Att countrymusiken har fått ett otroligt uppsving i landet är värt att notera! Troligen den musikform som folk i dom bredare massorna av musiklyssnare har lättast att ta till sig i dagsläget!
Då musikformen är enkel, men ändå med en stark koppling till flingt gitarrspel mm så undrar jag:
Är det någon här som spelar Country? Om så, berätta gärna om erfarenheter och egenheter rörande musikformen.

Jag spelar inte country, men svarar ändå. Jag lyssnar egentligen inte på country heller, men är fascinerad av musikstilen. Kan nog inte bli mer amerikanskt. Otroligt många bra gitarrister, och lap steel låter riktigt gött. Musiken brukar passa bra i filmer och serier, road movies-stilen.
I ett av mina favoritspel (GTA San Andreas) så kan man lyssna på country i bilen, och det passar in så bra i de miljöerna (ute på vischan)


K-Rose has 15 songs. It plays classic country music that’s hosted by Mary-Beth Maybell and broadcasted from Bone County.

Asleep At The Wheel - The Letter That Johnny Walker Read
Conway Twitty and Loretta Lynn - Louisiana Woman, Mississippi Man
Ed Bruce - Mammas Don't Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys
Eddie Rabbitt - "I Love a Rainy Night"
Hank Williams - Hey Good Lookin'
Jerry Reed - Amos Moses
Juice Newton - Queen of Hearts
Merle Haggard - Always Wanting You
Mickey Gilley - Make the World Go Away
Patsy Cline - Three Cigarettes in an Ashtray
Statler Brothers - Bed of Rose's
Statler Brothers - New York City
The Desert Rose Band - One Step Forward
Whitey Shafer - All My Ex's Live in Texas
Willie Nelson - Crazy

Svärsonen är lite countryanstruken, och tipsade mig om Johnny Hiland, och den gubben är rätt knäckande...

Till exempel här: https://youtu.be/WcKGIf5F-lI?feature=shared

Det som jag tycker är något man som rockgitarrist kan plocka upp är detta att de använder fingrar och plektrum mixat, Hybrid picking. Det hade jag iofs sett Richard Thompson göra, och har försökt lära mig det i några år nu. Hilands spel är helt klart imponerande.

Vad jag förstår har de i stort sett ALLTID kompressor på.

Jag spelar country och har gjort det av och till i 30 år, men jag vet inte riktigt vad jag ska berätta
Håller just nu på med inspelning/produktion med ett countryband.

De gitarrister jag är mest influerad av inom genren är väl Pete Anderson (när han spelade med Dwight Yoakam) och Brent Mason, även t.ex James Burton, Roy Nichols, Albert Lee, Vince Gill och Richard Thompson
Det finns en del som sysslar med vad jag brukar kalla cirkuscountry, t.ex Hiland, delvis Danny Gatton m.fl., där det gäller att spela så snabbt och skickligt som möjligt. Kan vara kul, men kanske mest för andra gitarrister och för den som spelar.

Annars är det en genre där man till 100% servar låten och sångaren, och som bonus kan smyga in några coola licks om och när de passar Det hör ju liksom lite till genren med litet virtuositet och en gnutta humor, i låtar där det passar.

Brad Paisley är en som lyckas kombinera dessa element.

Jag spelar i ett band som spelar country. Men ja, det är ju ett rätt brett begrepp. Stilmässigt så är jag själv väldigt förtjust i Laur Joamets som tidigare var gitarrist till Sturgill Simpson. Här är ett smakprov på hans spel:

https://youtu.be/lK4UFSNGRdE?si=gRnrLZNeeI1m08-H

Brukar kallas för chicken pickin'.

Mina föräldrar gillade country och dansband. Så jag hatade höra på båda delarna. Så nej, country vill jag inte bara höra så kommer aldrig spela något ens i närheten av det.

Jag spelade country i många år, från 1986 till 2009, då jag fick sparken från bandet (först Moonshiners, sedan Jake & the Spitfires med nästan samma folk). White man’s blues, typ.
Bandet gjorde fyra CD med eget material och engelska texter, hade spelningar i hela Norden (utom Island), gjorde ett TV-program och var över på SXSW i Austin TX på 90-talet. Jag är tacksam för alla äventyr och lustigheter jag fått uppleva under turnéerna och spelningarna.

Jag är uppvuxen med tung rock (Sabbath, Purple, Zeppelin, Hendrix, Rory Gallagher osv.) och gillar att spela sånt, men även Charlie Parker och amerikansk westcoastmusik. Det var därför litet skämmigt i början när man skulle beskriva för folk att man spelade country, många okunniga förknippade den töntstämplade musikstilen uteslutande med dansbandsmusik och det var inget vi stod för; idiomet var definitivt ett helt annat, liksom attityden. Det handlade för vår del om honkytonk och rock’n’rollsmittad country med uttalad precision och tighta groove. Ibland nära jazz via western swing.

Det var kul att få till olika typer av shufflar; framåtlutade, bakåtlutade och s.k. gummishufflar där groovet liksom plastiskt kunde röra sig från mer eller mindre triolbaserat till mer eller mindre rakt åtton- eller sextondelsbaserat. Nyanser fram och tillbaks i samma låt. Kul när man tillsammans med bandkamraterna gled mellan dessa groove spontant och unisont. Det gällde att vara lyhörd och att ha en bra trummis, vilket vi alltid hade.

Sedan var det roligt att spela rejält gitarrbaserad musik som stundtals kunde vara ganska brutal och halsbrytande.

I början fanns i Sverige inte många andra countryband/musiker än Mats Rådberg & Rankarna, och Janne Lindgren på steel guitar och så vi, inte som vi kände till iallafall. De förra hade dock en helt annan attityd än vi och hade förstås hållit på länge. Mot slutet av 90-talet började det dyka upp andra band som spelade country i Sverige; vi stötte på dem på de allt vanligare festivalerna.
I Norge var det tidigt poppis med country, det var lätt att få välbetalda gig där. Festivalgigen var roliga; vi träffade bl.a. norska Hellbillies med intressante telecasterfantomen Lars-Håvard Haugen.

Vi inspirerades av samma folk som Lynxtrap nämner, plus Steve Earle, Marty Stuart och de gamla mästarna George Jones, Merle Haggard, Ray Price & Lefty Frizell. Dwight & Pete Anderson stod högt i kurs, vi spelade flera av Yoakams låtar.
Vår sångare levde livsstilen fullt ut, Stetsonhatt och allt, vi andra tyckte mest det var fånigt.

Det var en lärorik tid, det gällde vara lyhörd, på tårna, att förstå klanger, när durtoner var lämpliga och bluestoner olämpliga och vice versa. Och så gällde det att vara flink i fingrarna. Hos oss var det den andre gitarristen som var fenomenal, redan 1993 kunde han Brent Masons solon med Mavericks och Alan Jackson lekande lätt. Jag hade tur och lärde mig litet grand, genom osmos.

Varför fick du kicken efter så många år?

Hehe, ”I heard it before you asked…”

Jag fick aldrig veta det så jag undrar också. Det var nog sångaren som låg bakom men de andra gav inte heller någon förklaring. De gillade väl mig inte. Kanske växte vi ifrån varandra. Några månader senare hade bandet i princip upphört och fick inga gig.

Sångaren satte en ära i att sjunga absolut rent - som f.d. korgosse i Lunds domkyrka - och han gillade ffa. inte att jag inför gig påminde honom om att han faktiskt inte kunde sjunga rent om han fick aldrig så litet som en folköl i sig.
Jag var inte den ende i bandet som påpekade det men jag var den ende som inte var oumbärlig, efter att vi något år tidigare fått med en steelgitarrist (vilket vi längtat efter i många år, för att få det ”mer country”). Sättningen bas-trummor-2 gitarrer-steelguitarr-sångare med akustisk gitarr kändes kanske som en gitarrist för mycket i bandet. Det blev också färre medlemmar att dela på gaget, vilket var nog så viktigt för sångaren med den stora hatten.

En del som fått kicken från band och t om genom mail eller sms nu för tiden. Det är inte bara svenskar som är fega av sig helt klart. Ingen förklaring ens är riktigt uselt lågt. Visst finns det de som fått kicken av uppenbara skäl men oavsett, att inte ens våga säga det ansikte mot ansikte och våga stå för att man sparkar någon....ord är överflödiga.

Intressant story Marshall, tack för att du delar med dig av den.

Får erkänna att jag hade massa konstiga tankar om att country = hästjazz, tills jag av en slump fastnade framför en direktsänd countrygala.
Insåg då att det är en väldigt bred genre som sträcker från hästjazz till rätt tung musik.
Efter det lyssnade jag mycket på bl a Emmylou Harris när hon hade ett rockigt punkigt kompband, tror de hette Spyboys eller nåt.
Sjukt bra....

Åter till ämnet, jag fuskar lite med en o annan räka men kan inte säga att jag spelar country.
Däremot kan jag idag uppskatta att lyssna på viss countrymusik.

Mycket Charlie Christian i detta https://www.youtube.com/watch?v=7E7Aok7xMxc

Låter som han ville vara i hatten på flera sätt men att det gick ut över hans prestation.

Spyboy-bandet med Emmylou Harris var verkligen jättebra, med Buddy Miller på (Wandre) gitarr och AC30 och fantastiskt svängige Brady Blade på trummor. Mycket New Orleans-smittat sväng där.

Det var väl inte min tanke att lipa över att jag fick kicken, det var bara så det blev. Och via SMS, ja.

Många intresanta svar! Min egen resa med country är väl inte speciell på något sätt. När jag började spela lite mer på allvar så var det ju den tidens rock och pop som man var inne på som Bowie, Mott the Hople, Gallagher, Deep Purple och det tugget.
Men sen kom gitarrister som ibland spelade lite anorlunda, det lät enkelt och kul eller dösvårt och kul!
Såg något klipp med Albert Lee där han la ett solo på kompisen Nick Lowes platta där Albert gick igång med en konstig B-bender Telecaster!
Sen uppmärksammade man att även Stones ibland var mycket country, med Mick Taylors fina gitarrspel.
Så lite i smyg började man fila lite på olika country-bends som jag petade in i lite olika sammanhang! Detta var i band som spelade främst musik inspirerad av soul-musik, både cover och original. Men sen av olika anledningar la bandet ner och mitt spelande kom av sig, hade till viss del tröttnat efter åtskilliga uppstart av olika projekt som alla rann ut i vattnet.
Åren gick och det enda jag sysslade med innom musik var att spela in och mixa åt andra, men så dök en annons upp om att ett countryband letade gitarrist och jag nappade!
Kommer till ett tämligen rutinerat band med spikad repertoar, grabbar som kan genren väl, både i utförande som dess historia.
Kul att spela med folk som vet vad man vill och har en målsättning.
Men samtidigt för mig en utmaning i att låtarna är tämligen likartade i uppbyggnad, offta i samma tonart till och med. Så här gällde det att måla med subtil variation, dödsviktigt hur ackord spelas och var på gitarrens hals man spelar. Att bara ranga på är bara att glömma!
Repar man sen in ett 40-tal låtar så är det också ett problem att skilja många av låtarna från varandra!
Men det var en trevlig utmaning och intressant att kolla hur andra gitarrister tacklat problemet.

Nu kommer jag in på den mycket intressanta, lätt OT vändning tråden fick när det bland musiker ytterst stigmatiserade ämnet "att bli sparkad, allternativt att sparka" dök upp.
Jo då, efter ett halvårs repande fick jag ett sms med att dom inte villa ha med mig längre. Orsak som uppgavs var att dom inte ville ha med mig på grund av att jag på grund av sjukdom har svårt att stå upp längre stunder, vilket dom menade inte skulle funka live. Mitt gitarrspel hade dom inga inändningar över! Hur det var med den saken kan man alltid undra över, finns liksom ingen ide att spekulera annat än att man oavestt alltid är ersättningsbar!
Däremot är jag tacksam för att dom hade stake att skriva hur det låg till, i stället för att månad efter månad harva i ett dödfött projekt!

Tänker du på rockpile, dave edmunds "sweet little lisa"?

https://www.youtube.com/watch?v=ggfkVtzD4cg

Solot vid ca 2.20 och inte minst 3.20 Oj vad man försökte sig på det där solot. Fattade aldrig då att det var en b- bender inblandat utan slet i strängarna etc

och mer här
https://www.youtube.com/watch?v=h1Rx-zaBjow

Dyker upp en massa kändisar i den där studiofilmen, Phil Lynnot, Huey Lewis m fl

Javist är det! Dave Edemunds platta var det man jobbade med. Bandet "Rockpile" gav väl aldrig ut någon platta under eget namn vad jag vet.
Sen ska man väl inte bortse från Dire Straits betydelse med sin Sultan. Det djävla sus bland oss unga gitarrister som Mark Knopfler åsamkade är pyramidal! Och gubben spelade på en röd dansbandsgitarr utan Fuzz! Vad fan har hänt????

Nån skrev i tråden "CirkusCountry" om dom här savanterna som Johnny Hiland, mfl och där finns ju en koppling till modernare varianter av Metall där man sysslar med så kallad "shredding" där teknisk brillians och snabbhet är musikens huvudmål och mening. Begreppet "shredding" tillkom i bluegrass kretsar där främst banjospelare tyckte om att tävla i snabbhet! kul en stund, men tröttande i långa loppet.

Ja, Dire Straits måste ha varit en stor grej. Punken var väl stor då. Och så dyker de här upp

Jag kryper till korset och erkänner att det blir lite country, både spelar och lyssnar. I ett gäng är det en sångerska som snöat in på Carlene Carter, så det blir en del åt det hållet. Lyssningsmässigt kommer det mycket bra country rock, spänner över ett ganska brett område...

Åh ja, nostalgi! Lite country har det blitt trots allt.

Den här fastnade på rullband från radio ca 1977 (missade några sekunder från början naturligtvis) https://youtu.be/KrFr_HzXgp4?si=CxHtbWVUCMi-QKUQ
Bra ös i den! Var helt fascinerad av att de lirade så snabbt

Och den här vinylen hittade jag i en rea-back runt 1979, släpptes 1975 tror jag https://youtu.be/EmZxtQO6nq8?si=9wdseHYZJUG5l5Ti

Se'n så har ju t.ex. Little Feat haft en av bootsen i country så jag fick lite indoktrinering därifrån också https://youtu.be/xjftzljt3c0?si=WL0L2_YD7hg-g_9F

[quote="pudas"]Många intresanta svar! Min egen resa med country är väl inte speciell på något sätt. När jag började spela lite mer på allvar så var det ju den tidens rock och pop som man var inne på som Bowie, Mott the Hople, Gallagher, Deep Purple och det tugget.
Men sen kom gitarrister som ibland spelade lite anorlunda, det lät enkelt och kul eller dösvårt och kul!

Jag läste för längesen om, och det här är ur minnet, men jag tror det var engelska gitarrister, de som var gitarrhjältar då (Clapton, Jeff Beck) som åkte över till USA. De såg och hörde countrygitarrister och nån sa "det är lika bra vi åker hem igen"