Jag har inte förrän nu tänkt på och reflekterat över hur stora kondensatorer som ligger först i nätdelen på min Rivera K55 Det är en likriktarbrygga med två filterkondingar till mittuttag på trafons lindning (typ som på Marshalls 1959). Fast när Marshall för 100W kör med 2X100 uF på dessa kondingar har Rivera smällt dit 2X330 uF för 55W! Ligger mer "normala" 50 uF efter choken och sedan 40 uF ner till 10 uF i försteget.

Jag har inte nå'n större koll på nätdelar, men de 2X330 uF ger väl en styvare nätdel som inte saggar lika lätt som en med mindre uF?
Och hur räknas de 2X330 uF i en sådan koppling, ska man se det som 660 uF?

Funderar på att byta ut samtliga filterkondingar snart, de är tillverkade 1992, och då prova med lägre värden. Typ 2X50 eller 2X100 uF som jag sett verkar vara mer vanligt i 50-100 wattare.

/Mats

Mmm Mats. Svarar då jag det senaste hållit på med ett antal italianos,som då har förkärlek till ganska stora kannor.
(Tillika även Meks mfl)

Har labbat lite med det där...å även om mängden glättning kan påverka brum om mängden e undermålig så handlar det som jag upplevt det efter det just om tillgängligt momentan mos.
Men,även den biten blir till slut mättad. Mao,efter en viss mängd förefaller det mig som det liksom inte händer så mkt mer. Vissa av italienarna använder 220uF i första stöten och av ren nyfikenhet har jag varit hela vägen uppepå 470uF å nosat. Meeeeen...får nog som sagt konstatera att skillnaderna mellan tex 220uF å 470uF för en redan mättad konstruktion e mindre...än tex om man ökar från 50uF till 100uF som tar första smällen.
Strömrusningarna vid stora burkar kan vara avsevärda e åxå ngt att ha i minnet.
På ngt vis känns det viktigare med stora kannor på effektsvaga förstärkare eftersom dessa normalt lastas hårdare än tex en 100wattare. Då går en 18wattare tex oftare närmare gränsen. Olika slutrör har i min uppfattning åxå olika behov av momentanmos. Alltså hur de reagerar på den ökade kapacitansen från stora kannor tidigt i kedjan.

Sen får jag nog säga att det e skillnad på att ha ett slutsteg som viker sig å ett som går i mättnad. Normalt brukar det som jag förstått det å upplevt det vara PI;n som hamnar där först,men återigen handlar det vidare om mängd effekt osv så slutliga svar passar iaf jag mig för att försöka ge i sammanhanget.

Tja ba,

Vad jag förstår så menar du nätdel med spänningfördubbling. Då är kondingarna stackade på varandra och ger halva värdet, m a o 330 X 2 = 165uF. Den verkliga skillnaden mellan liten konding och overkill är på giget. Om du står långt bak i en mindre lokal där ett band lirar utan att allt är uppmickat så hörs t ex inte en Fendercombo så långt ut i lokalen medan en med overstiff nätdel når ut till bakväggen och studsar tillbaka på scenen. Även om alla är öppna combos, jämför Fender, Vox, Marshall, Hi-Watt.
Erfarenhet säger mer än en bild.
Kaj

Tack för svaren, Jesper och Kaj!

En del stärkarbyggare/moddare verkar också vilja gå så lågt det går utan att det blir för mycket brum, tyckte jag såg en kommentar av emaushenric i en annan tråd om just det.

Kaj: likadant som på detta schema är bryggan på min Rivera kopplad, fast med två 330 uF kondingar isf Marshalls 100 uF:
http://www.freeinfosociety.com/electron ... ll1959.gif
Det innebär ju enligt vad du skrev att Marshall endast har 50 uF glättning där, kan det stämma?

Se'n så är det ju inte nå'n nackdel om de som står längst bak också hör vad man lirar. Kanske det låter fräckt om stärken "viker sig" isf att slutsteget bara mättas, men jag är själv inte ute efter Neil Youngs sound.

/Mats

Nja, så enkelt är det visst inte. Frågan diskuterades i den här tråden. Jag vill minnas att Alex lanserade tanken att vi dödliga inklusive guru Kevin O'Connor inte har rätt som i att Marshall 1959 har totalt 50uF som första glättning. Snarare 100uF på var sida om likriktningen... eller, öh, det där blev nog konstigt förklarat Äh, läs själva.

http://www.ljudbojen.com/viewtopic.php?f=24&t=36385&hilit=gl%C3%A4ttning

/Gunnar

Jag tar "hatten av" för ditt minne av vad som tidigare ha avhandlas!
Och JAG! KOC har inte alltid rätt, något jag bittert har fått lära mig, Alex har den grundläggade utbilding som KOC saknar, och det lyser igenom ju mer man lär sig av den gode Alek.

Läs min rad:
"Om man tänker så här. Om man istället skulle ta ut spänning mellan fas och mitttapp skulle vi få en plus och en minusspänning som vardera hade 100uF glättning eller hur. Om man sen slår ihop dessa istället och får en singel plusspänning dubbelt så stor är dessa inte fortfarande glättade med 100uF?"

Mja. Jag vette fan Mats.
På senare tid har jag lattjat med allt från 18 till 100w P/P å i min mening e det där med vad slutsteget adderar....variabelt rent ljudmässigt.
Om jag skall vara ärlig så har jag idag en förkärlek som lutar mer åt ett par 6V6 än EL84 när vi snackar lågwattare.(eller...ja,iaf 18W då)
Jag antar att vad jag försöker säga e att jag menar att man skall nog mer kika på karaktär än förmågan till att skiten viker sig eller går i saturering.
Senast ikväll har jag omvärderat min gamla Twen. Poängen e att den mest får tjänstgöra här hemmavid,å med det följer att det slutrören ges möjlighet till e färgning-bara.(Jag bor i lgh)
Så...jag skruvade upp mängden gain rent löjligt i försteget...såpass att man kan få häng i skrotet redan vid typ 70dB. Lika fulla fast..så märker iaf jag att det e ett par 6V6 som jobbar. Utan tvivel.
Nu e det ju så att jag gillar separation. Jag gillar sträng. Personligen tror jag helt övertygat att mkt av det vi betraktar som "beteende" sitter i försteget medans karaktär,om jag väljer det ordet,sitter i PI samt slutrör å i min mening bär (nu snackar vi begränsad effekt) ett par 6V6 mer värme ur det perspektivet än motsvarande par EL84.

Glättning då.
Egentligen börjar ju den biten först spela roll när man lastar skiten. Eller? Jofan....till del e det definitivt så men..ikväll förhöll det sig så att en av lödningarna till en 47uF in mot försteget i den där Twen;en hade släppt...å visst fan brumma å levde det fan lite extra,men samtidigt...hm...
Till saken hör att med allt sagt å gjort handlar det jävligt mkt om preferenser. Vad man gillar helt enkelt. Om man som jag gillar det där med sträng...så kräver det att slutsteget inte viker sig det första det gör eftersom.....=gröt-om försteget då tillåts färga som jag vill att det gör.

Summering?
Det handlar väldigt mkt om just preferens å vad man vill åt. Generellt tror jag att jag gärna använder mer kapacitans än många andra i mina byggen.

U tell me.

Jag har alltid varit anti mot att slutsteget ska stå för ljudet....jobbigare att växla mellan olika sound där och dessutom så är det till att köra högt som fan om man ska få fram det där som folk pratar om..........trixar man till det med lite fler rör i preampen så tycker jag man kan få det riktigt bra och vill man ha massa konstiga effekter som compression och dylikt så bygg in en compressor för all del.........Och så inte att förglömma. Dert måste inte låta som -68 för all framtid.......

Hm, ja jag läser igen. Menar du det som jag tror Alex menade? Jag blir osäker vem som menar vad och vad som är rätt tänkt av vem Men jag tror att ni fattar varandra. Kanske behövs det en bamsekram här.
/G

Va!? Här har jag häckat på detta forum i många år och postat nästan 3500 gånger i god tro.

Gigade förra helgen med coverbandet. Skitkul. Det som till slut funkade bäst framåt kl 00:25 var P90-gura i in Bassemannens normalkanal. Kanske en pedal ibland för lite soloboost. Fan vad enkelt det är för några av oss.

/Gunnar

Hej! Tar ett djupt andetag och kastar mig in bland mikrofaraden:
Marshalls modell äldre 100W:are med 2 st 100uF (vardera 50+50uF) seriekopplade på B+ har en resulterande kapacitans om 50uF, inget annat.

Man kan inte "lura" matematiska/elektriska samband bara genom att hänga på nättrafons centertap i mitten mellan kondingarna. Centertappens jobb är endast att fördela halva DC-spänningen på vardera av kondingarna. För "nästa" kondensatorpaket, det efter glättringschoken, utförs detta med 2x 47kohm som parallellkopplas över varsin konding.

Det blir lättare om man idealiserar: Tänk att likriktardiodena endast leder en väldigt kort tid, och laddar då upp kondensatorerna till toppvärdet på den likriktade AC:n. När sinusspänningen, ut från trafon, före likriktardioderna strax därefter blir lägre, spärrar diodbryggan både "uppe" och "nere" och kondensatorerna "ser inte" nättrafon. (Inte förrän nästa gång sinusspänningen har sitt maximum, vid nästa halvperiod.) Det enda som finns är två seriekopplade kondensatorer på 100uF, vilket ger en resulterande kapacitans om 50uF.

/Anders

Hm, börjar bli dags hämta popcorn... kanske en lång natt väntar
/G

Jag citerar även Alex "Just så är det. Utan spice men med papper och penna: rita bryggan som två helvågslikriktare, den ena ger positiv den andra negativ likriktad spänning med trafons mittuttag som noll/jord. Flytta sedan noll/jord till den negativa likspänningsutgången så får du Marshalls likriktare. Oavsett var man ansluter noll/jord kan man ta ut den ström som endera likriktaren och kondensatorn tillåter."

Jag körde detta även i Multisim11 och det gav just dessa resultat. Glättat som med 100uF med singel lindning.

Om man låtsas för ett ögonblick att centertappen går till audiokretsens jord så ser man att man har dubbel matningsspänning en plus och en minus vardera glättade med 100uF. Som Alex säger så spelar det sen ingen roll var man kopplar audions jord det blir samma möjliga strömuttag ändå.

Snabb kommentar så här på morronen: Fa'n vad kul det här blev
Kollar mer efter kaffet, då hjärnan har vaknat

/Mats

Nu har kaffet gjort lite verkan och jag har kollat på den andra tråden som det länkades till och citerades från. Har också försökt bena ut hur ni menat med de olika förklaringarna, och började känna att det som verkar stämma bäst med min "hjärnkänsla" är vad Alex/Tubis kom fram till. D.v.s. de båda 100 uF ger just 100 uF glättning där. Enter AHjelmAmp, och så blev jag osäker igen Men efter att ha suttit en stund och följt spänning och ström över brygga och kondingar så är jag tveksam till din slutsats, AHjelmAmp.
Jag tror problemet är "idealiseringen". Dioderna leder ju under hela tiden som spänningen över dem är 0,5-0,6 Volt (en i sammanhanget lång tid, nästan halva sinusvågen), och det gör att de båda kondingarna "ser" trafon nästan hela tiden. På Marshallschemat jag länkade till tidigare så tänker jag mig att det "vänstra" diodparet jobbar mot den "övre" kondensatorn och det "högra" mot den "undre". I och med mittuttaget så tar kondensatorerna hand om halva sekundärspänningen vardera, och glättar därmed också med 100 uF vardera.

/Mats

Jag är kanske inne på samma linje som du, Jesper. Och eftersom jag är ute efter ett tajt och ganska rappt ljud utan gröt så tror jag nu att jag vid byte av glättningskondingar kommer att välja samma värden som tidigare. Ganska mycket uF med andra ord.
Vill jag av nån anledning ha Neil Young-ljud så går det ju att ha nå'n galen kompressor eller så

/Mats

Hej igen! Intressant tråd detta blivit, med många vinklingar. Vi kanske svarar på lite olika frågeställningar Alex/Tubis (Axewall) och jag själv . Alex/Tubis har kanske kollat i första hand på strömuttag, och då tolkar jag att de menar hur mycket ström man kan kräma ur power supplyet.

Med mitt inlägg (se ovan) ville jag bara klargöra att två seriekopplade 100uF kondingar (som i t.ex. Marshalls 100W) ger en ekvivalent kondensator på 50uF, d.v.s. halva värdet. Detta påverkar som ni säkert vet, inte i första hand förmågan till strömuttag, utan istället vilken rippelspänning det blir, vid en viss given ström.

Om man löser ut U (som här kommer att representera rippelspänningen) ur dubbelekvationen { Q=C*U , Q=I*t } får vi U=I*t/C d.v.s. att rippelspänningen är omvänt proportionell mot kapacitansen. I klarspråk betyder det att ju större konding, desto mindre rippel. Detta är ju ganska intuitivt. (I är strömmen vi lastar med, och t är tiden mellan halvperioderna, den tid som kondingarna laddas ur innan nästa uppladdning från trafon/likriktarbryggan.)

Nåväl, hur kan då två 100uF (t.ex. i Marshalls power supply) bete sig som en enda konding på 100uF? Svaret är att de kan de inte. Sorry. Ok, tittar man på dem var för sig, och använder centertappen som referens, då är de var för sig 100uF, och ripplar som en 100uF skulle göra. Men grejen är den att de ripplar båda lika mycket. Så i samma stund man "flyttar ner" sin referens från centertappen till minus på den nedre kondingen, och mäter ripplet mot plus på den övre kondingen, så mäter man båda kondingarnas rippel. Då blir det dubbelt så mycket rippel som en enda 100uF skulle gett, d.v.s. mellan minus där nere och plus där uppe har vi en ekvivalent konding på 50uF.

För att dubbelkolla att jag själv inte var ute och cyklade, så har jag kollat på testbänken. Hade iofs ingen Marshall 100W att rota runt i, så de fick bli en smärre omkoppling av min "lab-stärkare" som jag vanligtvis har till att testa slutrör m.m. Jag kollade 100+100uF med centertap, 100+100uF utan centertap men istället 2x 100k för att kondingarna säkert skulle få halva DC, och till sist med 47uF enkel konding. Samma last i alla fallen (160mA glödlampor) och en B+ på c:a 400V, vilket resulterade i samma rippel (c:a 16 V topp-till-topp) i samtliga testkopplingar. Se bild. (Ursäkta kvalitén.. scannern är paj, så jag hoppas det funkar med en fotad skiss). Slutsats: 100uF i serie med 100uF ripplar lika mycket som 50uF.

Hoppas detta kan sprida något ljus bland alla labbare där ute, så att det inte bara var min labbänk som blev upplyst
/Anders

Edit:
P.S. Sorry, jag är lite rudis på gränssnittet; skulle egentligen viljat lagt in bilderna direkt i inlägget, men de hamnar bara som länkar... hoppas det funkar ändå.
/A

Hm, jag var tvungen att kolla igen att jag inte var ute i rullgruset och det verkade det som jag varit. Denna gång fick jag samma resultat som du? Har för mig att jag kollade om och om igen sist men kanske hade hjärnsläpp och kopplat fel.
Får se om Alex kanske har en kommentar?

Låg och funderade på det hela när jag vaknade i morse, tydligen så var det nå't med mitt tänk igår som inte stämde. Och mycket riktigt: så som jag tänkte, så skulle kretsen bete sig med mycket lite uF eller inga kondingar alls Vurpa ner i diket När jag gick igenom ditt resonemang igen, AHjelmAmp, så gick det sakta upp för mig att det verkade stämma. Gällde "bara" att släppa mitt tänk, försöka förstå ditt, och sätta dit kondingarna igen

Se'n det här då att Marshall 1959 100W bara har 50 uF där... En trafo som har kapacitet till högre strömuttag än en annan i samma sorts koppling, behöver väl inte ha lika mycket uF glättning? (Akta! Rullgrus! )

/Mats