...är en kul liten kombostärkare. Alltså lillkomboversionen av JCM800 2205, med två kanaler och sedvanlig senåttiotalsk diodklippning.
Min kompis, en duktig bluesrockgitarrist av den klassiska skolan, är stolt men inte nöjd med den. Hjälp mig!, sa han.
Vi ägnade ett par timmar i repan idag åt att lyssna, skruva och jämföra. Vi körde den i min fyrtolva och jämförde med JMP:s, JTM45, Bassman m.fl.
Det är bara att konstatera att det finns något dels pappigt i ljudet, dels ett hårt sprätt i diskanten som icke går att få bort bara genom att ratta. Och vi rattade som faaeeen!! Dessa brister märks tydligt på normalkanalen, men det finns där även i distkanalen.
Jag visade min kompis hur man mkt väl kan köra distkanalen med master på max, kanalvolym på max och sedan sakta vrida upp gain tills man är nöjd. Här låter distkanalen faktiskt rätt skönt bluescrunchigt, inte diodsurrigt. Det känns som om dioderna inte klipper alls lika mkt. Det blir mer rördist så här. Men icke desto mindre, det är fortfarande inte ett tillräckligt varmt, spräckigt ljud. Det är en bra bit kvar till exempelvis min JMP eller JTM45.
Frågan är då vad man kan göra i denna stärkare för att få lite mer liv och ett mer naturligt sound!? Givetvis sneglar jag på dioderna och avbitartången. Men då redan clean-kanalen inte är helt ok känns det dumt att börja med att kapa dioder. Mina funderingar är:
- Sitter problemen i trafos?
- Eller är reverb- och fx-kretsen halvbra (vinner man något på att bypassa något här)?
- Är det en fråga om tweakning?
- Blir normalkanalen för hård och sprättig därför den saknar gridmotstånd på V1?
Ni som grävt i dessa stärkare, eller kanske i 2205/2210 - vad är er opinion?
http://www.drtube.com/schematics/marshall/4210.gif/Gunnar