Riktigt sömnpiller om man frågar mig.

Riktigt sömnpiller om man frågar mig.

En av dom svenska gitarrister som jag har störst respekt för är Kenny Håkansson! Alltid intressant, fantasifull och lyckas väva in sin ofta fuzzade elgitarr i dom mest omöjliga sammanhang!
En riktig pärla är "Till Cathrine" där hans fuzzade gitarr spelar i samklang med Sergio Cuevas harpa! Så vackert att änglarna gråter!

https://www.youtube.com/watch?v=LXPt2Nj ... yr1rDtoCEI

Väcker upp denna tråd igen för att hedra min stora inspirationskälla.
Idag kopplade jag in min MJT '50s relic Strata igenom en Moody Sounds 1968 GE Fuzz och in i en Boss Katana 50 med lite lätt drive och eko. Jisses så inspirerande det var att spela Kenny-prylar.
Just de där cello-liknande knorriga ljuden med lång sustain. Det är ljudet på andra Kebnekajse-plattan, samt på "Till Cathrine".
Är osäker på om Kennys Fuzz Face hade germanium- eller kiseltransistorer med det låter helt rätt med denna variant på germanium FF.
Har iofs fått väldigt bra resultat med den stora Dunlop Fuzz Face-pedalen som har kiseltransistorer också.

Är inte den fuzzen gjord av Tiny pedals ??

Ja "äras den som äras bör"
Jag harvade runt rätt djupt i Fuzz face träsket ett tag, har ägt flera dyra "top notch" boxar.
Tidig Analogman NKT275, Sunbender 1.5 (vilken jag anser är en Fuzz face) första serien Fulltone 69,Hartman, JAM osv.
Den pedal som har stannat under alla utflykter är den 68 GE fuzz som jag köpte för 900 kr !!
Den har nånting som jag fastnat för, låg gain men ett mellanregister som gör den behaglig och användbar.
Ett bevis på att bra grejer inte behöver kosta skjortan.

För att knyta tillbaks till Kenny kan jag reflektera att kenny själv spelat på allt mellan himmel och jord under sin långa karriär.
Fender, Marshall, Boogie, MusicMan, säkert varenda fuzz som tillverkats på jorden, Strator, Guild, Malmberg, Steinberg gitarrer.
Men alltid ett liknande slutresultat, en omisskännlig ton och dynamik!
Det lite ovanliga är nog hans användning av volympedal i kombination med fuzz som fick hans gitarr att låta som en fiol!

Något jag har reagerat på med Kennys volympedalteknik är att han dels tar bort attacken (anslaget) med volympedalen och "swellar in", men han gör ofta tvärt om också, att han tar bort efterklangen med hjälp av volympedalen och låter bandekots repetitioner ringa ut istället för gitarrens sustain. Och lika ofta som han använder svajarmen så använder han "fiol-vibrato" med fingrarna, alltså att han gör vibratot vågrätt istället för det klassiska "upp och ner" bluesvibratot. Om man övar på det mycket så märker man efter ett tag att det låter ganska mycket Kenny.

Jo, volympedalen är nog en viktig del i Kennys fiol ton i det att han med volympedalen lyckas få den dynamik som stråken ger
vid byte av stråkriktning. Har ett namn innom den klassiska violin terminologin som jag glömt!