Såg denna video på tuben: https://youtu.be/c5XEJeh8TCQ?si=tfw8DfaOcVAWSHJK
Det verkar ju vara ett bra sätt att mäta biasen, har tidigare mätt över ett 1ohm motstånd m.m. Men denna metod borde väl vara lite mer exakt?

På min traynor ygl sitter det 1ohmare mellan katod och chassit, bör jag då mäta anodspänningen mellan anod och jord eller anod och katod? Eller ska jag löda tillbaka katodena till jord som det är i schemat?

Mätte upp spänningen mellan anod o jord och fick 43%

Nej att mäta på anod och trafo mitt är farligt då både mätprobar och instrument håller hög spänning.
Däremot att mäta på ett motstånd kommlat i serie med katoden ( 1 ohm eller 10 ohm) och jord är utan risk dessutom får
man ett mätvärde som direkt ger strömmen då motståndet välja att vara 1 eller 10 ohm- Om motståndet är 1 ohm så
mlir en spänning om 0.05Volt 50 mA . ( vi mäter samtidigt g2 strömmen som typiskt är 5-10% av anotströmmen)

I fallet med 4 slutrör kan man dessutom mäta varje rör vilket man inte kan om man mäter på trafons mitt och en av anoderna.

Bägge sätten fungerar men det ena sättet är med risk för livet.

Hmmm...

Ytterligare en mångordig och vindlande förklaring på en situation som normalt sett är betydligt enklare än den framstår i videon.

"Bias" är den förspänning som man sätter på styrgallret, dvs en likspänning i förhållande till katoden. Normalt är den negativ. Man kan sätta denna bias endera med en egen spänningskälla (fast bias) eller genom att ge katoden en positiv spänning i förhållande till jord; när styrgallret har jordpotential (dvs noll Volt), kommer det att vara negativt i förhållande till katoden (som ju alltså ligger på en viss positiv potential). Detta är alltså katodbias eller autobias.

I tomgång (ingen signal) är det bias (gallerförspänningen, på svenska) som bestämmer tomgångsströmmen genom röret.

För att få veta vilken tomgångsström röret drar, måste man mäta den. Det säkraste (och ofta enklaste) är att mäta över ett 1 Ω motstånd mellan katod och jord. Ett sådant motstånd saknar betydelse för förstärkarens funktion, men är alltid tillhands för mätning. Nackdelen är att det man mäter, är katodströmmen, vilket för en beam tube eller en pentod är anodström + skärmgallerström (Ig2). Om man sätter detta motstånd på 1 Ω i en ledning mellan anod och utgångstrafo, får man bara anodströmmen. Nackdelen där, är att mätpunkten ligger på flera hundra Volt över jord och innebär en risk när man fipplar med mätinstrumentet. Man kan självklart också bryta upp strömbanan på valfri plats och koppla in en strömmätare, men även där kan ju instrumentet hamna på hög spänning, samt att man måste ha en förberedd brytpunkt.

Anledningen till att man vill mäta strömmen genom röret kan vara endera att man vill säkerställa att man inte överbelastar röret genom att skapa för stor effektförlust (Pa), eller att man vill säkerställa att två slutrör (slutrörsgrupper) drar ungefär lika mycket ström, för att bibehålla balansen i utgångstrafon.

Anta att man vill veta att rören inte är överbelastade. I och med att skärmgallerströmmen normalt sett är endast en bråkdel av anodströmmen, är katodströmmen helt OK att utgå ifrån. Om man då vet vilken spänning som finns på anoden (mät!) kan man räkna ut Pa genom att göra en multiplikation av spänningen och strömmen, då får man effekten. Mäter man i mA, får man mW... Behöver något justeras, ändrar man bias (vilket man ju antar att det är möjligt att göra).

Om slutsteget har katodbias, så kan man helt enkelt mäta katodspänningen. Detta ger direkt ett värde på bias, dvs gallerförspänningen, vilket alltså är katodens spänning, fast med negativt förtecken. Känner man till katodmotståndets värde, kan man räkna ut vilken ström som går genom detta och får då en information om hur hårt röret går. Slutsteg med den kopplingen brukar inte gå att justera.

Hur bias påverkar rörets funktion kan man bäst förstå genom att titta på rördiagrammen.

Så, normalt sett vill man veta, att rören går med rätt tomgångsström. Ett 1 Ω motstånd i katodledningen är i mina ögon enklast och säkrast. Det ger möjlighet att kolla att arbetspunkten (viloströmmen) är OK, samt att justera balansen i en push-pull-koppling om det behövs (lika ström i båda rören).

Om man räknar med att man har B+ på kanske 300 V så är spänningsfallen i utgångstrafo och ett eventuellt katodmotstånd för bias så små, att man egentligen kan bortse från dessa; det handlar om mindre än 10%. Om man inte vill elda upp sina rör lär man vilja ligga en bit under absolut max effektförlust i röret så 10% som kanske slår åt det säkra håller är väl inte fel.

Hehe... jag klagade på att videon var mångordig och skrev sedan en mindre avhandling. Ursäkta... Föregående talare fick fram samma budskap betydligt kortare!

Jag använde två mätare när jag servade stärkare. En över trafon för att se strömmen och en mellan anod och jord för att se anodspänning(denna ändras när du ändrar strömmuttaget).
Jag pillar ju varken på probar eller mätare under processen så kan inte se någon fara alls.
Att riva isär och modifiera in mätmotstånd i alla moderna PCB-stärkare som kom in var ju totalt uteslutet. Jag hade även en specialbyggd rörsockel att sätta mellan befintlig sockel och röret för att kunna klippa på mätproben på anoden. Se bild. https://drive.google.com/file/d/1ROWwnS ... drive_link
I förstärkare med PCB monterade socklar finns det nämligen inte alltid någonstans att enkelt komma åt klippa på proben på anoden.