Har spelat genom stärkaren två kvällar nu, både för mig själv och i bandsituation. Känner mig smått lyrisk. Första kvällen stod jag och skrattade för mig själv och rös om vartannat. Igår, när vi lirade med bandet, visade Traynorn att den fungerade ypperligt tillsammans med resten av gänget. Förstår vad folk menar med att Traynorstärkare är en blandning mellan Fender och Marshall, fast Bassmastern har en egen karaktär. Trodde, med tanke på uteffekten, att den skulle bli svår att överstyra men det har visat sig inte vara några problem.
Jag uppnår lagom nivå av crunch för att funka tillsammans med trummisens spelstil och för att hitta balans med den andra gitarristen i bandet. Jag behöver inte spela hårt som fan hela tiden för att försöka skära igenom, utan kan lira mer dynamiskt. Stärkaren jobbar åt mig och den svarar verkligen på vilken attack man har i högerhanden. Den viker inte eller står och grötar när man tar i och den komprimerar på ett mycket behagligt sätt, även i mjukare partier.
Har provat att brygga kanalerna vilket ger fler möjligheter att påverka, men grundljudet som stärkaren har finns hela tiden där. Och vilket ljud! Jag kör i princip med tonkontrollerna rakt upp, volymkontrollerna ligger mellan två och tre någonstans. Första kanalen är basigare, den andra lite diskantrikare. Jag ska labba lite mer med att blanda dessa.
Den börjar att spricka upp med Les Paul (Seth Lover och Jazzmickar) vid tvåan på volymkontrollen ungefär. Om jag spelar solo brukar jag använda mig av en cleanboost och det har visat sig funka bra, men jag märker att jag automatiskt använder mig mer av gitarrens volymkontroller nu. Det är något jag inte gjort i någon större utsträckning innan.
Kabinettet jag kör igenom är en vinklad Marshall 4x10 från 80-talet; 1965a. Jag har en mycket fast och punchig botten i ljudet, vet inte hur mycket det har med stärkarens trafos som med cabbens mindre högtalare att göra. Antar att bägge spelar in. Känner i alla fall inget behov av att byta någon (enorm) trafo för tillfället. Toppen i ljudet skimrar och går igenom utan att vara vass eller påträngande. Man hör mycket sträng. Tyckte nästan att jag kunde få fram lite singlecoilaktiga ljud med mina humbuckers efter lite rattande. Kan ha att göra med att mikrofonerna inte är de hetaste också.
Det finns andra aspekter på stärkaren. Den ser ganska liten och nätt ut, men väger 25 kilo. Handtaget på ovansidan funkar att bära i, men längre sträckor är det enklare att bära den undertill. Den har en inbyggd fläkt för att blåsa ut värmen från rören och den låter en del (en första modifiering jag skulle kunna tänka mig att göra är att byta ut denna). Den hörs inte på något sätt när man spelar, men i inspelningssituationer kan jag föreställa mig att den kan störa lite.
Har även haft en typ av missljud, framförallt när jag spelar på halsmicken, då jag ligger lite högre upp i registren. Lite svårt att beskriva, det låter varken som brum, tjut eller brus. Jag funderar på om det kan vara en mickjusteringsfråga, att den helt enkelt ligger lite för nära strängarna och att magneterna drar i dom. För det kan väl inte vara att signalen till stärkaren blir för stark? Har hursomhelst sedan tidigare funderat på att vända på halsmicken så att polerna är närmst stallet. Detta i kombination med lite lägre mikrofonhöjd borde göra viss skillnad för magnetfält och basighet.
Sen är det det här med elektrolyterna: Ja, stärkaren är från '75 så jag antar att det ganska snart är dags att byta. Men jag är ingen rörpulare. Det blir till att kolla runt om det finns någon entusiast i Helsingborgsområdet. Spelar fabrikat in när man byter elektrolyter?
Summa sumarum är jag mycket nöjd och vad gäller "ljudiealen" så uppfyller stärkaren dom med råge...
[url="http://www.myspace.com/litenmentuff"]
[/url]
