Re: Gitarrhjälten på utdöende
Magnus Olsson wrote:
Goran wrote:
Jag tycker att artikeln är skriven med en stor dos ironi, och visst kan man hålla med om grundtanken;
Snabba shredders är lite som snabba sprinters inom idrotten, imponerande skickligt men fullständigt ointressant som musikalisk upplevelse.
I helgen spelade jag en av Philip Glass senaste plattor, där fanns en låt som bestod i att en musiker spelade samma ”runda” på en 6-7 toner om och om igen på en Hammond orgel (i ett tämligen lugnt tempo), men med små variationer på betoning och rytmik. Dvs låten förändrades sakta och nästan omärkligt under de 29 minuter den varade. Kan tillägga att jag fastnade i den låten rejält och hamnade nästan i trans. Oerhört fängslande, och då som fullständig motsats till en gitarrist som spottar ut miljoner toner i ett rasande tempo, det senare får absolut inte mig att hamna i trans…
Jag är helt med dig om att det finns massor av musiker som sätter tekniken före musiken, men att såga av det så kategoriskt känns udda. Charlie parker slutar ju inte vara musik på de ställe där det går undan, det känns ju som ett lite märkligt sätt att se på det.
Snabbt är ett uttryckssätt bland alla de andra, för mycket av det blir jobbigt.
Men så är det med alla uttryckssätt, för mycket av det blir jobbigt.
/Magnus
Tog väl i lite väl där egentligen, vad jag menar är naturligtvis inte att det är "fult" att spela fort, det blir i mina öron "fult" när man ger järnet hela tiden, när det bara matas på utan annat syfte än att det ska gå fort. Många inom 70-talets fusion spelade fort, men också väldigt bra och intressant, inte lika fort som de snabbaste shredders naturligtvis, mer f-n så mycket mer intressant att lyssna på.
För mig är "fort" en del i arsenalen, men inte den viktigaste. Sen är det ju så att jag inte kan spela speciellt "fort" själv, då får man en tendens att racka ner på de som kan, eller hur
Att jag jämförde med en sprinter var lätt för mig, jag är ointresserad av sport
