Jag har hållit på med musik i många år, alltid som amatörmusiker, tidvis i sådan omfattning att det genererat behövlig biinkomst. Detta hör ju iofs inte hit egentligen, utan bara för att beskriva min nivå!

Efter flera år av frånvaro från aktivt musicerande har jag åter börjat lira i lite olika konstellationer och kan märka en viss förändring i replokalen mot förr.
Förr brukade ett rep börja med lite snack om ditt och datt, stämning av instrument, följt av ett litet jam för att mjuka upp fingrarna, stämband och andra kroppsdelar!
Synergieffekten av jammandet var att det ibland föddes en låtidé, eller annan musikalisk ide, plus att man utvecklade en lyhördhet i orkestern, en förmåga att läsa av varandra. Det där att det krävdes bara ett ögonkast för att veta att det är sista rundan på ett solo eller att nu är låten slut efter rundan!
Givetvis var målet att repa låtarna till man kunde dom utan hjälp av papper. Låtpärm på scenen var förbjudet!

Nuförtiden är det nästan som en arbetsplats, jag slår på förstärkaren och stämmer gitarren, sen kommer frågan från den självutnämnde ledaren "vilken låt börjar vi med"? Troligen för att skapa en känsla av demokrati! Efter fattat beslut följs det av ett intensivt bläddrande i låtpärmen, följt av några korta direktiv från ledarfiguren, ofta i form av "vem räknar in".

Jag underskattar givetvis inte vikten av ordning och struktur i replokalen, att man ibland måste traggla för att få det rätt, men fan vad lätt man tappar spelglädjen när man inte har möjlighet att även leka med musik i ett jam!

Hänger inte det där ihop med att när man var yngre så hade man oceaner av tid? Och att replokalen var "kompisrummet" man hängde i med polarna? Those were the days...

Om syftet med de där banden i huvudsak är att dra in pengar så kanske bandledaren och några till betraktar det som en arbetsplats?

Om det däremot är hobbyband som man spelar i första hand för att det är kul och kanske generar en och annan spelning av egenintresse så låter det märkligt stelt. Men det kanske är som polytone skriver. Tiden blir mer dyrbar ju äldre man blir.
Men jag är nog lite som du. Jag ser ett värde i att "flamsa" lite socialt och jamma.

Så kan det säkert vara, men inte i mitt fall. Jag började spela i band rätt sent, jobbade själv heltid i industrin och så gjorde minns bandkollegor också.
Jag tror att det snarare beror på att det är andra tider nu och att folk tänker annorlunda och man spelar av andra orsaker.

Jag undrar vad det är för musik ni spelar? Är det originalmusik eller ett coverband? Är det ett coverband så känns det rimligt att hoppa över jamet och gå direkt på låtpärmen tycker jag. Är det däremot originalmusik så är ett jam guld för att hitta idéer till nytt material.

Nu senast var det ett äkta ”gubbaband” med covers på det vanliga tugget av creadens och Stones å lite blues.
Innan dess var der country-rock, också covers
Och innan dess ett band med bara eget material i singer song writer facket.

Men jag ser inget större sammanhang, kan ju vara så enkelt att med ökad ålder blir folk väldigt stiffa, livrädda att göra.
musikaliska misstag