Det finns säkert en uppsjö med trådar om PRS, men jag tycker att sökfunktionen är en aning begränsad här på vårt fina forum. Startar därför en ny tråd.

Jag ägde en PRS CE22 (amerikansk modell med gul quilt-top och skruvad hals) när jag var i tonåren, och det var en gitarr som jag tyckte mycket om. Hittade den på Hellstone Music på Götgatan och blev helt fast när jag provade den. Tyckte att spelkänslan var något annat än vad jag hade upplevt hos Fender, Gibson, Epiphone, Hagström m.m. Det var en lycklig historia så länge den varade. Jag sålde eller bytte säkert bort gitarren mot något annat som blev intressant i den där åldern när ens smak växlade hela tiden.

Har inte haft någon PRS sedan dess, men hittade härom veckan en Custom 22 (violin amber 10 top burst) från '04 som fick följa med hem. Och åter igen fick jag den där känslan: Vilket otroligt välbyggt instrument och vilken tilltalande spelkänsla. Jag har märkt att PRS är något som en del älskar och en del verkligen inte alls tycker om. För min del så känns dessa gitarrer som att de har sin grund i "möbelgitarrerna" på 70-talet, då man i min värld försökte optimera Gibson-soundet. En dynamisk gitarr som är levande med mycket sustain. Och det är det jag upplever att PRS har lyckats med i sina gitarrer.

Men då var det fortfarande det där huvudet som spökade.

PRS är ett intressant ämne. Jag avskydde dem först på grund av utseendet. Tänk en blå med flammig topp, gulddetaljer och fåglar i greppbräda brrrr....

De har väl lite annorlunda skallängd än Gibson?

De PRS jag testat har känts fantastiska att spela på. Fina halsar, välbalanserade byggen, bra ton osv. Men de där fåglarna på greppbrädan och huvudet går verkligen fetbort. Tror jag sett någon med Gold top och dotinlays som såg helt ok ut. Men då var det fortfarande det där huvudet som spökade.

Det kan väl knappast vara särskilt kostnadseffektivt att peta in de där fåglarna i alla greppbrädor?

Har en gammal core Mira, utan fåglar
Håller med om att PRS är fantastiskt välbyggda instrument, det finns massor av detaljer som är genomtänkta på ett helt annat sätt jämfört med andra kända Amerikanska gitarrer. Det är en 24 bands hals som efter noggrann intonation stämmer lika bra på 24:e som på 12:e, imponerande !, riktigt bra sustain, superexakt dubbelverkande dragstång som gör det enkelt att få och behålla halsen spikrak (ett måste för mig)
Den här har en lite rejälare regular halsprofil som jag föredrar framför ex. wide thin som jag hade på en McCarty.
Rak stränglinje genom övre sadeln, låsbara stämmisar med mässingstolpar, lätt som en fjäder(under 3 kilo).
Otroligt lättspelad, stabil, håller stämningen, lätt att serva och justera, tycker 25" skalan är bra.
Ta bara en sån liten detalj som att alla skruvar är betydligt längre än normalt, det går utmärkt att lossa plektrumskyddet utan att gängorna i träet ryker första gången.
Jag gillade inte originalmickarna som var lite för heta för min smak, bytte till mera old school ovaxade mickar från en Fransk tillverkare (Asyllum)
Den låter nu riktigt bra, har mycket användbart splitläge på mickarna, kort sagt väldigt användbar till mycket.
Nu till dilemmat : den har väldigt lite karaktär, nått som utmärker den ljudmässigt, nått som inspirerar till att spela på ett visst sätt.
Försökte med mickbytet få den att låta som en favorit SG som jag hade, det gör den inte.
Det slutar alltid med att efter ha använt den ett rep letar rätt på Telen eller P-90 Les Paulen.
Kanske är något psykologiskt som ligger och lurar.....

Upplever de som att de saknar den yttersta toppen! inte riktigt öppet! Å andra sidan finner jag att de flesta "nytillverkade" gitarrer lider av liknande problem, oavsett märke...det behövs något extra som "Rostat"...tänker det har med "mjukt trä" inte tillräckligt torkat att göra...blir inte den topp resonans som en finner i äldre instrument!

Med all respekt, denna teori tror jag inte på, man hörde detta mycket förr när det var mindre kunskap tillgänglig kring tonträ.
Det handlar mer om vilken typ av träbit man använder, hur den lackas (nitro/plast, tunnt tjockt) osv i så fall.
En del av de allra mest tondöda instrumenten jag testat är från 70-talet och de träbitarna borde väl torkat nu,
och det är bekräftat sen många år att man köpte lägre gradering av trä under längre perioder för att spara pengar.

Mina åsikter och erfarenheter gäller bara Gibson och Fender, PRS har jag ingen koll på alls då de ej intresserar mig av nån anledning.

Jag upplever med äldre modeller av gitarrer som man gillar att det finns ett "rassel" i grejjerna som man vant sig vid och som är viktigt för karaktären.
Tex att sätta andra stall och strängfästen som går att skruva fast bättre ger en tigtare ton och mindre rassel och det tycker jag försämrar och dödar lite karaktär.

Tigtare ton är inte det jag letar efter vid byte av hårdvara längre.

Jag upplever med äldre modeller av gitarrer som man gillar att det finns ett "rassel" i grejjerna som man vant sig vid och som är viktigt för karaktären.
Tex att sätta andra stall och strängfästen som går att skruva fast bättre ger en tigtare ton och mindre rassel och det tycker jag försämrar och dödar lite karaktär.

Tigtare ton är inte det jag letar efter vid byte av hårdvara längre.

Det finns säkert en uppsjö med trådar om PRS, men jag tycker att sökfunktionen är en aning begränsad här på vårt fina forum. Startar därför en ny tråd.

Vet inte om jag håller med, personligen allergisk mot saker som skorrar, fjärdrar som sjunger med m.m , det ska vara sp cleant som det går. Enligt mig.

Har en gammal core Mira, utan fåglar
Håller med om att PRS är fantastiskt välbyggda instrument, det finns massor av detaljer som är genomtänkta på ett helt annat sätt jämfört med andra kända Amerikanska gitarrer. Det är en 24 bands hals som efter noggrann intonation stämmer lika bra på 24:e som på 12:e, imponerande !, riktigt bra sustain, superexakt dubbelverkande dragstång som gör det enkelt att få och behålla halsen spikrak (ett måste för mig)
Den här har en lite rejälare regular halsprofil som jag föredrar framför ex. wide thin som jag hade på en McCarty.
Rak stränglinje genom övre sadeln, låsbara stämmisar med mässingstolpar, lätt som en fjäder(under 3 kilo).
Otroligt lättspelad, stabil, håller stämningen, lätt att serva och justera, tycker 25" skalan är bra.
Ta bara en sån liten detalj som att alla skruvar är betydligt längre än normalt, det går utmärkt att lossa plektrumskyddet utan att gängorna i träet ryker första gången.
Jag gillade inte originalmickarna som var lite för heta för min smak, bytte till mera old school ovaxade mickar från en Fransk tillverkare (Asyllum)
Den låter nu riktigt bra, har mycket användbart splitläge på mickarna, kort sagt väldigt användbar till mycket.
Nu till dilemmat : den har väldigt lite karaktär, nått som utmärker den ljudmässigt, nått som inspirerar till att spela på ett visst sätt.
Försökte med mickbytet få den att låta som en favorit SG som jag hade, det gör den inte.
Det slutar alltid med att efter ha använt den ett rep letar rätt på Telen eller P-90 Les Paulen.
Kanske är något psykologiskt som ligger och lurar.....

Den hade jag kunnat leva med! Jag får lite Aria Pro 2-vibbar. På ett positivt sätt!

Bättre du köper min Aria Pro II istället

och det är bekräftat sen många år att man köpte lägre gradering av trä under längre perioder för att spara pengar.

Vad innebär det? Trå som inte torkat färdigt? Trä som är fult? Trä som är osedvanligt tungt? Fel träslag eller någon annan egenskap som dödar ton?

Man har ju träffat på en del Fender från 70-talet som borde varit varje kiropraktors våta dröm. Eller de där Norlin-pållarna som hade sandwichar av tunnare trä och halsar med lönn i.