Jag ser på mina Marshallscheman att de kört ganska konsekvent med ett katodmostånd på 470R och en svans på 10K ända sedan JTM45:an. På min Orange är katodmotståndet på 1K2 och svansen på 47K.
Jag testade att ändra till Marshallreceptet och upplever stärkaren som brightare, öppnare och får mer headroom och dessutom så distar den snyggare. Bara en förbättring med andra ord.

Är det någon som kan förklara (for dummies) vad storleken på svansen gör rent tekniskt?
Vad kan Orange egentligen ha varit ute efter med att använda så stor svans, när det inte bidrar till något positivt?

Ingen??

http://www.aikenamps.com/index.php/the-long-tail-pair

innehåller nog det mesta du behöver veta. Utdrag:

The "tail" resistor

The next resistor is the "tail" resistor (R6). It is used as a "pseudo constant current source", providing local negative feedback to the PI. This resistor is necessary because, without it, the differential amplifier would have very unbalanced outputs (the output signal on one plate having a larger peak-to-peak amplitude than the output signal on the other plate), because of the low relative gain of the tubes comprising the differential cathode-coupled amplifier. The larger this resistor is, the better the balance of the PI outputs. There is an upper limit, however, where the tail resistor drops too much voltage and there is no headroom left (or perhaps it should be called "footroom", since it raises the DC level of the cathodes of the tubes). This resistor is best adjusted by careful attention to PI balance and headroom, settling on a good compromise between them.

Making the first tube's plate resistor (R1) 10-20% smaller than the second tube's plate resistor (R2) will compensate the gain difference between the two amplifier sections, and should be done before manipulating the tail resistor. Note that this should done only if one input is used as a signal input, and the second used for a feedback input. If both inputs are used as signal inputs, for channel 1 and channel 2, for instance, the plate resistors should be identical, because compensating the balance of one channel will make the balance of the second channel even worse.

The tail resistor also "bootstraps" the stage, resulting in a higher input impedance, due to the local feedback action, as described in the grid resistor section above. Note that the bias resistor, R5, sets the current through this tail resistor. The amount of current set by the bias resistor, along with the value of the tail resistor, determines the DC voltage dropped across this resistor, which, in turn, partly determines the headroom of the circuit. If no global negative feedback is used, the tail resistor should be made as large as practical, with respect to the amount of current being drawn, and the desired headroom of the amplifier. This will give the best balance to the PI outputs. This resistor has little effect on gain, but a major effect on balance and headroom.


/R

Tack för svaret. Det är ju helt klart att svansen på 47K var alldeles för högt enligt vad Randall skriver: "There is an upper limit, however, where the tail resistor drops too much voltage and there is no headroom left".

Vidare så funderar jag på det här med balans. I en annan tråd så diskuterade vi om matchade slutrör och hur noga det är, varpå någon skrev att han föredrog rör som inte var helt matchade för att inte få ett "för bra" ljud så det låter hi-fi. En teori som jag tycker inte låter allt för galen.
Dessutom läste jag någonstans om hur en concertina-fasvändare inte håller balansen när man trycker på den hårt och att just det bidrar till en viss overdrive som många föredrar. Min gamla Orange t.ex. har en concertina och jag tycker den distar hur bra som helst.

Med andra ord, är det verkligen helt rätt att stäva efter en perfekt balans i en gitarrförstärkare?
Viktigast av allt är ju ändå att det låter bra för öronen och personligen kan jag tycka att vissa "boutiquestärkare" kan låta lite väl kliniska.

Som ni märker så går jag in på en lite mer filosofisk bana i denna tråd. Hur tänker ni?

Riktiga män vinglar vägen fram.
Perfekt balans i en stärkare är knappast möjligt utan en väldans massa mätande, matchande och trimpottande, så det kan du glömma. Men mer eller mindre balans däremot! Lattja med svansresistorn är något jag eftertryckligen rekommenderar. Skit i teorin, inget kan gå sönder, sätt i en 100k trimpot och spela dig fram till nirvana. Ett annat sätt att kontrollera balansen är att sätta en extra pot i.st.f. ena gallerläckan på fasvändarn. Peavy t.ex. har gjort sånt, då kan man gradvis ratta in från push-pull till single-end.

Och hur låter det? - Som när en enbent prima ballerina dansar.

Det var det du som sa.... själv är jag ingen vän av SE överhuvudtaget, men to each his own...

Intressant.
Jag hade nämligen en stärkare en gång med en switch, där man kunde switcha mellan push-pull och single ended och jag tyckte skillnaden var så liten att funktionen kändes helt onödig. För direkt man började spela med andra så var det omöjligt att höra i vilket läge man var.

Av vilken anledning gillar ni inte SE då?
Vad är det ni hör som ni inte gillar?

Jag gillar SE. Min Louder & More har SE slutsteg och låter hur bra som helst och lite till..
Men jag gillar inte amputerad PP låtsas-SE.

OK. Tell me more. Hur upplever du denna "låtsas-SE"?

Komprimerad, ful fjärtande dist i lägre registren. Anorektiskt rumpa.
Bara för att det är ett rör som jobbar mot halva primärlindningen betyder inte att det har förutsättingar att fungera bra. Du får varken rätt impedansanpassning till lasten eller tomgångström för att kalla det klass A, vilket man ju vill ha i SE. SE klass aB --> Klipper kraftigt men levererar inte ngn välljudande trapetsformad vågform utan smalare eller bredare pulser beroende på hur hårt det överstyrs.
Men som det är almänt känt, en mans perversion är en annans perfektion.

Plus anal magnetism?
=klass A?