Jag har hållit på med musik i många år, alltid som amatörmusiker, tidvis i sådan omfattning att det genererat behövlig biinkomst. Detta hör ju iofs inte hit egentligen, utan bara för att beskriva min nivå!

Efter flera år av frånvaro från aktivt musicerande har jag åter börjat lira i lite olika konstellationer och kan märka en viss förändring i replokalen mot förr.
Förr brukade ett rep börja med lite snack om ditt och datt, stämning av instrument, följt av ett litet jam för att mjuka upp fingrarna, stämband och andra kroppsdelar!
Synergieffekten av jammandet var att det ibland föddes en låtidé, eller annan musikalisk ide, plus att man utvecklade en lyhördhet i orkestern, en förmåga att läsa av varandra. Det där att det krävdes bara ett ögonkast för att veta att det är sista rundan på ett solo eller att nu är låten slut efter rundan!
Givetvis var målet att repa låtarna till man kunde dom utan hjälp av papper. Låtpärm på scenen var förbjudet!

Nuförtiden är det nästan som en arbetsplats, jag slår på förstärkaren och stämmer gitarren, sen kommer frågan från den självutnämnde ledaren "vilken låt börjar vi med"? Troligen för att skapa en känsla av demokrati! Efter fattat beslut följs det av ett intensivt bläddrande i låtpärmen, följt av några korta direktiv från ledarfiguren, ofta i form av "vem räknar in".

Jag underskattar givetvis inte vikten av ordning och struktur i replokalen, att man ibland måste traggla för att få det rätt, men fan vad lätt man tappar spelglädjen när man inte har möjlighet att även leka med musik i ett jam!

Hänger inte det där ihop med att när man var yngre så hade man oceaner av tid? Och att replokalen var "kompisrummet" man hängde i med polarna? Those were the days...

Om syftet med de där banden i huvudsak är att dra in pengar så kanske bandledaren och några till betraktar det som en arbetsplats?

Om det däremot är hobbyband som man spelar i första hand för att det är kul och kanske generar en och annan spelning av egenintresse så låter det märkligt stelt. Men det kanske är som polytone skriver. Tiden blir mer dyrbar ju äldre man blir.
Men jag är nog lite som du. Jag ser ett värde i att "flamsa" lite socialt och jamma.

Så kan det säkert vara, men inte i mitt fall. Jag började spela i band rätt sent, jobbade själv heltid i industrin och så gjorde minns bandkollegor också.
Jag tror att det snarare beror på att det är andra tider nu och att folk tänker annorlunda och man spelar av andra orsaker.

Jag undrar vad det är för musik ni spelar? Är det originalmusik eller ett coverband? Är det ett coverband så känns det rimligt att hoppa över jamet och gå direkt på låtpärmen tycker jag. Är det däremot originalmusik så är ett jam guld för att hitta idéer till nytt material.

Nu senast var det ett äkta ”gubbaband” med covers på det vanliga tugget av creadens och Stones å lite blues.
Innan dess var der country-rock, också covers
Och innan dess ett band med bara eget material i singer song writer facket.

Men jag ser inget större sammanhang, kan ju vara så enkelt att med ökad ålder blir folk väldigt stiffa, livrädda att göra.
musikaliska misstag

Att jamma är inte för alla och har aldrig varit för alla.
Krävs också viss skicklighet om det ska kunna bli kul och givande.
Annars är risken att det låter och känns som ett tjatigt, skramligt och osvängigt inbrott i en musikaffär....
Men när alla är gott vuxna, hyfsat duktiga och känner för att leka och skapa, så kan nästan vad som helst hända...
Japp, jag gillar att jamma.

Det man får komma ihåg är att en del (ganska många) medlemmar i 'demoband'
är lata per definition.

Att jamma genom repen blir ett sätt att slippa anstränga sig genom att faktiskt öva på instrumentet och låtar hemma mellan repen.
Man kan känna en svag mögeldoft när vederbörande öppnar sin gigbag/case som ställts svettigt i ett hörn för 2 veckor sen.

Samma individer tror att man blir 'tightare' av att repa samma 10 låtar flera år, vilket inte kommer ske på 100 år
om man inte steppar upp sitt spel själv.

Jam har sin roll absolut, men att komma till repan med nästan färdiga riff/låtar är bättre.

Kommer man med bra låtar och själv kan bära upp dessa är det Ok att vara 'bandledare' om övriga deltagare
har lågt driv/initiativ, annars blir det ju inget gjort utöver det sociala.

Följande gäller ju om personer faktiskt dyker upp på rep, inte ställer in eller är konstant 2 timmar sena.

Väldigt intressant och tänkvärt att läsa alla era inlägg!
Bra för att förstå hur "andra" har det med repandet.
Jag har ofta upplevt att jammen där vi tar ut svängarna,
kanske med nån känd låt som bas,
känns mycket mer musikaliskt givande än repen av en speciell låt.
Men jag kan också ge arrangement-repandet mycket tid
för att se till att det "svänger som det ska" i bandet.
Gör jag musik helt själv så tas svängarna ut väldigt.

För mig är det såhär:

Att stå i replokal och harva samma låtar vecka efter vecka är tröstlöst och själsdödande. Ska man repa in en repertoar gör man sin läxa hemma och sätter ihop det hela i replokalen. Ska inte behöva ta många tillfällen i anspråk och görs inför gig. Har man många gig behövs inga repor, man får stå på tårna istället på gigen, vilket är kul och stimulerande - mycket kan hända. Repetitioner som ursäkt för social samvaro är inget för mig. Social samvaro är inget för mig.

Å andra sidan, jamma i repan kan vara fantastiskt kul och utvecklande men med rätt musiker. Syftet är då ett helt annat än när det repas låtar. Vid jam i repan är det mer lyhördhet och musikalisk kommunikation som tränas. För mig är detta mycket roligare. Ett jam är en resa man gör tillsammans, en tripp.

Social samvaro? Skämt åsido så är det ju just det. Social samvaro med instrument i händerna. Men håller med. Social samvaro ala kafferep går bort...

Nja, inte primärt tycker jag, i den mening att man kommunicerar verbalt, så som jag menar ingår i social samvaro. Snarare musikalisk samvaro. Jag är nog inte särskilt social när jag jammar.
Men visst, gränserna är flytande.

Sedan kan man väl kanske också säga att begreppet ”musikalisk samvaro” är ett socialt fenomen i sig.

Det var så jag menade. Är du inte social när du jammar så lyssnar du inte på dina medmusiker utan kör ditt eget race.

Att jamma är superviktigt! Det är ofta då man hittar nya saker (utan att tänka). Ibland när man jammar kommer man någon annanstans och man kan ibland inte komma ihåg det, men häftigt var det. För de spelande, men inte nödvändigtvis för eventuella lyssnare. Att skapa i ögonblicket är ett mål man kan ha för sitt spelande. Det är utvecklande i sig för musikaliteten, kreativiteten och lyhördheten.

Ett annat mål är att repa in låtar, egna och/eller andras, att spela för publik. Också utvecklande på sitt sätt och kräver lite hemarbete mellan repen. Kan vara en kul utmaning att lära in en ny komplex låt.

Vill man ha många gig, så har man väl inte tid att jamma, tyvärr. Det är ju få förunnat att jamma på scen, inför publik.

I vårt band jammar vi mycket men tragglar något lite ibland på nåt intro eller stick. Att traggla i repan är tråkigt.

Kanske i denna digitala värld av fragmentarisering - kan eventuellt livemusik och improviserat jam, bli mer populärt som en kontrast till Spotify och TikTok? Kanske riktiga spelande och imnproviserande människor behövs som en kontrast till AI?

En fotnot: har ni tänkt på hur förändringar i BPM på en och samma låt nästan upphört iochmed DAW:er? Led Zeppelin, Yes, Deep Purple hade alla låtar med tempoändringar som byggde på känsla och mänskligt samspel.

Ja det var tider det, när tempoglidningar tilläts vara en del av dynamiken.

Precis sådär var det i mitt senaste band. Jag kände noll glädje i det. En av deltagarna som spelade blandat mandolin, fiol och lite annat kunde inte ens lägga en ton om hon inte hade allt nedskrivet i förväg i noter. Suck... Visst kan jammande spåra ut, men jag tycker man behöver ha med det för att finna spelglädjen.

För ett år sedan skulle jag spela på en firmafest med två andra musiker. Vi hade i förväg skrivit till varandra och kommit överrens om ett set på 6-7 låtar. När vi träffades satte vi samtliga låtar på första tagningen. Alla hade tagit med sig sin tolkning i hur vi ville framföra låtarna, men allt satt som ett smäck. Personer som man direkt kunde med ögonkontakt styra vart låtarna skulle ta vägen. Andra gången vi sågs var inför 300 pers i publiken. Jag har aldrig upplevt det så enkelt som just där!

Jag tror inte ett dugg på att det har förändrats jag tror det absolut är till 100% personbundet.

De som jammar har alltid jammat och letat liknande människor att spela med och de som spelar enligt strikt schema letar likvärdiga människor att spela med.
Ibland hamnar de två typer i samma band och då uppstår konflikt

Tack för era åsikter, helt klart är jag inte ensam om mina tankar!

Amen på det...

Intressant diskussion med stor igenkänningsfaktor. Håller med om mkt som sägs här. Helt klart blir det roligare och mer inspirerande att repa om man tillåts jamma lite ibland, eller iaf spela lite friare utan att vara bunden till ett strikt manus. Skönt att få bli lite hänryckt då och då. Har många gånger upplevt att den första gången man känner på en låt (jammar), och det uppstår helt spontant, ofta blir den bästa gången man spelar låten. När man sen styr upp den med en mall, med inräkning, förbestämt bpm, intro, exakt antal takter för solo, stick, outtro osv, försvinner en del av spontaniteten och spelglädjen. De blir ofta lite stelare och mindre sväng, och därmed inte lika kul.

Tror att orsaken till uteblivna jam ibland kan vara att bandet har en sångare som enbart sjunger och inte själv spelar ngt instrument. Av hänsyn till hen minskar då benägenheten att dra igång ett jam, och det är väl i sin ordning. Hur kul kan det vara att stå och titta på när andra jammar och har kul utan att själv kunna delta. Då är det nog lätt att man känner sig lite utanför, och det är ju inte meningen att ngn ska känna så när man träffats för att lira och ha kul tillsammans. På så vis kan det vara en fördel om alla spelar ngt instrument. Men det har väl oxå sina fördelar om sångaren kan fokusera på enbart sången antar jag.