Berätta ni kunniga vad som gör mojoförstärkaren Dumle så fantastisk!?

Alla verkar prata om den men jag känner ingen som har spelat på någon än mindre ägt någon.

YT är väl inte den bästa referensen -imo.

Konstruktionsmässigt finns det andra snarlika konstruktioner med samma eller snarlikt ljud?

Om du menar vad som skiljer en riktig Dumble från en kopia så vet jag inte. Det som mest skiljer Dumble från andra är karaktären på disten. Förstegsrören jobbar inom det mer olinjära området pga otraditionella värden på katodmotstånden (2k7 eller 3k3 istf 1,5).

Annan skillnad mot dåtidens standardlösningar är styvare glättning = mer styvt ljud (fastare bas).

Dumble har bara tillverkat ett par hundra stärkare sammanlagt, så det är inte så konstigt att det är få som testat eller ägt någon.

Kretsen på en Dumble Overdrive Special har vissa likheter med tidiga Mesa Boogie, då diststegen sitter efter tonstacken. Det finns massor av små tillverkare nuförtiden som har Dumble-kloner eller Dumble-inspirerade stärkare i sortimentet, t.ex Fuchs, Two Rock och Ceriatone.

Magin sitter nog mest i:

1. Stärkarna associeras med vissa kända artister som har ett sound många eftersträvar
2. Stärkarna är ouppnåeliga för vanliga dödliga
3. Dumble var väldigt duktig på att förstå vilket sound kunden vill uppnå och fintrimma stärkaren därefter

Erik R

Stefan, sitt inte här o surfa!
Värm nu upp lödkolven så du kommer igång nån-gång-då!![:D]

Gamla Mesa och Mojo - är det korrekt uppfattat? [:D]

Tänkte mer på layout och konstruktion. Dom borde gissningsvis ha någon förebild (Fender?):
Att det finns kloner är ju en annan sak- för då ska det vara samma jö.

Eller så kanske sitter Mojon i de kända som spelat med en Dumble i ngt sammanhang.

Och att dessa gitarrister råkade vara där och tycka att det passade bra i den tidseran. (Kaiser not beeing one of them)

idag?

100 papp för en stärkare, 4000 papp för en gitarr?

http://www.di.se

//Patrik

Jag hade tillfälle i maj i år att höra en ODS live spelad av några duktiga gitarrister i New Jersey. De som spelade var djupt i Ford/Carlton träsket. Det fanns också Bludo, Two Rock och någon annan kopia med. Ok, de lät olika främst eftersom de var baserade på olika ex av Dumble original. Dock hade alla en sak gemensamt som en "icke-dumble-frälst" summerade så här:"Det är för mycket mellanregister i diskante, det är för mycket mellanregister i basen. OCH det är för mycket mellanregister i mellanregistret". Det som jag själv främst upplevde som Dumbles karakteristiska egenskaper var mycket dynamisk rent ljud som verkade kunna utan större ansträngning pushas till kompression och snygg sustain. Även höga nivåer av overdrive förblev sjungande utan att spår av geting eller motorsåg. Av klonerna tyckte jag att Bludo var i klar ledning.


Alex
[url="http://www.anacon-tech.com"]Tubewonder amps[/url]
[url="http://www.youtube.com/vacuumvoodoo"]New York AmpShow juni 2010[/url]

Jag har bara hört några kloner IRL. Men din beskrivning Alex stämmer väl med vad jag hört också. Så skulle jag också vilja beskriva egenskaperna. Men visst, jag tycker det finns ett uns "sanning" i det som den Dumble-frälste du refererar till anser.

Jag hade en Ceriatone HMS på bordet häromdagen. Hann bara spela en stund på den, men den hade också det där skön sjunget och eleganta övergången i komprimerad ton. Men mid trycker på och bidrar till sjungandet, en lång ton som inte blir geting.

Trevliga stärkare. Tror inte mkt på hypen kring original-stärkarna i detta fall. Grejen sitter i designen och att finlira kretsen. En klon går att få mkt bra. Det är av jag tror. Jag har t.ex. testat Ola Lehnerts klon som lät fantastiskt fint.

/Gunnar

Är det som jag tror mao?

En hypad grej som fått Mojostatus av massorna.
Stärkarnas Pålle 59a.

En vettigt konstruerad stärk utan konstigheter och ordentligt intrimmad- korrekt summering?

Ja, det stämmer nog bra. T.ex tror jag att han ofta använde vanliga Fender-trafos.

Erik R

Mnjaaa... det är nog några "konstigheter" inbyggda i Dumbles stärkare, som bygger upp det karaktäristiska soundet och gjort dem unika (dvs fram till nu när alla hemligheter är ute på nätet): egna lösningar för tonstacken, en väldigt välbalanserad klippkaraktäristik med bl.a. en motkoppling i försteget. Detta har gett dem ett speciellt sound, och Dumble var noga med att bevara hemligheterna; alla som köpte en fick skriva på ett kontrakt där man förband sig att inte avslöja kretsen, eller kopiera den eller så. Sen hällde han en massa gucka i stärken för att dölja lösningarna, något som många andra (bl.a Folkesson) också gjort. En grej som bidrog till hajpen var den att kunden fick sin stärkare "skräddarsydd" genom att de fick komma hem till Dumble och spela. I hans standardkrets finns det några trimpotar som han justerade till kundens belåtenhet. Enligt folkloren.
Min upplevelse är att Dumblestärkarna appellerar till jazznissar med främst californiska influenser, som gärna lirar ganska flytande, slickt legatisk stil, His Royal Larry Carlton och Prince Robben Ford regerar. Alltså ett klassiskt jazzsound med nästan bara kärna i tonen, men med den sustain som det distade ljudet ger.

"The Tone is in your pants"

http://kuhnamps.com

Johan! Sitt inte där och bara surfa! Du skulle ju kunna berätta lite om din "kopia" av en Dumb-Bell Overdrive Special...[;)]

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

"<i>Skit kul, som sär skrivarn sa."]"

Jo, hemlighetsmakeriet, geggan, och det där var nog den bästa marknadsföring Dumble nånsin kunde få. Ta en krets vilken som helst, släng på lite gegga, och ge den till någon känd artist, så blir den säkert hajpad till hysteri efter några år...

Nuförtiden funkar inte det givetvis; det skulle bara ta några dagar innan någon har pillat loss geggan och publicerat kretsen på internet, bara för att få vara först med det.

Erik R

Ska bara ta en kopp kaffe först! Du kan väl berätta om din fabless för dumble, vet ingen som har sån koll på alla diskussioner på ampgarage o co inom ämnet.

http://www.favoritposter.se

Informativt.
Tack.

Det finns ju en tidsaspekt på det här: det var väldigt väldigt få som hade börjat bygga in dist i stärkarna, vi snackar 70-tal här. Konkurrensen mellan gitarrister och producenter att slå alla med häpnad med nya sound var stenhård. Alla jagade fräna sound. LA-gitarristerna tog ständigt sina Princetons till doktorn för moddning. Såna som Paul Rivera och Randall Smith blev snabbt ryktbara, och fick trollkarlsstatus. Om nån i LA-maffian spelat in ett solo på nån skiva diskuterades metoden i oändlighet, ända bort i Yokohama och Tranås spekulerades över hur soundet kommit till. (Jo, det fanns faktiskt kommunikation före internet. och snabb sådan!) Jay Graydon var kungen i LA. Folk höll på sina hemligheter, t.ex Robin Trower avslöjade aldrig vilka pedaler han använde, och Eddie van Halen vände ryggen mot publiken i början när han tappade på guran.

"The Tone is in your pants"

http://kuhnamps.com

...och nu laddar man hem en plugg till datorn...
...och varje snorunge kan tappa Eruption...
...och The Times They Are a-Changin'

Jag vet inte vad jag ska säga. Kan inget om hur Dumble fungerar utan läser o försöker lära mig. Helt fel stärkare att "börja med". Gillar dock ljudet o det är det som fick mig frälst när jag såg första gången mitten av 90-talet.

Visst, det är mycket mid rent generellt jämfört med många förstärkare. I band-situation är det sällan risk att man ska bli dränkt. De skär som en laserstråle genom ljudbilden.

Dumble fenomenet kan väl förklaras att han valde folk som kunde spela, anpassade förstärkarna till dem personligen samt tillverkade förstärkare som hade rätt mkt nytt under huven även om basen kanske är en Fender BF.

Jag tycker förstärkarna passar bäst till ganska så exakta spelare gärna med en Gibson eller Tele i handen. Martin var inne på detta också. Det där med SRV/Dumble o Strata har jag aldrig köpt. Det var inte hans main amp o dessutom var det en SSS vilken låter mkt olikt en ODS. Jag kallar hans spelstil lite slarvig jämfört med Carlton/Robben etc. Man vill få ut det där sjungande dynamiska ljudet.

Vad tycker icke Dumble frälsta om detta klipp tex? http://www.youtube.com/watch?v=a7OINxfKZW0
Kan ni inte uppskatta sololjudet? Kolla in hans spel - inte mkt sludder o onyanserat spel där. Passar förstärkaren förträffligt.

Alex, var du med o testa #183, Bludo o alla de där tillsammans med Pinner o Scott Lerner? Nu finns ju det mesta som kopior hos Ceriatone (Bludo RF, #183 etc). #183 är rockigare än de flesta andra Dumbles. EL34 ger den hinten även om det kanske inte påverkar så mkt. Ljudet sitter mer i försteget. http://www.youtube.com/watch?v=Yj0QfWezCTo

vi fick ju en bra länk förra veckan:
http://spinoo.free.fr/projetG5/Images%20Amplis/Dumble/

kolla och dregla...

b

Nä tvärtom till mojo!

1. Dumble o Jim Kelly var bägge före Mesa.

2. Bägge visste verkligen vad dom höll(håller) på med!

3. Bägge kom upp med egna lösningar.

4. Dumble var långt ifrån det som brukar förknippas mojo och valde komponenter som hade bästa prestanda typ: 1% metallfilms motstånd, något du inte lär se i någon mojo stärkare där kolmassa är det ända dom vill ha.

5. Om det är Mojo du letar, ja då är det Ken Fisher mer killen som varit fanbärare av detta. Med det sagt menar jag inte att Ken stärkare låter dåligt, tvärtom, men när han hävdar att han hör skillnad på viklet träslag det är i kabinettet hans stärkare sitter i och endast HAN kan/kunde bygga en Tranwrek,,, ja då blir det lite mycket mojo för mig.

Häls
Owe Johnson
http://www.amphealer.se

Hängde med ett annat gäng veckan efter AmpShow. Scott Lerner var inte med den gången. #183 vill jag inte höra efter att nuvarande ägaren tvingade mig och andra att lyssna på hans egna ljudklipp i hans Iphone....Och den som hade bästa tonen i Politician var Clapton 40 år sedan. Nu vet ni. Så låt oss inte dra igång den diskussionen här på bojen med.

Alex
[url="http://www.anacon-tech.com"]Tubewonder amps[/url]
[url="http://www.youtube.com/vacuumvoodoo"]New York AmpShow juni 2010[/url]

[:D] Jag vet vad du menar Alex.
TAG eller? [:)]

Jag är allergisk mot det hära Robben Ford/Lary Carlton soundet, alldeles för välkammat för min smak! Men en Dumble är helt klart "DA SHIT" till lap-steel!
http://www.youtube.com/watch?v=tr3Jp_aF1Ok

pudas

Men t.ex. Dumbles Steel String Singer var väl ursprungligen just tänkt till lap-steel å liknande. De skulle inte dista särskilt mycket, men gen en bra sustain utan att låta komprimerat. Sen började gitarrister typ SRV använda just dessa för att få det där nästan pianoliknande strängljudet ur sina strator.

--------------------------------------------------
http://www.myspace.com/voodoobean
Läs min (omusikaliska)blogg http://adhocibulgarien.blogspot.com/

Jo steelstring singer var ju ämnad till pedal-steel, men David Lindley kör alltid på O-D special.

pudas

Låter fint, påminner väldigt mycket om hur han lät på 70-talet när han körde Mesa Boogie (den ena anledningen till att jag skaffade en Boogie då; andra anledningen var Carlton).
Jag undrar, har hans stärkare någon fx loop eller var hamnar reverb/delay? Det låter på klippet nästan som om reverben ligger mellan gitarr & stärkare, före förstärkardisten.

<font size="1">[url="http://w1.702.comhem.se/~u70203681/PurpleHaze.mp3"]<font color="red">"'scuse me, while I kiss <i>that"] guy"</font id="red">[/url]</font id="size1">

Dumble ODS har en passiv effektloop. Dvs signalen tas ut till ett send- och returjack efter mastervolymen, utan någon buffring eller anpassning av signalnivå. Dumble tillverkade också en extern rördriven effektloop kallad Dumbelator som fixar buffring och nivåanpassning.

Ca 2.00 in i klippet ser man baksidan på Robbens förstärkare. Det ser ut som att det går en dubbelkabel från baksidan på stärkaren bort till racket brevid. Så troligtvis är reverb och sånt i loopen.

Erik R