva överrakningar. Att få till en bra balans av riktig akustisk värme och god akustisk tighthet ÄR fullt möjligt. Och det finns inte en skönare feedback rundgång -än på instrument med kammare. Det roliga på detta är att detta faktiskt är RIKTIGT vackert och kontrollbart (till skillnad från Ex en 335:a). Till och med gaffa tejpen kom fram för att göra T-märken i golvet -i de rätta vinklarna mot högtalarkonerna. Båda mickarna blev fullträffar för vad jag var ute efter i tonväg -och tone funktionerna i 60's elen var i det närmaste ett sublimt komplement. Mickarna är distantrika -på full patte. Vilket är glädjande om det skall lastas på mer överstyning. Dock blir båda mickarna direkt klassiskt PAF-varma med en liten adderaring ifrån tonkontrollerna. Givetvis ända ner till 'woman tone'. Som förövrigt görs lika effektivt antingen med tone rattran -eller med Wah Wah -pedalen. Den snabba klang/eko effekten på minner lite grand av en chorus effekt -när man hänger ackorden ordentligt. Att spela fler toner snabbare funkar alldeles utmärkt. Extra resonans effekten i detta blir en extra headroom -effekt. Ungefär som att detta låter som att man spelar volymmässigt högre än vad man gör. Ett annat bra sätt att beskriva detta är det låter mer 'storscen'live'. Alla vi har ju sett Gary Moore hålla sina lååååånga feedbackiga bends i all evighet live. Denna gitarr gör precis samma sak. Skillnaden; är att om man drar ner lite på överstyrningen (jämfört med gode Gary) -över går soundet till den tonalt vacka feedbacken jag nämnde tidigare. Sedan hade vi det här med Billy -tone.... Spot on! Skillnaden är att man gör detta med snäppet fetare strängar än herr Gibbons. De flesta som spelar fixar väl pinch harmonics. Men det brukar stanna där. Att göra som Billy; att nypa dessa på flera ställen på strängen; och att dessa tighta squeelz ändå är behagligt torra och varmt att lyssna på: är hela skillnaden. Många påstår att dessa saker endast kommer ur rätt förstärkare; har bevisligen inte upplevt när detta utövas fullt ut.

Summa sum:
Ett kul projekt. Ett projekt som gav mig 2 svar. Först: Ifall detta övehuvudtaget var möjligt? Det gav även mig en unik 'keeper' -med en väldigt specifik klangmässig/tonal karaktäristik. Folk nu som står i kö för att låna denna gitarr; får vänta ett tag till. -Cause 'Papa just got a brand new bad'...

Ett stort tack till alla Er som följt denna tråd.


/ Jonken