Hmmm...

Allt beror ju på kvaliteten på grejerna, faktiskt. Dessutom är jag väldigt tveksam till att sätta en bakvänd diod mellan en anodtapp och jord. Får man genomslag där syns det inte och att trafon sedan brinner är en uppenbar risk om inte B+ är ordentligt avsäkrat. Jag förstår helt enkelt inte teorin bakom att blanda in dessa dioder. I en lindning med mittuttag, kommer precis samma spänning att uppstå i båda ändar, fast i motfas, och det är ju ingen skillnad vare sig det är rör på båda ställena eller inte.

En "nödlast" på högtalarutgången är aldrig fel, men jag skulle ju inte med vett o vilje köra hårt mot bara den lasten; en vettigt inkopplad högtalare är nog ett krav.

Värdena i övrigt låter "säkra".

Prova inte med ditt älsklingsrör. Se till att spänningsförande delar på OT är väl isolerade.

Vet inte, har aldrig testat och allt sånt
Men, vill minnas att det en gång i tiden fanns någon variant på 18watt (den kan ha hetat Vajra?) där man med en pot steglöst gick mellan PP och SE..
Kan vara värt att kolla in.

Jo, det verkar finnas en 18W-variant som heter just Vajra. Tack för tipset. Tycks ha både en potentiometer och en omkopplare för ändamålet, men vet inte om dom kan användas var för sig eller tillsammans. Antar att poten sänker signalnivån in på ena röret och omkopplaren kopplar in/ur ett katodmotstånd.

Spontant känns det som att minskning (eller jordning) av signalen in på ingången till ena slutröret verkar som en skonsammare och naturligare lösning än att bara rycka bort röret, men vad vet jag? Frågar man AI så säger denne att det kan finnas vissa risker även med denna lösning - speciellt i billigare stärkare med klenare komponenter. Det är nog inte ren SE-drift jag är ute efter. Har ju inbillat mig att ljudet förändras (kanske till det bättre?) när ett rör har pajat. Gissar att det inte är samma sak som drift i klass A.

Den här diskussionen är intressant på flera sätt.

En P-P utgångstrafo har oftast inte någon luftspalt för att minska DC-magnetiseringen av kärnan. Den är byggd med tanken att de två slutrörens anodströmmar tar ut varandra och att kärnan därför inte är magnetiserad. Det gör att det dynamiska utrymmet i kärnan blir stort nog att överföra hög effekt även med en liten kärna.

Om man snedställer en sådan trafo genom att "eliminera" ett av rören, kommer kärnan att vara DC-magnetiserad och utrymmet för signalen blir mindre, dvs det kan skapas dist i själva trafon vid höga signalnivåer. Det kan ju vara bra eller dåligt; bara ens eget öra kan avgöra.

Ett normalt P-P -slutsteg är oftast inte ren klass A, utan snarare justerat med bias mot klass AB. Det innebär att två rör ger en symmetrisk och fin utsignal, medan om ett rör elimineras får man ett väldigt begränsat dynamiskt omfång innan "klass AB-inställningen" ger genomslag i ljudet. Ska man köra "Single-End" med ett stympat P-P -steg lär man ju ta hänsyn till detta.

Jag har svårt att tro, att det finns vettiga "grundfakta" att ta del av här, om inte någon har gjort omfattande praktiska prov och dokumenterat dessa. Men det innebär ju bara att det är ett fält som lämpar sig för praktiska prov.

Praktiska prov innebär ju normalt att man testar lite försiktigt och gör iakttagelser av olika fenomen. Att riva ut ett KT88 ur en 100W stärkare och köra fullt är inte att testa försiktigt - det kan ge rätt märkliga, kanske även destruktiva, resultat. Ett mer normalt P-P med 6V6 eller EL84 som man provar lite stillamt med är sannolikt helt oskadligt.

Upplever att det nog är lite för riskabelt att testköra stärkarn med ett bortlyft slutrör (lite för många varningar och om och men). Man vill ju isf kunna testa på ordinära ljudvolymer. Vill inte gärna riskera OT eller slutstegsrör. Möjligen känns det midre farligt att prova med båda rören kvar men att minska (eller helt strypa) signalen till ett av dom. Då borde väl iaf problemet med likströmsmagnetisering inte uppstå, eller ...?

Kommer då att tänka på hur en PPIMV (mastervolym efter fasvändaren) är inkopplad. Hur skulle det "kännas" för slutsteg och OT om man använder en osymmetrisk PPIMV, dvs att man i stället för en dubbelpot använder bara en singelpot på den ena av fasvändarens utgångar, och alltså låter den andra utgången gå helt normalt (fullt pådragen). Om man då drar ner poten på noll så får man ingen signal till det ena slutröret medan det andra har normal signal. Man har ju då också möjlghet att variera obalansen mln rören kontinuerligt mln normal balans och fullständig obalans. Detta kräver visserligen en modifiering (i motsats till om ett rör bara lyfts bort), men jag har tidigare testat med PPIMV i aktuell stärkare så det skulle kunna gå relativt smärtfritt.

Att ha bägge rören kvar, men strypa signalen till ett av dem, torde vara riskfritt. Bara man håller ordning på att man inte påverkar bias på nåt olämpligt sätt.

När jag konsulterar AI säger hen att det kan finnas vissa problem/risker även då man har båda rören kvar men stryper signalen till det ena. Verkar handla om mismatch betr impedansanpassning mellan slutrör och OT. Tycks som att utimpedansen hos ett rör ändras när signalen till det stryps. Vet inte hur det funkar eller hur "farligt" det är. Dessutom verkar man kunna få mer brum eftersom den normala utsläckningen uteblir när man har signal till enbart det ena slutröret. Rekommendationen är därför att inte släcka ut den ena signalen helt, utan att bara dämpa den lagom mycket. Detta skulle då ändå kunna ge ett tillskott av gynnsamma/jämna övertoner.

Tanken slog mig då att det vore enklare att byta fasvändarröret till ett 12DW7/ECC832, i vilket den ena halvan motsvarar 12AX7 (förstärkning 100) och den andra 12AU7 (förstärkning 17), istället för att montera typ en PPIMV. Bör ju resultera i en rejäl skillnad i signalnivå till respektive slutrör. Men hur mkt det liknar förhållandena som ursprungsfrågan gällde (att rycka bort ett av slutstegsrören) är jag dock osäker på. Det är ju dock väldigt lätt att testa (om man råkar ha ett 12WD7, vilket jag har). Borde väl inte innebära alltför stora risker för stärkarn, eller ... ?

Det kan absolut bli en impedans-mismatch i en OT som är lindad för två aktiva rör och ett är inaktivt. Några direkta risker kan jag inte komma på, men man får antagligen inte ut full effekt ur det ensamma aktiva röret, och det kan bli sämre ljud (mer distorsion).

Rören har ju i sig själva inte någon direkt "impedans". Anpassningen av OT primärlindning till sekundären (impedansomsättningen) görs med hänsyn till att man ska få ut max effekt inom ett hyfsat linjärt arbetsområde hos röret/-n. Ett passivt rör (tetrod/pentod) utgör en belastning (i detta fall) som består av dess "plate resistance", vilket är ett högt värde, som inte är kopplat till den impedans som röret "vill jobba mot". Signalmässigt är det som att röret nästan inte fanns, även om det sitter där.